RolandPM

Svenskans nöjeschef Erika Hallhagen skriver en sorts recension på Ulf Lundells konsert på Skansen.

I natt slog terrorn till igen. Semesterorter i Egypten var målet den här gången. Utgången lika hemsk som i London för två veckor sedan.

Huvudledaren i Svenskan (öppna pdf-filen) i dag kopplar samman Palestinafrågan med terrorismen. Sambandet finns, men precis som ledaren är noga med att göra, vore det fel att tala om orsakssamband.

Ledaren rör också vid George W Bushs strategi för att lösa konflikten.

Det var när fartyget Karine A, på väg med vapen från Iran till Gaza, beslagstogs som Bush sade upp bekantskapen med Yassir Arafat. PLO-ledaren satt vid tillfället i husarrest i Ramallah och Bush hade uttryckt viss förståelse för dem som ansåg att Israels metoder var för hårda. Ett telefonsamtal med Arafat fick Bush på andra tankar. På en direkt fråga från Bush om vad Arafat kände till om smuggelförsöket, svarade Arafat att han för det första inte hade haft en susning om saken och för det andra att det bara var en småsak och att Israel försökte göra en höna av en fjäder för att framställa PLO i dålig dager.

Det var samma tjuv-och rackarspel som Arafat spelat med Clinton, Sten Andersson och snart sagt varenda västledare. Bush kände igen lögnen och förstod där och då att Arafat inte var pålitlig.

Snart kom kravet på Palestina att skaffa en alldeles ny ledning, obefläckad av det innevarande styrets terrorbakgrund.

Om Abbas är svaret på det kravet kan man ifrågasätta, men det råder ingen tvekan om att han har försökt fjärma sig från Arafat och i vissa stycken är alldeles uppriktig i sina krav på en fredlig väg.

Samtidigt som Bush satt press på palestinierna på ett helt nytt sätt, har han gjort motsvarande sak med israelerna. Dock råder det ingen tvekan om att Bush ser den palestinska terrorn som det första problemet. Han har mer än tidigare presidenter gett Israel sitt tysta och ibland uttalade stöd för hårda vedergällningsaktioner.

Och, återigen, det handlar inte om att ge Israel blint stöd, utan om att lösa konflikten. För Bush är också den förste amerikanska president som offentligt, högljutt och otvetydigt sagt att Palestina måste bli en fri och självständig stat.

Det går att anklaga Bush för att hans strategi är dålig (även om jag inte håller med om det). Däremot är det uppenbart att han har ett ärligt uppsåt, i det att han vill desarmera spänningen i området för både araber och judar.

Den som inte ser det blundar med ena ögat.

Växtkraft Mål 3 är ett program som har till uppgift att stärka individens ställning på arbetsmarknaden.

Artikel 6 handlar om Europeiska socialfondens stöd till innovativa projekt som bidrar till den framtida politiken för att främja sysselsättning och utbildning.

Equal är ett program som motverkar diskriminering och all slags ojämlikhet inom arbetslivet och arbetsmarknaden.

Inte vissa sorters ojämliket. All ojämlikhet.

Någon måste givetvis förvalta dessa transeuropeiska projekt också i Sverige. Som tur är finns det en myndighet som sköter den saken.

Dagens myndighet är sålunda:

Svenska ESF-rådet

Ingen kan riktigt föreställa sig det tunga arbete som ESF-rådet lägger ner för att lösa alla problemen på arbetsmarknaden. Det tar ett grepp på hela vår framtid!

Därför räcker det inte med de 160 anställda myndigheten har till sitt förfogande. Inte ens det annars lugnande faktum att 58 procent av de anställda är kvinnor räcker. Inte ens de sisådär 150 miljoner kronor man har att röra sig med räcker.

Svenska ESF-rådet har också tvingats sätta Hultfreds Patrik “Putte” Svensson, direktör för RockCity, i styrelsen. Rock ‘n roll will never die.

Så här berättar ESF om sig själv:

Europeiska socialfonden är EUs viktigaste finansiella redskap för att främja sysselsättning och stimulera tillväxt i medlemsländerna utifrån vad som sägs i den Europeiska sysselsättningstrategin. Svenska ESF-rådet är en statlig myndighet med uppgift att förvalta, och vissa fall informera om, Europeiska socialfondens program i Sverige.

