RolandPM

Jag sitter och växlar epost med Stefan Skog, ansvarig för Norstedts pocketutgivning, och det slår mig att jag väl bör nämna att min Russells kalkon kommer ut som Pan-pocket tidigt i höst, ungefär i samma veva som nya boken Sånt är livet.

Jag hoppas att denna samlade attack inte innebär att resten av höstutgivningen hamnar i skymundan.

I sin ledare om Frankrikes nej till EU:s konstitution raljerar WSJ om dokumentets detaljrikedom:

The document itself is a monstrosity running to 485 pages. As a flavor of its character, consider that one of the treaty’s “annexes and protocols” concerns the right of the Sami people to husband reindeer.

Framför allt sätter man dock fingret på det europeiska projektets svaga punkt, att unionen under lång tid har tvingats på folket av trixande ledare, snarare än växt organiskt ur folkviljan. Också den mest inbitne EU-vän måste inse att detta är fel och demokratiskt tvivelaktigt. I USA jämförs gärna med hur den egna unionen växte fram, nedifrån och upp.

Det är denna aspekt av unionsbygget som måste tas på allvar av en ny generation europeiska ledare. Att försöka lösa problemet genom att göra Margot Wallström till PR-kommissionär är minst sagt svagt.

Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin avgår och efterträds av inrikesminister Dominique de Villepin. Denne representerar de sämsta egenskaperna i det högdragna franska politiska klimatet.

Påve Benedict XVI och de italienska biskoparna uppmanar katoliker i landet att inte rösta i en kommande folkomröstning som gäller forskning på mänskliga embryon. Det är en fullkomligt legitim opinionsbildning i en viktig fråga. Vi kan dock förvänta oss att Vatikanens ställningstagande misstänkliggörs i majoriteten av Västerlandets medier: man kan inte riktigt fördra att påven är katolik.

Men varför vill man att väljarna låter bli att gå till urnorna? Varför inte istället uppmana till ett ‘nej’?

Skälet är att omröstningen ogiltigförklaras om mindre än hälften av valmanskåren röstar. Säger trettio procent ‘ja’ och tjugofem procent ‘nej’ vinner alltså ja-sidan och lagarna som reglerar embryoforskningen liberaliseras. Om trettio procent säger ‘ja’ och nitton procent säger ‘nej’ kvarstår de strängare regleringarna.

I dagens Sydsvenskan (ännu inte på nätet) kallas Amnestys årsrapport för absurd. I gårdagens Expressen skriver Anne Applebaum, författare till standarverket Gulag (Norstedts), att Amnestys med rapporten riskerar sin trovärdighet.

I USA har vice president Dick Cheney uttryckt sin rättmätiga ilska över rapporten.

Vad som åsyftas är givetvis att Amnesty i ett utslag av fullkomlig omdömeslöshet jämställer USA:s problem på Guantanamobasen med Sovjetunionens mordindustri. Saken uppmärksammades på denna blogg redan för fyra dagar sedan.

Grodan om Gulag är inte den enda i rapporten. Amnesty menar också att kvinnorna i Afghanistan inte fått det bättre sedan talibanerna avsattes. Det är ett alldeles tokigt påstående - så dumt att man inser att Amnesty nu driver andra kampanjer vid sidan om sin kamp mot politisk förföljelse. Och det är i detta man underminerar det egna arbetet.

Om en vecka sjunker en redan låg produktivitet till stillastående. Vårterminen varar ytterligare tre månader, men mängder av statsavlönade akademiker lägger pennan åt sidan under juni, juli och augusti. Trots att de inte har längre semester än sex veckor.

I sörjan av ledarskaps-, jämställdhets- och pedagogikutbildningar som allt fler universitetsanställda lägger allt mer tid på (för att bli ‘bättre’ på ett jobb de sällan är närvarande att göra) står ändå den skattefinansierade sommarledigheten ut som den största pågående skandalen på Sveriges universitet. I tolv veckor bokstavligen stänger universiteten.

Saken är svår att belägga. Lagom till terminsstarten återvänder solbrända akademiker från sina sommartillhåll för att övertyga varandra om hur hårt de tänkt mellan baden och grillen. Och hur fastslår man att tankarna inte brottades med ett viktigt forskningsproblem medan frun smorde in sololja på rödsvedda skuldror?

Ändå finns det ett knippe starka indicier. Först och främst givetvis att alla som jobbar på universiteten vet att jag har rätt. Sommarledigheten är en välkänd dold löneförmån för alla som varit anställda på en akademisk institution. Därutöver kan man notera:

Att undervisningen i princip upphör under sommaren.

