RolandPM

Fru Skugge ger mig stöd.

I dagens SVD skriver jag om kristdemokraterna och deras möjligheter att få ett rejält genomslag i opinionen genom att ta fasta på de konservativa strömningarna inom partiet. Det är ett råd som uppskattas av en del kristdemokrater, men avskräcker flera ändå.

Inom den svenska kristdemokratin finns en förhoppning om att man ska kunna utveckla något unikt kristdemokratiskt, som inte behöver välja mellan det socialliberala och det konservativa. Jag tror att det är mycket svårt. Det kristdemokratiska bidraget är en attityd snarare än en politik. Som sådan är den attityden dock mycket viktig.

Nu anklagas Rosengårds stadsdelsfullmäktiges ordförande Andreas Konstantinides (s) för att använda patriarkala arbetsmetoder och därigenom kränka tjänstemän i stadsdelen.

Förutom snömoset - “patriarkal”, “kränkning” - så gäller detta alltså fallet som tidigare skrivits om på denna blogg, om rätten att hälsa på folk man saknar.

Försäkringskassan skärper tonen mot de som är långtidssjukskrivna. En del av metoderna är antagligen bra, andra mindre framgångsrika.

Mönstret är bekant. Först skapas en ohållbar situation med en populistisk och verklighetsfrämmande politik. Sedan nås en situation där läget är snudd på katastrofalt. Då blir det brandutryckning.

Här är ett tips: försöka att göra rätt från början. Det är inte lika plågsamt för människor som annars förr eller senare drabbas av panikåtgärder.

Olle Svenning skriver om Irakkriget:

Ett år efter det som kallas Iraks självständighet härskar kaos, död och skräck i Bagdad och stora delar av landet. President Bushs folkliga stöd urholkas.

Man ska dock komma ihåg att död och skräck präglade Irak i högre utsträckning med Saddam vid makten. Och att opinionsundersökningar visar att president Bush skulle ha vunnit ett presidentval i dag - i Irak.

Läs istället Claes Arvidsson i dagens Svenskan.

I åratal har vi fått höra att svenska kronan är undervärderad. Bara svenska analytiker har förstått detta. Runt om i världen har kronan fortsatt att handlas ner.

Enligt Dagens Industri är det bara två valutor i världen som sjunkit mer än kronan i år. Zimbabwes dollar och randen i Sydafrika. Båda två är mycket stabila ländeer för närvarande.

Dags att bläddra tillbaka i läggen och se vad som sades inför EMU-omröstningen?

I senaste numret av SSU:s magasin Tvärdrag skriver Aftonbladets ledarskribent Jesper Bengtsson en text som förhoppningsvis ligger i tiden.

Bengtsson är missnöjd med att den svenska högern lagt beslag på begreppet ‘frihet’:

Är vi verkligen tillbaka till det stadiet där högern kan ta monopol på ett så avgörande politiskt begrepp?

Jag har själv i flera sammanhang beklagat det faktum att vänstern under de senaste hundra åren har vunnit slaget om människors själar genom att annektera begrepp som ’solidaritet’ och ‘medkänsla’. Kanske representerar Bengtssons oro en känsla hos vänstern att en konservativ rörelse nu börjar utmana vänstern på dess egen planhalva.

Det spelar ingen roll hur mycket bättre förslag högern lägger så länge det är vänstern som får människors hjärtan att bulta. ‘Frihet’ är i det avseendet ett bra ord. Dikter skrivs om frihet. Inte om skattesatser.

RFSU är en skum organisation. Dess historia uppvisar en hel del mycket tvivelaktiga ställningstaganden och bär inom sig stråk av obehagliga uppfattningar ännu idag. För den som känner avsmak inför pedofili är RFSU:s bakgrund ingen uppbygglig sak.

RFSU är också en dum organisation. Man faller för trender och trams snabbare än de allra flesta. Dess pubertala funderingar kring könskonstruktivism och sexuella normer är ett gott exempel på detta.

Till detta är RFSU också en politisk organisation på ett sätt som i hög grad förfelar en sådan skapelses möjligheter att göra nytta på sitt område. Man alienerar fler än man attraherar.

Det senaste exemplet är en fullkomligt bisarr kondomkampanj. Forskning visar entydigt att det mest effektiva sättet att hindra spridning av könssjukdomar är att iaktta ett sexuellt beteende som präglas av gott omdöme och rimlig avhållsamhet.