Svenska ESF-rådet är organiserat i ett nationellt sekretariat samt i 20 regionkontor. Det finns två övervakningskommittéer på nationell nivå. Inom övervakningskommittéerna verkar fyra beredningsgrupper med ansvar för särskilda sakområden. Övervakningskommittéerna har dessutom varsitt arbetsutskott.

Till detta kan läggas att kommittéernas ledamöter, utsedda av regeringen, har till uppgift att se till att programmet genomförs effektivt och med hög kvalitet.

Som om det ens behöver sägas.

Det gör ont att skriva det. Tom Prahl är den bästa tränare jag spelat under. Men nu tror jag att han gjort sitt i Malmö FF.

Självklart har han lyckats under de år han lett föreningen. Malmö är regerande mästare, har ett säkert grundspel och en mycket bra trupp.

Men i och med förlusten mot BK Häcken i går är guldet nästan säkert borta. Därmed är 2005 ett misslyckande.

Varje tränare är bra på något, mindre bra på annat. Prahl tycker inte om stjärnor och har svårt för att hålla en bred trupp på gott humör.

Just dessa egenskaper krävs av en MFF-tränare i dag.

En framgång i Europa kan fortfarande leda till att Prahl slutar i triumf. Just nu är dock risken stor att vi blir avhängda i guldstriden och utslagna direkt i Champions League-kvalet. Det vore en trist avrundning för den bäste tränare vi haft sedan Roy Hodgson.

Statistiken visar att antalen självmord ökar. På det privata planet är det något man inte gärna talar om. Ändå torde det vara sant att knappast någon saknar personlig erfarenhet av den sortens tragedier: i familjen, släkten, bland vännerna.

Knappast något är mera svårt att leva med än att en nära människa valt att ta sitt eget liv.

Nu vill regeringen initiera ett nationellt handlingsprogram för att minska antalet självmord mot unga. Det är min mening att en del kan avvärjas om människor med suicidala tendenser upptäcks i tid och kommer under rätt medicinering. I det första brister vi alla, i det andra brister vården.

Om ett från toppen initierat politiskt program kan göra något åt detta vet jag inte. Risken är stor att det i stället landar i cynisk symbolpolitik.

Dock finns det inget principiellt felaktigt i att från politiskt håll agera mot ett sådant här problem.

För tre år sedan gick fransmän, britter och tyskar arm i arm och sjöng, “det finns inga soldater mer”. Man åt saurkraut till förrätt, mintstuvad lammsadel till efterrätt och rundade av med camembert. Detta sköljdes ner med ljummen lager, bitter bayer och chablis.

Då kom George W Bush plötsligt ridande, “som en tragisk hjälte” för att ” bota sitt faderskomplex med ett krig mot Saddam Hussein”. På kuppen slog han in en kil i Europa. Tidigare systrar och bröder började snegla misstänksamt mot varandra.

Plötsligt var den djupt kända vänskap och handlingskraft som firat sådana triumfer när mysgrabbarna i gillestugan på Balkan råkat bråka som bortblåst. Den chevalereska rättrådighet man samlats kring för att avvärja Palestinakonflikten märktes inte längre. Ja, till och med historiska triumfer av vänskap, kalla kriget, 1940-talet, 1910-talet och hela 1800-talet, kom att skådas i ett annat ljus.

Och allt var Bushs fel: “dagens kris inom EU innehåller oroande element av nationalistiska element.” Exakt. Detta har vi aldrig tidigare sett inom Europas gränser.

Sålunda skriver den förre ambassadören och nuvarande generalsekreteraren i European Cultural Parliament, Karl-Erik Norrman, historia i dagens Svenskan under vinjetten Brännpunkt. Rubriken lyder: Bush har skadat EU:s själ.

Denna känsliga själ!

Det är gott att Karl-Erik Norrman är en alldeles betydelselös politiker. Därmed kan man raljera om det han skrivet. Om man skulle ha tagit det på allvar vore det varit tragiskt.

I dagens huvudledare (hämta hem pdf-filen, enskilda ledarartiklar ännu ej utlagda) i Svenskan görs några viktiga poänger. Dels pekas det på hur scoialdemokraterna använder sig av utbildningspolitiken som en bricka i ett större spel. Gårdagens utspel om att öka antalet platser på högskolan bör framför allt ses i ljuset av detta: det kan uppfattas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

På så vis blir det en cynisk handling mer än något annat.

