RolandPM

Om en vecka sjunker en redan låg produktivitet till stillastående. Vårterminen varar ytterligare tre månader, men mängder av statsavlönade akademiker lägger pennan åt sidan under juni, juli och augusti. Trots att de inte har längre semester än sex veckor.

I sörjan av ledarskaps-, jämställdhets- och pedagogikutbildningar som allt fler universitetsanställda lägger allt mer tid på (för att bli ‘bättre’ på ett jobb de sällan är närvarande att göra) står ändå den skattefinansierade sommarledigheten ut som den största pågående skandalen på Sveriges universitet. I tolv veckor bokstavligen stänger universiteten.

Saken är svår att belägga. Lagom till terminsstarten återvänder solbrända akademiker från sina sommartillhåll för att övertyga varandra om hur hårt de tänkt mellan baden och grillen. Och hur fastslår man att tankarna inte brottades med ett viktigt forskningsproblem medan frun smorde in sololja på rödsvedda skuldror?

Ändå finns det ett knippe starka indicier. Först och främst givetvis att alla som jobbar på universiteten vet att jag har rätt. Sommarledigheten är en välkänd dold löneförmån för alla som varit anställda på en akademisk institution. Därutöver kan man notera:

Att undervisningen i princip upphör under sommaren.

Att det inte förekommer några disputationer under sommaren

Att expeditioner i princip stänger under sommaren

Att närvaron sjunker i långt högre grad än vad beviljad semester tillåter under sommaren

Att institutionsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna under sommaren

Att forskningsbiblioteken drar ner kraftigt på öppettiderna under sommaren

Att många institutioner bokstavligen står låsta under sommaren

Att de så oerhört populära internutbildningarna i princip upphör under sommaren

Att studievägledning och andra studentservicefunktioner i princip upphör under sommaren

En driftig undersökande journalist skulle också kunna slå fast samma sak genom att undersöka utnyttjandet av diverse hjälpmedel under sommaren och märka att slitaget är minimalt.

Till vad som skrivits ovan kan läggas några ytterligare konstateranden.

För det första, att universitetsanställda ofta i princip saknar närvaroplikt på jobbet, av någon outgrundlig anledning. Detta utnyttjar de givetvis till att missköta sina uppgifter genom för hög frånvaro, ett evigt irritationsmoment på många institutioner: det går aldrig att få tag på någon och ingen vet var någon annan befinner sig.

För det andra, akademikernas ryggmärgsreaktion inför mitt påhopp är förutsägbar: “vi jobbar hemma (på landet, i Provence, och så vidare)”. Om så är fallet måste detta såklart redovisas och regleras av ett fungerande chefsskap. Sådant saknas dock i förbluffande hög grad på landets universitetsinstitutioner, av strukturella såväl som traditionella skäl.

För det tredje, det finns naturligtvis många universitetsanställda som inte bör känna sig träffade av det ovan sagda. Bland fripassagerarna finns det en mängd människor som av vanlig, gammaldags och hedervärd plikttrogenhet gör skäl för sina löner. Men det räcker att en stor minoritet beter sig som jag beskriver för att skandalen ska vara ett faktum.

Till sist handlar det om moral. Universitetsanställda är avlönade av skattebetalare, ofta för att ges chansen att jobba med det de önskar allra mest. För detta är de skyldiga, inte att producera nyttig forskning, men att göra sitt bästa.

Skatter höjs och verksamheten stryps i Sverige. Glöm att det handlar om olika budgetar och huvudmän, kärnfrågan gäller det totala skatteuttaget. Runtomkring i landet väntar någon för länge på akuten, ligger någon i en sjukhuskorridor i brist på plats, har en dagisfröken för stor barngrupp, för att på så vis indirekt finansiera underpresterande universitetsanställdas förlänga semester under solen.

Öppna universiteten på sommaren!