I amerikanska senaten har demokraterna nu lyckats blockera utnämningen av John Bolton som landets FN-ambassadör.
Bolton är uppenbarligen kompetent och erfaren nog för posten. Men FN är en ideologi mera än en samarbetsorganisation. Bolton delar inte ideologin, därför nobbas han. Det är en antiliberal och odemokratisk hållning från demokraternas sida.
George W Bush kan utnämna Bolton utan senatens hjälp. Det bör han göra.
Sydsvenskan berättar om Joel, 9, som blev akut sjuk under semestern på Korfu. Efter att SOS International ordnat snabb hemresa blev pojken placerad i kön på Malmö Allmänna Sjukhus i fem timmar utan behandling.
Jag har en aning om hur han och mamman kände sig. Förra året flögs jag hem från USA för att operera ryggen: ambulansfärd från Santa Rosa till San Fransisco, första klass i sällskap med sjuksköterska över Atlanten, fyra morfinssprutor, ambulans på Katrup som tog mig direkt till MAS.
Och väl där? Sex timmar på en brits i en korridor medan smärtbedövningen upphörde. Inga besked, ingen uppmärksamhet. Resan hade kostat en kvarts miljon. Allt hade gått perfekt - tills jag mötte den svenska sjukvården.
När min vrede till slut tog överhanden reagerade en läkare - med att skicka mig till ett annat sjukhus.
Sådana observationer är anekdotiska och om min upplevelse (och Emils) tillhör undantagen är det väl inget att bråka om. Men det tycks som att man hör samma sak var man än vänder sig. Svensk sjukvård är bra bara när individer som jobbar inom vården lyckas sätta sig över systemet och rädda det (något som händer ofta), men det är inte bra tack vare systemet.
I Skåne kan män inte längre få starta eget-bidrag. Arbetsförmedlingens direktiv säger att sökande måste uppfylla minst två av tre krav: vara kvinna, vara invandrare eller omfattas av aktivitetsgaranti.
Sådan är den omvända diskrimineringens konsekvenser.
Enligt Sydsvenskan har konsultbyrån Grant Thornton, stor och framgångsrik i USA, placerat Sverige på tionde plats bland tjugofyra länder i andelen snabbväxande företag. Resultatet innebär att Sverige tappar placeringar.
Hur var nu Göran Perssons mantra från förra veckans partiledardebatt? “Visa mig andra länder som är bättre än Sverige”?
Nå, det är nu tyvärr inte särskilt svårt.
På zoo i Köpenhamn har några anställda bestraffning att vänta. De har slaktat exotiska djur och ätit dem till middag. Enligt Expressen förbjöds detta förra året.
Var det tillåtet tidigare?
Sista dagen av Engelsbergsseminariet innehöll några mycket intressanta föredrag om demografiska aspekter på världsutvecklingen. Det är ett lustigt faktum att demografi spelar så liten roll i politiken: trots vissa metodologiska oöverkomliga svårigheter är förutsägelser på området mer trovärdiga än de allra flesta samhällsvetenskapliga gissningar. Att demografiska förändringar kan vara av mycket stor vikt för samhällen är också självklart.
Avslutningsvis talade Ian Buruma om demokrati och kultur och Deepak Lal tog sig an liberalism och global ordning: ett begreppspar lika motsägelsefullt som alkoholfritt vin, samkönat äktenskap och arbetshelg.
Frågan som hela seminariet ställde var huruvida imperium enbart är av ondo eller om sådana skapelser ibland också kan bidra med goda ting. I svaret på den frågan upprepades ett och samma tankefel gång på gång. Det kan illustreras med exemplet (hämtat från en av paneldiskussionerna) att Stalins Sovjet också innebar något gott eftersom det försåg kommunistimperiet med elektricitet.
Saken är att elektrifieringen av Sovjet inte var beroende av imperiet – också utan Sovjetunionen hade el kommit till republikerna. Bara för att något gott sker under ett imperium innebär det inte att imperiet är orsaken. Tyskland hade fått nya vägar utan Hitler.
Frågan bör istället gälla vad för specifika saker imperier har bidragit med som hade saknats utan sådan övermakt. Och då blir svaret nästan alltid samma: ordning.
Problemet är att det finns ett inherent spänningsförhållande mellan imperiers ordning och demokrati. Min egen slutsats är att imperier kan vara av godo bara i extrema historiska lägen (eller genom att man vattnar ur själva begreppet ’imperium’ till den milda grad att skapelser som EU och USA kan kallas för imperium, uppenbarligen en lockande lösning för många).