Men det handlar inte enbart om att sossarna sålt sin själ för opiniionssiffror och väljarröster. I botten finns en grundläggande skiljelinje mellan högerns och vänsterns syn på utbildning. Att blottlägga denna är viktigt. Väljarna lutar åt högern i frågan.

Aftonbladet skriver under rubriken FRIA ABORTER I USA KAN HOTAS en artikel som är så belamrad med fel och fördomar att jag inte ens ska börja kommentera den.

Läs den själva som ett exempel på tidningens nästan osannolika ryggmärgspropaganda och dess galaktiska brist på professionalitet.

Under rubriken VATIKANEN STOPPAR MALMÖSYMFONIKERNA skriver DN en liten notis. Men vad betyder detta:

Terrorhot stoppar Malmö symfoniorkesters konsert i Peterskyrkan i Rom. Som avslutning på en pågående körfestival skulle MSO på lördag ha framfört den tjeckiske kompositören Juraj Filas nyskrivna rekviem “Oratione de spem”. Stycket är tillägnat terrorns offer och efter attentaten i London vågar Vatikanen därför inte hålla konserten. Det skulle kunna uppfattas som ett offentligt ställningstagande, förklarar den tyske agent som bokade MSO i ett brev.

Är det så att malmösymfonikerna ville spela en stump i Vatikanen till terroroffernas minne men att DN påstår att de stoppades med följande motivering: om ni får spela kan det uppfattas som om Vatikanen tar avstånd från terrorismen och tycker det är fel att spränga ihjäl oskyldiga, och den risken är vi inte beredda att ta.

Det är givetvis en fullkomligt absurd tanke att så skulle vara fallet. Men någon som heter Lisa Johansson på DN bryr sig mer om att insinuera bigotteri hos favoritmoståndaren Vatikanen, för att späda på sin egen och andras fördomsfullhet, än att skriva sådant som närmar sig sanningen. Eller så är hon inte skrivkunnig.

Naturligtvis handlar det om att säkerhetsnivån är höjd och inget annat.

Jag skriver på dagens ledarsida en kolumn om rädslan att råka ut för brott. Texten är ett svar på Jerzy Sarneckis ganska konspiratoriska funderingar om medias och statens plan att sänka landets demokrati.

I dag toppar Svenskan med följande nyhet:

“RFSL:s jourhjälp för hatbrottsoffer stängs. Våldet mot homo-bi och transpersoner ökar, men förbundet nekas statligt bidrag“

Det är i sanning en stor nyhet och kanske på fler sätt än vad nyhetsmakarna tänkt.

Och naturligtvis, som ett brev på posten, detta.

Helsingborgs IF har köpt Andreas Jakobsson, enligt uppgift för en sammanlagd kostnad av närmare femton miljoner.

Häromåret var föreningen konkursfärdig efter att på ett flagrant oprofessionellt sätt ha kastat ut pengar den inte hade. Kommunen ryckte in med ett gigantiskt lån till osedvanligt förmånliga villkor. Skattepengar, alltså.

Fortfarande är HIF skyldigt kommunen tjugo miljoner kronor. Men man bildar ändå ett fuskbolag vid sidan om föreningen som köper spelar för stora summor, som sedan får spela i föreningens representationslag av ren hygglighet.

Finns det pengar att köpa Jakobsson då finns det också pengar att ge tillbaka till skattebetalarna.

Sparka ner HIF i lingonserierna där dom hör hemma.

Det är inte lätt att vara ung. Man vill göra en massa saker som man inte får. Man vill begripa en massa saker som man inte begriper. Och dessutom finns det en massa vuxna som bestämmer över en.

Någon borde göra något åt saken. Och någon har också gjort det.

Alltså är dagens myndighet:

Ungdomsstyrelsen

Denna mycket viktiga myndighet har 43 anställda. Av dessa är 67 procent kvinnor vilket naturligtvis är djupt tillfredsställande.

Ungdomsstyrelsen gör av med minst 35 miljoner kronor om året. Till detta ska troligen fogas en hel del administrativa kostnader som jag inte fått korn på.

Man är värda varenda öre. Ungdomsstyrelsen verkar nämligen “för att unga ska få verklig tillgång till makt och välfärd”.

Alltså inte låtsad tillgång. Verklig tillgång. Där finns en skillnad.