Det enda man förlorar på att hålla sig till normen att sexuellt umgänge bör bedrivas i första hand med någon man känner och i andra hand kanske till och med tillsammans med någon man faktiskt har en hållfast relation till är möjligheten att sätta på eller låta sig bli påsatt av främlingar och tillfälliga bekantskaper.

Jag tror att det är en allmän uppfattning i vuxenvärlden att detta dock inte är något som egentligen är ett problem på sikt — snarare en tillgång.

Varför kondomer? Tja, det är ju ett preventivmedel. Om nu någon tvunget ska ha sex med främlingar kan den dessutom skydda mot sjukdomar, vilket ju måste vara en bra sak.

Men RFSU tänker annorlunda. För dem är sexuellt umgänge en sport som bör utövas med vems om helst oavsett detaljer som äktenskap, trohet och allmän värdighet.

Organisationens nya slogan: Nyhet. Mix Pack. Kondomer för olika tillfällen.

Till denna märkliga, klämkäcka devis följer bilder som antyder att gummit kan vara bra att ha för hemmafrun när rörmokaren kommer på besök, eller brevbäraren, pizzabudet, och så vidare.

Stoppa bidragen till RFSU.

Jag kommer att med viss eftersläpning lägga ut länkarna till de artiklar jag publicerar på SVD:s ledarsida. Här följer länken till en kolumn som i milda ordalag argumenterar för att det visst spelar roll vilken personlig moral våra folkvalda följer, i motsats till uppfattningen att de får leva hur som helst så länge de sköter sitt jobb väl:

Politikers vandel har betydelse

Jag var inne på Presstext för att söka efter en artikel jag skrivit för ganska länge sedan och fann då en artikel av Jan Karlsson, publicerad på KvP:s kultursida, tror jag. Rubriken löd Gud i filosofin och texten handlar om mitt Skiftesföredrag för ett tag sedan. Eftersom jag inte finner någon länk som inte kräver lösenord klipper jag in rubbet.

NERSLAG
SKIFTEN |Roland Poirier Martinsson | Människovärdet ur ett kosmiskt perspektiv | K3, Malmö högskola

Roland Poirier Martinsson (RPM) är det slags filosof som håller Thomas av Aquino för en av de största och hellre än foster använder begreppet det ofödda barnet. En värdekonservativ tänkare, katolskt fotad, med viss sannolikhet abortmotståndare.

Det är naturligtvis uppfriskande i ett land där positivismen, utilitarismen och värderelativismen under lång tid närmast tycks ha innehaft ett tanke- och åsiktsmonopol, som i de senaste årens offentlighet väl egentligen bara - och med klent resultat - utmanats av Alf Svensson. Att filosofens intellekt överstiger den förre kd-ledarens är ett axiom, men det hör till saken att RPM, akademiskt skolad i USA, utvecklat en retorisk skicklighet som partier på högerkanten onekligen skulle kunna ha glädje av.

Bakom programmets utgångspunkt - den eviga diskussionen om det finns människoliknande varelser i universum och vilket värde de i så fall må tilldelas - kunde måndagskvällens Skiftesföreläsning på Malmö Högskola uppfattas som en mild litania över det människovärde som stadigt devalverats från Kopernikus via Newton och Darwin till Freud. Alternativt som ett ställningstagande för den metafysiska rest som brukar förknippas med andlig övertygelse, religiösa trossatser. Om människan, såsom i Sverige och andra sekulära samhällen, inte anses skapad av Gud och till hans avbild, hänger både människans värde och rättigheter löst. Vi riskerar då, menade RPM med en liten känga åt Hägerström och Uppsalaskolan, att reduceras till offer för den starkes rätt. Apropå styrkeförhållanden: enligt RPM har vissa djurs värde på ett olyckligt vis närmat sig människans.

Men Gud som filosofisk och moralisk vägledare? Det kan, som bekant, sluta med den starkes rätt, det också.

Jag är emellertid inte akademiskt skolad i USA. Bara bildad där.

En av kvällstidningarna skriver i dag om en dokusåpamänniska som kollapsat efter en bantningschock.

Jag vet hur det känns.

Efter att ha följt den metod som gjorde Bill Clinton slank igen - South Beach-dieten - darrar jag i knävecken och blicken blir suddig. Snart ska jag träffa Timbros Mattias Svensson, som skrivit en bok om tjockhet. Jag tänker be honom om råd.