Om The Engelsberg Seminar kan annars generellt sägas att det håller på att utvecklas till en mycket god institution i svensk politisk debatt. Fortsätter Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse på den inslagna vägen lär seminariets rykte växa också utanför landets gränser.
Framgången beror delvis på exklusiviteten: internationellt gångbara föreläsare och endast speciellt inbjudna seminariedeltagare. Delvis beror framgången på arrangörernas förmåga att skapa en god atmosfär runt seminariet. Det är lite som Båstadtennisen, folk kommer för turneringen, men också för trivseln.
Några av de inbjudna gästerna med svensk anknytning som var på plats:
Och så jag då, förstås.
I dagens Svenskan refererar Göran Eriksson den brittiske ekonomen och parlamentsledamoten (överhuset) Richard Layards forskning. Lord Layard har kommit fram till att pengar skänker lycka bara till en viss gräns. I länder som Sverige, USA, Schweiz och Norge blir vi rikare men inte lyckligare.
Layards slutsats är kongenial med sossarnas: då kan man höja skatterna ännu mer. Att människor får mer pengar i plånböckerna gör ju inte dem gladare.
Den djupt filosofiskt lagde Jan Larsson, också statssekreterare åt Göran Persson, har mycket riktigt gripits av Layards teser:
Människor kan köpa mycket finare teveapparater, men uppenbarligen ändå ha en känsla av att utvecklingen går åt fel håll.
Naturligtvis har de rätt. Här är några ytterligare skäl att dra till med rejäla skattehöjningar:
Vad gör det om hundra år?
All you need is love.
Allt kvittar om man inte har hälsan.
Det är tanken som räknas.
Vi ska ändå alla dö.
När sedan de ekonomiskt mest utsatta grupperna i vårt land nått den brytpunkt där pengar inte längre spelar någon roll kan vi låta klyftorna växa hur mycket som helst, men det tillhör framtiden.
Andra dagen inleddes med en förmiddag dominerad av de gamla vanliga positioneringarna kring USA och Europa. Tydligast och mest förutsägbar var György Schöpflin, parlamentsledamot i Ungern, mycket aktiv i EU-politiken och dessförinnan med en lång akademisk karriär bakom sig.
Schöpflins största problem var att Donald Rumsfeldt för några år sedan talade om ‘old Europe’ på ett nedsättande sätt (en tolkning som i och för sig kan ifrågasättas). Detta gjorde ont i Schöpflin.
På kvällen pratade jag ganska länge med Schöpflin, som gav ett mera nyanserat intryck på tu man hand än bakom pulpeten. Jag sade till honom att han var överkänslig. Han höll inte med.
På eftermiddagen gavs ett par mycket lärda föreläsningar om Kina av Harvardprofessorerna Bill Kirby och Ross Terrill. Inte mycket att säga om dem, förutom att det alltid är givande och underhållande att lyssna på folk som kan sitt ämne i grunden och äger en förmåga att förmedla kunskap.
Dagens föreläsningar avslutades med att Shashi Tharoor, vice ordförande för FN:s kontor för kommunikation och media, försvarade sin organisation. David Rieff, New York Times-skribent skulle sedan agera djävulens advokat, men det blev inte mycket med det. På det stora hela samma positioneringar: FN är bäst och USA gör skada.
Problemet är, enligt min mening, att de inte ser det giltiga i en realistisk syn på utrikespolitiken. Realism på detta område säger i princip att stater alltid agerar för sitt eget bästa. Medan människor kan vara altruistiska, de har detta i sin psykologi, kan inte stater agera av välvilja: deras ‘psykologi’ tillåter det inte.
Om detta är sant då är FN inte en samarbetsorganisation, utan en arena för stater att bråka på. Låsningar och dumheter uppstår, inte till följd av komplexiteten, utan till följd av att alla agerar själviskt. Samarbete kan bara uppstå när alla inblandade tror sig tjäna på saken.
Hur kan det då komma sig att FN gör goda saker? Att så sker kan naturligtvis inte förnekas. Ett svar är att FN tagit an ett eget liv, att organisationen fungerar som en stat utan territorium. Dess agerande bestäms då alltid av vad som är bra för FN, inte av vad som är bra för enskilda medlemsstater. Detta är vad oroar USA: att det vuxit fram en organisation som försöker dominera världspolitiken, för sina egna syften och med en egen ideologisk agenda. Den står i princip bortom ansvar och kontroll.
Jag kräver inte att alla ska hålla med om den här analysen, men den måste tas på allvar. Allt för mycket tyder på att den är riktig för att den ska viftas bort med mummel om Hobbes.