Denna viktiga myndighet har också uppmärksammat att den ojämlikhet som råder mellan män och kvinnor också går att spåra mellan flickor och pojkar. För att hjälpa de små liven att komma till rätta med strukturerna har Ungdomsstyrelsen tagit fram en mycket viktig ordlista:

• Jämställdhet - lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för kvinnor och män
• Jämlikhet - rättvisa förhållanden mellan alla individer och grupper i samhället
• Feminism - ideologi och rörelse som arbetar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män
• Könsroller - det beteende som man fostras till som kvinna och man
• Formell jämställdhet - den jämställdhet som ska råda enligt lag
• Reell jämställdhet - verklig jämställdhet
• Könsmaktordning- ett maktförhållande där tjejer som grupp är underordnade
• Enkönade grupper - att vara tillsammans med bara tjejer eller bara killar i en grupp
• Genus - det kulturellt och socialt formade könet till skillnad från det biologiska könet som vi föds med.
• Könsdiskriminering - att få sämre förutsättningar på grund av att man är kille eller tjej
• Könsperspektiv - att uppmärksamma att villkoren är olika för tjejer och killar
• Könsblindhet - att inte uppmärksamma att villkoren är olika för tjejer och killar
• Könsstereotyper- skapade och invanda bilder av hur man ska vara som kille och tjej
• Mainstreaming - att jämställdhet ska genomsyra allt arbete

Det fina med listan är att den kan läsas av och vara till stöd också för vuxna. Genus drabbar alla.

Åsa Linderborg i Aftonbladet har som strategi att medvetet missförstå sina meningsmotståndare. Hon siktar inte på att övertyga eller förstå, utan vill endast piska upp stämningen bland de redan frälsta.

I dag skriver hon följande på tidningens kultursida:

I Sverige ska vi fördöma och förbanna, inte fördöma och förstå. När Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet (10 juli) utropar högern som segrare i debatten innan den ens har börjat, är det just bristen på förklaringar han prisar - terrorismen går helt enkelt inte att begripa som något annat än ”ondskans unicitet”.

Prisar bristen på förklaringar? Låt oss se vad jag skrivit.

I en spalt i Svenskan går jag igenom opinionsstämningar i arabvärlden.

I ett annat sammanhang resonerar jag om vad som lett fram till det dystra tillståndet i Irak i dag. Jag skriver att “de som är skyldiga till Europas handlingsförlamning” bär “mycket av skulden till Iraks tillstånd i dag: politiker och intellektuella med viktigare
agendor än fred i Irak.” Enligt min tankegång landar ansvaret hos de som driver en linje sådan som Linderborgs. Förutsägbart avfärdas som icke-förklaring sådant som inte förklarar på “rätt sätt”.

I en annan kolumn skriver jag att man kan “ana en förskjutning i reaktionerna från arabiska politiker och muslimska ledare. Efter bomberna i London finns dödsmånglarna kvar, i minoritet och förutsägbara. De som i hårda ordalag fördömer dådet tycks dock ha vuxit i antal.”

I ett inlägg här på bloggen diskuterar jag i någorlunda detalj Jan Hjärpes tolkningar av skeendet.

I en ledare i Svenskan skriver jag följande:

Jag menar att man ska akta sig noga för att relativisera massmord.
Som moralisk handling får terrordåd aldrig placeras in i ett större sammanhang. De är i sig onda och måste fördömas utan reservationer.
Men ur ett entydigt fördömande följer inte att sociologiska och politiska analyser bör förkastas. Grogrunden för terrorn i Mellanöstern är den politiska ofriheten. Vi får inte låta utanförskap och diskriminering bli grogrund för en europeisk, inhemsk terrorism.

Här skiljer jag ut den moraliska aspekten för att försöka visa längs vilka dimensioner en diskussion kan vara meningsfull. Det är begripligt att Linderborg inte hänger med. Moral är en storhet som saknas i hennes ekvationer.

I ett annat inlägg här skriver jag att kommentatorerna dragit för snabba slutsatser efter bombningarna i London.

I en paneldebatt i SVT talade jag om utanförskapet i väst som en grogrund för terrorismen och jämförde med USA. I samma inslag förkastade jag tanken på att islam bär inom sig ett frö till våld.