Att det inte förekommer några disputationer under sommaren

Att expeditioner i princip stänger under sommaren

Att närvaron sjunker i långt högre grad än vad beviljad semester tillåter under sommaren

Att institutionsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna under sommaren

Att forskningsbiblioteken drar ner kraftigt på öppettiderna under sommaren

Att många institutioner bokstavligen står låsta under sommaren

Att de så oerhört populära internutbildningarna i princip upphör under sommaren

Att studievägledning och andra studentservicefunktioner i princip upphör under sommaren

En driftig undersökande journalist skulle också kunna slå fast samma sak genom att undersöka utnyttjandet av diverse hjälpmedel under sommaren och märka att slitaget är minimalt.

Till vad som skrivits ovan kan läggas några ytterligare konstateranden.

För det första, att universitetsanställda ofta i princip saknar närvaroplikt på jobbet, av någon outgrundlig anledning. Detta utnyttjar de givetvis till att missköta sina uppgifter genom för hög frånvaro, ett evigt irritationsmoment på många institutioner: det går aldrig att få tag på någon och ingen vet var någon annan befinner sig.

För det andra, akademikernas ryggmärgsreaktion inför mitt påhopp är förutsägbar: “vi jobbar hemma (på landet, i Provence, och så vidare)”. Om så är fallet måste detta såklart redovisas och regleras av ett fungerande chefsskap. Sådant saknas dock i förbluffande hög grad på landets universitetsinstitutioner, av strukturella såväl som traditionella skäl.

För det tredje, det finns naturligtvis många universitetsanställda som inte bör känna sig träffade av det ovan sagda. Bland fripassagerarna finns det en mängd människor som av vanlig, gammaldags och hedervärd plikttrogenhet gör skäl för sina löner. Men det räcker att en stor minoritet beter sig som jag beskriver för att skandalen ska vara ett faktum.

Till sist handlar det om moral. Universitetsanställda är avlönade av skattebetalare, ofta för att ges chansen att jobba med det de önskar allra mest. För detta är de skyldiga, inte att producera nyttig forskning, men att göra sitt bästa.

Skatter höjs och verksamheten stryps i Sverige. Glöm att det handlar om olika budgetar och huvudmän, kärnfrågan gäller det totala skatteuttaget. Runtomkring i landet väntar någon för länge på akuten, ligger någon i en sjukhuskorridor i brist på plats, har en dagisfröken för stor barngrupp, för att på så vis indirekt finansiera underpresterande universitetsanställdas förlänga semester under solen.

Öppna universiteten på sommaren!

De mixade metaforernas mästare, Sveriges ofrivilligt roligaste sportkrönikör, Åke Stolt i Sydsvenskan drar en lans för feminismen i dagens krönika. Han menar att Carolina Klüft bör bejaka tiokamp också för kvinnor, för jämställdhetens skull.

Vad jag undrar är hur exakt det är orättvist för kvinnor att deras mångkamp bara innehåller sju grenar.

Ibland blir den politiska korrekthetens ryggmärgsreaktioner direkt fjantiga.

I Dagens Sydsvenskan, på sidan 15, återfinns tre notiser om sjukskrivning (ingen på nätet). Överst återges, under rubriken “Kvinnor mer sjuka oavsett yrke”, en forskarstudie om kvinnors sjukfrånvaro. Att kvinnor är mer sjukskrivna än män brukar förklaras med att de tillhör olika yrkesgrupper, men detta har alltså visat sig inte stämma. Det borde dock stå att de är mer sjukskrivna, vilket är något annat än att vara mer sjuka.

Under denna notis ligger sida vid sida rubrikerna “Tågvärdar hastigt friskare efter ägarbyte” och “Sjukfrånvaron minskar bland statsanställda”.

I det första fallet omtalas att sjukfrånvaron bland personalen på Öresundstågen fallit från 32,5 procent till 5 procent på fem månader, sedan Tågvärdsbolaget tagit över verksamheten från Kvalitetskontroll AB. Det borde dock stå att tågvärdarna sjukskriver sig i mindre utsträckning - av ovan angivet skäl. Notisen om de statsanställda är korrekt rubricerad.

Är det verkligen någon som tror att dessa fluktuationer beror på förändringar i hälsan? Givetvis handlar det i första hand om attityder hos anställda och arbetsgivare. Och medan den ena och den andra då och då får för sig att sjukskrivning är motiverat när livet går emot en smula fortsätter den majoritet som går till jobbet i ur och skur att betala med sitt arbete.

Bilden av de tre notiserna grupperade tillsammans är ett talande snapshot av tillståndet i konungariket Sverige år 2005.

Fru Linda säger sanningen i sin krönika i Expressen i dag.

Det var Jolo eller möjligen Slas som uttryckte det bäst: Nytt göka blir gammalt göka.

I Lund har två krogar ansökt om att få placera bevakningskameror i sina lokaler.