Mattias bok, Peta inte i maten, har fått stor uppmärksamhet. Jag har inte läst den ännu, men förstår att författaren argumenterar för att övervikt inte är så farligt som det påstås. En slutsats av detta skulle vara att det inte är befogat att från statligt håll lägga skattepengar på att påverka våra mat- och motionsvanor. Låt folket bestämma själv hur mycket chips det ska konsumera.

Jag tvivlar inte på att den tesen är riktig. Dock, ett undantag gäller barnen. Man kan argumentera starkt för att barn inte har en fri vilja på samma sätt som vuxna. De är beroende av föräldrar och andra när det gäller de vanor de utvecklar. Att se tjocka tioåringar krossar mitt hjärta och väcker hos mig en oerhörd vrede, inte mot samhället, men mot de vuxna individer som är skyldiga. Det handlar om en sorts barnmisshandel.

Samtidigt sker allting i ett sammanhang. Vad är det i dagens samhälle som gör att föräldrar tillåter sina barn att bli överviktiga? Man brukar tala om datorspel, chips och tv:n som barnvakt.

Allt det där stämmer säkert, men kan ändå inte kallas orsaker. Snarare talar vi om ytterligare en uppsättning symptom.

Frågan är vad det innebär att så många familjer består av två föräldrar som arbetar och barn som går på dagis. På kvällen möter trötta föräldrar sina trötta barn. Konflikter ligger nära till hands, men vilka föräldrar vill skälla på sina barn de få timmar på dygnet de faktiskt kan umgås?

Istället tröstar föräldrar barnen och dövar sina egna dåliga samveten med de saker som alltid står till buds: godsaker och snabb tillfredsställelse.

Återigen, jag vill inte skylla på staten. Föräldrar kan stå emot. Men dagissamhället är en svår motståndare.

Jag skriver alltså det här inlägget från ett skrivbord på SVD, just nu avlönad av tidningen. Alltså måste jag fatta mig kort.

Frågan är: vem får blogga politiskt och personligt? Är det tillåtet exempelvis för en ledarskribent? Vad händer om bloggen tycker p medan ledarsidan tycker icke-p? Eller, i fall av personlighetsklyvning, om ledarskribenten tycker p och bloggaren vidhåller icke-p?

SVT hindrade för ett tag sedan en av sina anställda från att driva sin blogg. Motiveringen var att public service inte får tycka något och om en av dess röster faktiskt visade sig ha åsikter fläckades den obefläckade rösten.

Kring en sådan hållning finns det så många oklarheter och felaktigheter att jag inte ska börja diskutera saken här. Man kan bara notera att eftersom det inte är förbjudet på Svenskans ledarsida att ha åsikter faller inte mitt bloggande under den sortens förbud.

Mina körorder från chefen under tiden som jag skriver för Svenskan är alltså andra. I sann konservativ anda förstår PJ Anders Linder att samtalet är viktigt. Eftersom min blogg utgör en del av någon sorts samtal är jag inte bara tillåten utan dessutom uppmuntrad att fortsätta blogga under mina veckor som SVD-anställd. Restriktionerna är de självklara: får jag på omvägar veta att Göran Persson ska avgå och segla jorden runt bör jag meddela tidningen detta innan jag skriver det på min blogg. Lojaliteten i det avseendet ägs av min uppdragsgivare.

Beträffande mitt allmänna tyckande på min blogg bör jag låta mig begränsas av sunt förnuft och gott omdöme. Jag hoppas att det inte innebär en alltför stor avvikelse från bloggens normala liv.

Man kan dock tänka sig att jag blir mindre flitig under min tid på Svenskan. Jag ska ju jobba också. Dessutom kan det hända att jag skriver ett och annat inlägg på PJ Just Nu.

I strikt mening är PJ Just Nu en konkurrent till RolandPM, men jag lovar att inte skriva medvetna uselheter på PJ Just Nu för att på så vis få dess läsare att tröttna och välja Roland PM istället.

I ett ledarstick förklarar Aftonbladet valresultatet i Iran och bidrar samtidigt med en analys av landets ekonomiska utveckling:

Landets ekonomiska liberalisering har lett till att över 40 procent lever under fattigdomsgränsen.