På kvällen god middag och en duo som sjöng romanser. Vid nationalsången ville jag inte resa mig. Gjorde det motvilligt, dock. “Du är tråkig”, tyckte Susanna P. “Han är inte konservativ, han är kulturradikal”, sa Johan H.
En professor vid Lunds tekniska högskola åtalas för bedrägeri efter att ha attesterat och godkänt en utbetalning på nära en halv miljon kronor från Universitetet till sitt eget bolag. Detta är en liten skandal. Girigbukar finns överallt och att en avslöjas visar att någon form av kontrollmekanismer har fungerat.
Bortsett från det tycks det mig att det inom många institutioner finns akademiker som säljer sina tjänster genom egna företag. När? Om man har en heltidstjänst vid universitetet och åker iväg en tisdagförmiddag för att konsulta inom sitt specialområde och sedan begär in räkning till det egna företaget - ska man inte åtminstone begära tjänstledigt för den tiden? Hur många gör det?
Och hur har vi det med det etiska kravet att inte bedriva konkurrerade verksamhet med sin egen arbetsgivare? Vad är det dessa konsulter kan, förutom det de forskar inom och undervisar i på sina institutioner?
Här skiljer sig kulturen från institution till institution. När jag var anställd av Filosofiska institutionen var det självklart att de pengar jag tjänade på egna initiativ i egenskap av filosof skulle faktureras av institutionen. Därefter var det en normal förhandling mellan mig och min arbetsgivare hur och om jag skulle ersättas utöver min egen lön.
Så bör det givetvis vara, men så är det inte. Det är en större skandal än att en enskild professor ertappats med fingrarna i syltburken - och ännu ett exempel på att alltför många universitetsinstitutioner saknar fungerande ledning och chefskap.
Många lärda föreläsningar om imperier genom tiderna av experter inom respektive fält, men förutom ett stundtals högt underhållningsvärde omsattes inte särskilt mycket i analyser som kändes relevanta för vår tid. Det är ett lustigt faktum att historiker av facket antingen har specialiserat sig på vetenskapshistoria (vilket gäller för en liten majoritet) eller negligerar vetenskapens inflytande på historien, både beträffande världsbild och i form av tekniska spinoffeffekter. Beträffande de europeiska imperierna i Asien, Afrika och Amerika är det till sist vetenskapen som lämnat det viktigaste avtrycket, ändå nämns den inte.
Mest spännande var det att höra författaren Jan Morris (innan sitt könsbyte hette hon James) berätta om när hon bevakade Sir Edmund Hillarys expedition för att besegra Mount Everest år 1953. På en bankett efter framgången satt James mittemot sherpan Tenzing, som lät sig väl smaka av ett gott rödvin — för första gången i sitt liv. En brittisk imperialist av sista generationen tyckte att det var hemskt trevligt att se hur “Tenzing really knows to value a good wine”.
Tenzing! Tintin! Historiens vingslag.
Jag befinner mig i Avesta, förd hit av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, som haft vänligheten att bjuda in mig till årets Engelsbergseminarium. Temat är Empire and Future World Order. Allt verkar bra, förutom att hotellet ligger granne med vänsterpartiets kansli. Demonstrationer sen?
Det tog sju timmar att köra hit från Lackalänga. I cd-spelaren snurrade Dylans två senaste album, Johnny Cashs liveplattor från Folsom och San Quintin, Peter Wolffs Sleepless Nights och en samling countrycovers på Dylanlåtar.
Jag återkommer med kommentarer till seminarier och föreläsningar.
I dagens tv-krönika (jo, det är sant: i tv-krönikan!) i Expressen (inte på nätet) filosoferar Nils Schwartz om kapitalet:
…kapitalet, som varken har ideologi eller moral…
Kapitalet, i bemärkelsen marknadens drivkrafter (det är vad Schwartz syftar på) har visst det en inneboende moral.
Jag citerar lite förnumstigt mig själv:
Ta detta med girighet. Inte är det ett drag som kännetecknar människor under kapitalistiska system? Snarare utmärker det människor under alla system. En av kapitalismens stora fördelar är att den ständiga girigheten hålls i balans. Kapitalismen kräver att vi riktar vår uppmärksamhet mot den andre - i sig
ett moraliskt bud av djup betydelse. Viljan att tillskansa sig värde man inte förtjänat kommer därför alltid att straffas hårt i kapitalistiska samhällen.Att girighetens fulla utlopp huvudsakligen kunnat synas i antikapitalistiska ekonomier är heller ingen slump. Jämför direktörernas lägenheter med socialisten Saddams guldsmyckade palats.