Vi är med raska steg på väg in i ett bevakningssamhälle. Processen påminner om hur det socialdemokratiska samhället i decennier rört sig i riktning mot allt fler detaljlagar för att reglera och kontrollera vårt beteende: varje enskild lag tycks rimlig och är svår att argumentera mot, men den samlande massan skapar ett samhälle som inte är rimligt.

Därför måste debatten lyftas en nivå, inte till att diskutera huruvida Thomas Bodströms senaste avlyssningsförslag är bra eller dåligt, utan till vilken effekt det tänkande som ligger bakom ett sådant förslag kan få.

Igår hade jag tid att se på Aktuellt för första gången sedan jag kom hem till Sverige häromveckan. Döm om min förvåning när det visade sig att Joey Tempest läste vädret. Han gjorde ett bra jobb, men avslöjade sig när han drog till med en tiodygnsprognos: varje yrkesman i branschen vet att sådana förutsägelser inte är säkrare än vanlig statistik.

Det är emellertid ett spännande grepp att låta underhållningsartister hoppa in på det här viset. Nästa gång vill jag se Povel Ramel. För balansens skull.

Från Vita Huset avfärdas Amnestys nypublicerade rapport om amerikanska övergrepp på de mänskliga rättigheterna som ‘löjlig’. Ordvalet är starkt men begripligt, mot bakgrund av att Amnesty valde att kalla Guantanamo för ‘vår tids Gulag’.

År 1983 bodde jag på en studentkorridor i Lund, granne med en student i mikrobiologi. Under några månaders tid kunde vi dagligen läsa om det ganska nyligen upptäckta HTLV3-viruset, senare omdöpt till HIV efter en strid mellan olika forskarlag om upphovsrätten till upptäckten.

Min korridorgranne brukade beklaga sig över att AIDS fick sådan uppmärksamhet. “Det finns hundratals sjukdomar vi inte ens kan namnet på som dödar fler varje år.” Han hade rätt. Då.

Jag minns dels att prognoserna för när ett vaccin kunde finnas tillgängligt brukade ligga kring ett decennium, dels att farhågorna var stora för att detta kunde vara för sent. Det fanns risk att viruset skulle döda oss alla eller åtminstone de flesta av oss, särskilt om det muterades och började smitta som ett luftburet virus.

Båda dessa förutsägelser har kommit på skam. I dagarna inleds tester av ett nytt vaccin i Sverige, men fortfarande är vägen lång till ett pålitligt och brett vaccin. Beträffande epidemins spridningstakt har de värsta farhågorna inte besannats - i västvärlden.

I Afrika är som bekant läget ett annat och katastrofalt. Om det hade sett likadant ut i Västvärlden som i Afrika skulle de värsta domedagsprofeterna från början av 1980-talet kunna nicka och säga ‘vad var det vi sa’.

Varför har Afrika drabbats så mycket hårdare? Svaret kan leda till metoder för att vända utvecklingen.

Europa och USA har klarat sig på grund av att det sexuella beteendet inte har tillåtit sjukdomen att sprida sig i samma grad. Bättre utbildning och effektivare informationskanaler har dessutom lett till att sexuellt beteende som inneburit stora risker att bli smittad under lång tid trycktes tillbaka.

I Afrika har sociala mönster, låg utbildning och dåliga informationskanaler bäddat för katastrofen.
Trots detta mässar Västvärldens liberaler om att kondomspridningen måste ökas, som om detta vore enda sättet att rädda Afrika. Som om Europa och USA har klarat sig så mycket bättre därför att vi använder kondomer. När hjälpinsatser görs eller förbereds som tar fasta på det sexuella beteendet hånas de inblandade.

Det är att vämjeligt exempel på hur ideologi sätts före människor.

I dagens Sydsvenskan skriver Per Nuder en förutsägbar debattartikel. Jag finner en avslöjande mening beträffande riskerna med lägre ersättningsnivåer för långtidssjuka:

Det är pengar som för många familjer gör skillnaden när det gäller om man kan bo kvar i huset, om man kan behålla bilen eller sommarstugan.

Vi kan inte förvänta oss av samhället att det ska garantera vår sommarstuga om vi blir långvarigt sjuka. I ett fungerande samhälle har de allra flesta som har råd med sommarstuga också pengar på banken att garantera den vid långtidssjukdom. Om inte har personen gjort ett fritt val: satsat på hälsan med sommarstugan som insats.

Tage Erlander oroade sig för de växande förväntningarnas missnöje. Dagens sossar utnyttjar det i propagandan.

I SvD skriver Erika Hallhagen en notis (inte på nätet) som förbryllar. Bakgrunden är att scandal beauty Paris Hilton nu gör reklam för hamburgerkedjan Carls Jr (bästa burgarna i USA, för övrigt) i en mycket skabrös film. Hon löddrar in sig och håller på.