Skönt då med den gamle hårdföre soldaten och fundamentalisten Mahmoud Ahmedinejad på presidentposten. Nu kommer tumskruvarna att dras åt igen, till fromma för landets fattiga.

Ironin åt sido. Valresultatet kan komma att innebära en katastrof för Iran och regionen. Snart kommer allt att ställas på sin spets i landet och då kommer bevararna att konfronteras med förnyarna på allvar. Möjligheten finns att landet liberaliseras utan blodspillan, men riskerna är stora. Utgången är inte given.

Att favoriten Akbar Hashemi Rafsanjani förlorade har i huvudsak att göra med mannens ekonomiska imperium i Iran och hur han uppfattas som ockrare och krämare.

Sydsvenskan har i dag rubriken:

Man fick fängelse för nytt knarkbrott

Vem då? Den lakoniske rubriksättaren själv? Man uppfattar ett syftningsfel.

Den här vändningen i rubriker är oerhört vanlig nu för tiden. Det är dags att inleda en kampanj mot dålig rubriksvenska, särskilt överskrifter i stil med:

Det gjorde man nämligen inte alls.

På samma gång invändes härmed mot rubrikformen:

Fyrahundra fick gå

Ofta använd när fyrahundra människor får sparken eller varslas om uppsägning. Fick gå? Det får dom nog göra varje dag. Att tvingas lämna anställningen är något annat.

Och varför inte påminna om min gamle chef Lars-Erik Larssons käpphäst: de enda som går av stapeln är fulla brädgårdsarbetare.

Alltså inte festivaler, fotbolls-VM eller folkomröstningar.

Glad midsommar. Man ska dansa runt stången. Sen ska man åka till Stockholm med familjen. På måndag blir det Svenskan. Man tycker att det ska bli roligt.

Instämmer du i följande: det svenska samhället är mer rasistiskt än svenskarna.

I sådana fall håller du också med om att Sverige har ett strukturellt problem med främlingar.

Att vädja till strukturalism är obekvämt för oss på högerkanten. Det tycks lätt bli att det personliga ansvaret upphävs till förmån för något luddigt och illa formulerat.

Den kritiken mot strukturalism är viktig och mycket ofta riktig. Dock utesluter den inte att våra beteenden stundtals faktiskt följer osynliga men väl upptrampade stigar i en riktning vi egentligen inte hade velat gå om vi tänkt efter.

Jag har svårt att tro att personalen på Migrationsverket är ond. Ändå framgår det av rapporter som Ekot arbetat fram att man konsekvent fattar beslut som leder till att flyktingar avvisas från Sverige istället för tvärtom – i fall där tolkningsutrymmet inbjuder till välvilja.

Varför avvisar dörrvakter araber? För att dörrvakterna är rasister? Eller beror det på att man befarar färre svenskar om araberna får komma in? Och är farhågan riktig?

Eller kommer araberna inte in därför att de inte dricker och slösar pengar?

På det viset kan man urskilja saker som innebär ett främlingsfientligt samhälle utan att det för den sakens skull är möjligt att nita dessa egenskaper vid enskilda individers attityder i den riktningen.

Svante Kjellberg, chef för kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping, uttalar sig om risken att antalet spermadonatorer sjunker i och med den nya lag som säger att donerad sperma kan användas till lesbiska par:

Folk har fördomar mot homosexuella.

Skönt att Kjellberg själv är så fördomsfri. För det kan ju inte finnas några andra skäl än fördomsfullhet för dem som inte vill donera spermier till lesbiska par.

Snudd på otroliga siffror i dagens Sydsvenskan (tycks ej finnas utlagd). Om man tar alla matcher som spelats på konstgräs i årets Allsvenskan återfinns Elfsborg, Gefle och Sundsvall i toppen av tabellen, i den ordningen.

Räknar man istället de matcher som spelats på naturgräs hamnar Gefle sist, Sundsvall nästsist och Elfsborg trea från slutet.

Thomas Wernersson anser att det inte är större skillnad på naturgräs och konstgräs än två godtyckligt valda naturgräsplaner. Det kan ha att göra med Wernerssons lönsamma extraknäck: att sälja konstgräsmattor (bland andra till Gefle och Sundsvall).

Svenskan rapporterar om en studie av Svenskt Näringsliv om lönediskriminering. Resultat: det finns i princip ingen diskriminering mot kvinnor i form av sämre löner. Skillnaderna går att förklara bättre längs andra dimensioner.