Vidare premierar kapitalismen kreativitet och framåtblickande. Kunskapstörst och sökande efter nya uttrycksmedel är värdefulla moraliska imperativ oavsett instrumentell nytta. Kapitalismen underblåser dessa drivkrafter. Var skapas de sköna vetenskapliga teorierna och den gränsöverskridande konsten? Inte i Sovjetunionen, där diktaren Majakovskij sköt sig i hjärtat av konstnärlig desperation.
Till sist föder kapitalismen dygder som pålitlighet, noggrannhet, förutsägbarhet och uthållighet. Bortsett från att dessa leder till effektivitet och produktivitet (som inte har något med moral att göra) utgör de kittet i de flesta goda mänskliga relationer.
Läs hela krönikan här.
Voltaire skrev boken om Candide, olycksfågeln som mötte elände på elände. Men hur svårt det än blev bröts inte Candides optimism. Han tyckte sig leva i den bästa av världar.
Boken var en satir riktad mot Gottfried Leibniz tanke att Gud hade valt att skapa den allra bästa världen, av alla de möjliga världar som stod honom till buds.
Så vad ska vi säga om Göran Persson i dagens partiledardebatt?
Vilken kritik som än riktades mot den svenska samhället svarade han med samma motfråga: I vilket land är det bättre?
Underförstått, att vi svenskar lever i den bästa av världar. Trots allt som går oss emot.
Undertonen till retoriken är en storvulen och småskuren nationalism som vi vant oss att förknippa med Persson. Det dolda hotet är att den som vågar påstå att det finns någon annan plats på jorden som är bättre än Sverige kommer att jagas för sin bristande patriotism. Minns när de skulle “brännmärkas” som talade illa om Sverige på semester utomlands.
Om det nu är så in i förbannelsen bra i vårt land är det ju märkligt att det inte invaderas av människor och företag. Perssons främlingsfientliga patriotism är i själva verket en skymf mot alla de länder som lyckats bättre än Sverige på en mängd olika områden – och mot människorna som byggt de länderna.
Vilka är de? Varje samhälle bär på sina unika förutsättningar. Att jämföra land för land är naivt. Samhällsvetenskapen bryter ner fakta för att kunna ställa system mot system och politisk lösning mot politisk lösning. Alltså ska vi jämföra Sveriges tillväxt med andra länders tillväxt, vår skola med andras skola, vårt sjuksystem med andras sjuksystem, vårt skatteuttag med andras skatteuttag, våra sjukskrivningstal med andras sjukskrivningstal, och så vidare. Något annat är populism i dålig mening.
När detta är gjort kan man möjligtvis fälla ett personligt och subjektiv omdöme om i vilket land man föredrar att bo. Saken har inte med politik att göra: någon trivs bäst i Holland, en annan i Spanien. Själv stortrivs jag i USA.
Ruaida Hemedi vill åka och träffa sin son i Turkiet. Just nu är hon arbetslös och läser svenska för invandrare. I sommar får hon fyra veckors ledigt. Kravet för att hon ska fortsätta få bidrag är att hon står till arbetsmarknadens förfogande under den tiden.
Om hon lämnar landet för semester i Turkiet dras bidraget in, vilket hon inte har råd med. Slutsats: introduktionsenheten stoppar henne från att träffa sin son.
Alf Merlöv, chef för Integration och arbetsmarknad på stadskontoret i Malmö anser att introduktionsenheten gör fel: eleverna har rätt till sommaruppehåll. Allt enligt Sydis.
Det finns många hjärtskärande exempel på hur orättvisa omständigheter leder till hopplösa situationer: Ruaida har inte träffat sin 22-årige son på tre år, nu lär det dröja ännu längre. Från ett existentiellt perspektiv är saken given: mor och son bör få träffas.
Det kan dock inte vara en skattefinansierad rättighet för alla som saknar varandra att få träffas. Myndigheterna har varken råd eller möjlighet att undanröja alla dåliga saker i världen.
Popgruppen The Ark är med och delar på 134 000 kronor från EU:s kulturstödsprogram, för att hjälpa dem turnera.
Det är fullkomligt uppåt väggarna, inte bara för att deras musik är outhärdlig. Lämna tillbaka pengarna!
Regeringens högskoleproposition får kritik av högskolorna för att den delar in högre lärosäten i a-lag och b-lag.
En sådan indelning bör dock snarare berömmas. Det är genom att koncentrera resurserna till ett fåtal platser som de kvalitativa utbildningarna och konkurrenskraftiga forskningsenheterna växer fram.