Det finns mer, men klockan är mycket och barnen ska läggas. Jag må ha fel i allt jag skrivit om terrorismen, kriget, Irak och allt annat, men att påstå att jag förkastar behovet av förklaringar är att vara ordblind.

Åsa Linderborg är helt enkelt oseriös.

President George W Bush har plockat John Roberts som kandidat att efterträda Sandra Day Ó Connor. Roberts har vad jag sett inte nämnts bland förhandstipsen, men jag har inte läst mycket amerikanska tidningar i sommar. Själv känner jag inte till honom mer än till namnet.

Tre saker, dock. Roberts tycks precis så okontroversiell som man kunde förvänta sig. Tydligt konservativ, men med en solid juridisk bakgrund. Tvärt emot medias spekulationer och i enlighet med denna bloggs funderingar ser det ut som om den förväntade domarstriden uteblir.

För det andra, det blev inte en kvinna och inte en representant för en etnisk minoritet. Bush plockar inte billiga poänger på det viset. Han är blind när det gäller färg och kön, sitter det en svart kvinna som utrikesminister är det för att Bush anser henne vara bäst för jobbet, inget annat.

Sådan meritokrati är den viktigaste gåvan till grupper som är vana vid att mötas med fördomar. (Viktigare än anti-glasskampanjer.)

För det tredje, Roberts har tydligen jobbat för William Rehnquist, vilket närapå garanterar att han har en filosofiskt grundad syn på rättsväsendet med en tydlig dragning åt konstitutionell rätt.

Spalt om opinionen i den muslimska världen.

En bildad läsare kommenterade inlägget om Kungl. Hovstaterna: den är inte en myndighet. Jag har gjort en del research i frågan och lutar åt att det faktiskt förhåller sig på det viset.

Dock, saken är inte kristallklar. Detta visar bara ytterligare att myndighets-Sverige är ett sammelsurium av byråkratier som behöver genomlysas.

Inlägget och mitt svar finns här.

Här kommer del 2 i den mycket långa serien Dagens myndighet. Det är med glädje jag mottagit en mängd kommentarer, på RolandPM:s forum och i andra sammanhang, efter presentationen av sjömännens välgörare, HKF. Nu till nästa avsnitt.

Dagens myndighet är sålunda:

Kungliga Hovstaterna

Denna viktiga myndighet har 190 anställda. Av dessa är ungefär 53 procent män, vilket naturligtvis är upprörande. Personal- och driftskostnader ligger på omkring 90 miljoner kronor.

Myndigheten har funnits sedan år 1523, vilket förklarar dess smidiga rutiner och förmåga att fokusera på det som är relevant: på 482 år har man givetvis skaffat sig ovärderlig know-how.

Med dess egna ord är detta vad dagens myndighet finns till för:

Kungl. Hovstaterna är den officiella beteckningen på den organisation (i dagligt tal kallad hovet) som har till uppgift att bistå statschefen och det Kungliga Huset i deras officiella plikter. En viktig uppgift för Hovstaterna är också att vårda och för allmänheten visa det kulturarv som är förbundet med den svenska monarkin. Konungens valspråk “För Sverige - I tiden” skall vara vägledande för Hovstaterna.

I tiden, alltså. Denna myndighet smörjer hjulen för kungen, drottningen och deras barn när de ger sig ut på sina Eriksgator och annat. Därtill visar man oss sådant som kungen gjorde förr. Det är mycket att stå i och man förstår att det krävs 190 heltidstjänster för att hinna med.

Kungliga Hovstaternas verksamhetsberättelse innehåller också mycket viktig information. Här ett litet smakprov:

Visste ni att det har bott ett levande lejon på slottet? När de svenska trupperna stormade Prag i slutskedet av trettioåriga kriget 1648 togs levande lejon som krigsbyte. Lejonet fick bo i den s.k. Lejonkulan som låg i södra delen av slottet.

På 1600-talet bodde det dessutom en neger på gamla slottet.

Margareta Winberg - kritiserad eller inte? SVT sände ett inslag i Rapport som kommenterats på många platser, i de flesta fall okritiskt. Här är Aftonbladets försvarsinlaga och DN:s refererat.

Själv har jag inte en aning. Min första ryggmärgsreaktion är att Winberg inte kan göra något rätt, min andra ryggmärgsreaktion är att Rapport aldrig är att lita på. Och mellan dessa båda finns ju i det här fallet ett visst spänningsförhållande.