Jag har inte granskat studien och är inte beredd att säga varken bu eller bä om saken. Dock ska man konstatera att sanningar kan etableras och överleva i dramatisk kontrast till verkligheten.

Jag pratade häromsistens med Gunnar Strömmer, den viktige rättvisekämpen som driver Centrum för Rättvisa. Han har just vunnit ett mål mot Uppsala Universitet gällande omvänd diskriminering. (Detaljerna i nedanstående redogörelse kan vara något oriktigt. Dock, om de inte är alldeles riktig befinner de sig mycket nära sanningen och förändrar inte andan i själva berättelsen.)

I all sin välvilja bestämde universitetet att trettio platser på juristlinjen skulle öronmärkas till sökande vars båda föräldrar är utlandsfödda.

Bortsett från att detta tillåter en miljonär från USA att plugga juridik i Uppsala, men utesluter en dotter till en sudanesisk pappa och svensk mamma, tycks idén vila på alldeles felaktig grund beträffande sitt grundantagande: studenter med två utlandsfödda föräldrar på juristlinjen är inte särskilt underrepresenterade, om ens alls.

I Stockholm har var fjärde juridikstuderande två utlandsfödda föräldrar.

Strömmer påpekade det fantastiska i att en ’sanning’ kan vara så vedertagen utan att ens vara sann. Samma sak, för att nu sluta detta inläggs cirkel, kan gälla på andra områden. Som beträffande kvinnolöner.

Läs också Svenskans ledare.

På Brännpunkt skriver professor Anders Nilsson:

Hotet om klimatförändringar är en av de svåraste utmaningar som det moderna industrisamhället ställts inför. Vi vet att mänskliga utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet.

För att vi ska anses veta något krävs enligt traditionell filosofisk analys att vi tror något, har goda skäl att tro detta och att det dessutom är sant.

Varken politisk korrekthet eller rädsla för att stöta sig med det vetenskapliga etablissemanget nämns som kriterium.

I goda vänners lag kom vi igår att diskutera alliansen. Som vanligt ställdes frågan: vem är Fredrik Reinfeldt?

Koncensus bland klokare människor än jag var att han - vem han än är - i varje fall kommer att vara densamme hela vägen fram till valet. Ingen polarisering, inga djärva utspel att vänta.

Följande är min analys: i nästan varje val är borgerligheten dömd att förlora om sossarna kan fästa etiketten ’systemskifte’ vid sina utmanare. Ibland samverkar emellertid omständigheterna till en perfekt storm där ’systemskifte’ plötsligt ter sig ganska attraktivt för väljarna. År 1991 var ett sådant tillfälle. Samma sak gäller inför 2006. Nu är det tid för konfrontation och att ställa de grundläggande frågorna om vilket samhälle vi vill göra av Sverige.

Istället erbjuds ‘SAP light’. I tre raka val har borgerligheten behövt Reinfeldt utan att han funnits. När man nu inte behöver honom dyker han plötsligt upp. Det är snudd på tragiskt.

Ett exempel: det vore möjligt för moderaternas partiledare att stirra svenska folket i vitögat i nästa års partiledardebatt, fredagen innan valet, och säga: feminismen är uppåt väggarna, folket är förmöget att bestämma över sina egna liv. Och det skulle ha vunnit honom röster.

I det läget väljer moderaterna istället att föreslå bonus till män som stannar hemma med barnen.

Resultatet kan leda till en trippel lose situation.

Antingen förlorar alliansen valet till följd av ett svagt moderat val. Göran Perssons, “varför välja kopian?”, har då gått hem.

Eller så vinner borgerligheten valet, men kommer till makten utan ett förändringsmandat hos väljarna. Fyra år går utan några märkliga avtryck och 2010 möter ett reformerat (s) med ny, spännande partiledare.

Till sist kan borgerligheten vinna valet på en politik och genomdriva en annan. Men så gör inte den som är rejäl och klok. Just dubbelspelet har varit socialdemokraternas specialitet i decennier. Borgerligheten äger en moralisk fördel genom att synas drivas av idéer, inte av makthunger och vinst till varje pris. Det övertaget bör man vara rädd om.

Ansvaret vilar tungt på de andra borgerliga partierna att erbjuda alternativet.