Detta har föräldrarföreningen Parents Television Council (PTC) klagat på: filmens formspråk gränsar till porrfilmens, sådant bör inte sändas på barnvänliga timmar.

Hallhagen noterar att PTC är samma organisation som förde sånt liv när Janet Jackson visade vanligen dolda kroppsdelar på bästa sändningstid i förra årets Super Bowl. Och sedan avslutar hon a propos Hiltonskandalen:

Här kan man faktiskt anklaga dem för att ha rätt.

Alltså, att klaga på Hiltons reklamfilm är rätt, men det var fel att klaga på Janet Jacksons slippriga scenshow. Varför? Vilken är skillnaden?

Själv anser jag att både Jacksons bröst och Hiltons parningsdans bör undanhållas barn som förväntar sig en fotbollsmatch eller ett barnprogram. Men om man till nöds skulle uppröras något mindre av den ena än den andra tycks det mig att det vore för Hiltons reklamfilm.

Varför tänker Hallhagen annorlunda? För att Hilton är en dum blondin? För att reklam är fult? För att Janet Jacksons tuggummituggande är konst? Eller tänker Hallhagen inte alls?

Med anledning av Leif Thorssons sexhandel har justitiekanslern Göran Lambertz beslutat att inte väcka någon talan i Högsta domstolen och därmed inte heller skilja Thorsson från hans tjänst.

Troligen är det ett riktigt beslut. Ändå är det fel.

JK:s uppgift är att fatta ett beslut i enlighet med den skrivna lagen och rättspraxis. Han skulle ha väckt talan om det varit uppenbart att Thorsson inte längre kan sköta sitt jobb. Frågan är alltså: är detta uppenbart?

Ordet ‘uppenbart’ lämnar stort utrymme för tolkningar. JK måste luta sig mot rättspraxis som i sin tur ska formas av det allmänna rättsmedvetandet. Jag tror att JK gjort en riktig juridisk bedömning. Och jag befarar att praxis står hyfsat i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Svårigheten är att veta vilka attityder som döljer sig bland svenskarna bortom den offentliga debatten.

Vi som anser att Thorsson borde tvingas att sluta med omedelbar verkan ska i första hand inte kritisera JK för hans professionella beslut, utan för hans personliga uppfattning. I en intervju i Aktuellt gjorde han klart att han själv sympatiserar med sitt beslut. Dags, med andra ord, att övertyga JK i egenskap av privatperson - och på samma gång alla andra svenskar - att en domare i Högsta Domstolen som bryter mot lagen och uppträder i högsta grad moraliskt klandervärt inte bör få behålla sin position. På så vis kan en framtida JK komma att fatta ett motsatt och riktigt beslut i ett liknande ärende. Attityder och praxis kan ändras över tid till följd av opinionsarbete.

Saken äger relevans för debatten i USA om så kallade aktivistiska domare. I Sverige har det frynts på näsan mot högerns kritik av amerikanska domare som dömer snarare efter sin personliga uppfattning än efter lagens anda och det amerikanska rättsväsendets traditioner.

Det tycks mig att JK:s personliga uppfattning här bara råkar sammanfalla med det beslut han fattade. Jag hoppas att det är så.

Läkarfackets ordförande Eva Nilsson Bågenholm tycker att det är “tråkigt” att professorn i sociologi Antoinette Hetzler, är kritisk mot läkarkåren när det gäller de långa sjukskrivningstiderna.
Det må vara hänt, men det står bortom tvivel att läkarkåren bär en del av skulden för mängden av människor som slagits ut från arbetsmarknaden.

Nilsson Bågenholm anser att man inte “tjänar något” på att skuldbelägga någon. I detta har hon fel. Att skuldbelägga är det första steget mot att kräva ansvar.

Det är dags för läkarkåren att ta sitt ansvar för den absurda sjukskrivningstrenden i Sverige. Börja med att återigen lita till praktik och beprövad teori.

Barn- och skolförvaltning Öster i Lund:

“Att betala skulder för barnomsorg i 25 år är inte rimligt”

Vi tackar för klargörandet

Stefan Liljeholm, ordförande i mansjouren i Oskarshamn, har polisanmält Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt för att ha kallat män för djur. Han känner sig kränkt å människosläktets vägnar.

Man råder inte bot på trams med ännu mera trams.

EAPR-mötet i Åre är snudd på meningslöst: ett slöseri med skattepengar och tidsfördriv för obetydliga politiker. En handfull utrikesministrar har av artighetsskäl dykt upp i Jämtland, men för varje sådan besökare saknas två.

Om ett år kommer det inte att finnas något som antyder huruvida mötet hölls eller inte. Visst finns det en allmän poäng i att politiker från olika länder umgås, men EAPR-mötet kan inte motiveras bara av ett sådant luddigt skäl. Någon annan rejäl anledning synes inte.