Grundtanken i förslaget är att examenssystemet ska efterlikna resten av världen, med grundnivå, mastersutbildning och forskarutbildning. Bara universitet och vissa högskolor ska få ge mastersutbildningar.
Kjell Gunnarsson, förvaltningschef vid Malmö högskola anser det självklart att också högskolor borde få bedriva de högre utbildningsformerna. Eftersom högskolorna räds att bli underkända vid Högskoleverkets utvärderingar kommer systemet att fungera självsanerande och garantera kvaliteten.
Generellt sett är det troligen en naiv förhoppning. Självsanering förutsätter en kompetens och överblick som ofta saknas i enskilda högskolestyrelser. Om det vore bra på kort sikt att tillåta högre utbildningar på högskolor är inte gott att veta. Högre utbildning i Sverige är så vinglig att det är svårt att säga vilken riktning den raglar av en knuff. Också den svårt bakfulle mår bättre för stunden av en återställare* – det innebär inte att det är en god strategi på längre sikt.
* Jag är medveten om att denna metafor - vingel, bakis, återställare - är obegriplig.
Den notoriskt högdragne Sten Levander, professor i psykiatri, anser att Ulf Olsson mördade två gånger på grund av sexuell ångest, grundlagd i pojken Ulfs barndom.
Chefsöverläkaren Marianne Kristiansson är av annan uppfattning. Olsson lider av autism och förmår inte att förmedla sina känslor. Morden blev ett kommunikationsmedel.
Båda är överens om att Olsson inte minns något av dåden eller ens de människor han mördade. Han bör dömas till sluten rättspsykiatrisk vård. Enligt Sydsvenskan håller Levander det för troligt att han därmed kan vara fri inom åtta år.
Teorierna bakom deras tvärsäkerhet är grumliga och bagatelliserar den grundläggande frågan: när Ulf Olsson avslutade Helens och Jannikes liv, kunde han ha valt annorlunda?
Naturligtvis är det Ulf Olssons barndom som format honom till den han blivit. Redogörelserna för den psykiska och fysiska misshandel han utsattes för som barn ger rysningar i kroppen på vem som helst. Medkänslan är omedelbar.
Som vuxen man blev han dock en grym mördare och för det måste han dömas.
Ur DN den 9 juni:
Nu är det dags igen för sommarlov på landets universitet och högskolor. Studenter och lärare kan se fram mot en lång ledighet när verksamheten vid våra ledande utbildningsinstitutioner går ned på sparlåga. Det är säkert många som uppskattar den långa ledigheten på upp till 10-12 veckor. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv förefaller den djupa sommardvalan svår att försvara.
Så här skrev jag för två veckor sedan:
Om en vecka sjunker en redan låg produktivitet till stillastående. Vårterminen varar ytterligare tre månader, men mängder av statsavlönade akademiker lägger pennan åt sidan under juni, juli och augusti. Trots att de inte har längre semester än sex veckor.
Två middagsinbjudningar ramlade in i går. En från vänster och en från höger, om man säger. På menyn? Högern bjuder på råbiff, vänstern på sushi.
I Sydsvenskan rapporteras om en tvist mellan socialen i Lund och migrationsverket. Ett adoptivbarn kräver att få se en bild av sin biologiska moder. Denna finns hos Migrationsverket, som vägrar att lämna ut den av hänsyn till kvinnan som en gång lämnade ifrån sig sitt barn.
Det är svårt att veta vad som är rätt och fel. Christina Petersson, psykoterapeut på Spädbarnsteamet i Lund är dock tvärsäker:
Ett foto är guld värt. Barnet kan kanske hitta konkreta likheter, ”jag liknar henne på ögonen”. Det går inte att beskriva hur mycket personlig information om mamman är värd jämfört med till exempel med böcker om landet som föräldrarna kommer ifrån.
Detta är ett tydligt exempel på en falsk ideologi beträffande barn och uppväxt som särskilt träffar adopterade barn: att livet avgörs det första eller de första åren. Det finns inget som helst stöd för att adoptivbarn ‘mår bättre’ av att söka sina rötter och ställa frågor om sitt ‘ursprung’.
Vilket ursprung har förresten en tjugoåring som spenderat nitton år och två månader i en adoptivfamilj och de första tio månaderna i en spjälsäng på ett barnhem utan andra intryck än de allra mest rudimentära? Kinesiskt?
Det döljes rasism i den officiella attityden till adoptioner och den har nått ända in i regeringskansliet.
Sidan exekverad på 0.628 sekunder. | Powered by WordPress