RolandPM

Jag har inget att säga om tragedin i Bagdad. Terroristdåd? Katastrof efter panikutbrott? Vet inte.

Dock, en föga originell observation: ett förkastligt men mänskligt fenomen - och jag tror att det av olika skäl är tydligast i Europa - är att förringa människor som drabbas av ond bråd död i andra delar av världen än den egna. Nyss hörde jag en nyhetssändning som toppade med en bussloycka i Tyskland där tre människor dog. Varför var det viktigt? Bussen bar en svensk registreringsplåt.

Därför är det en god handling att hejda sig och meditera över dem som dog i Bagdad i dag. Att var och en hade ett liv som var lika viktigt som våra egna.

“Att Arnold skulle veta, eller ta hänsyn till, en feministisk syn på kvinnors roll när det gäller våldsbrott vore väl alldeles för mycket, men enligt mitt sätt att se är Annika Östberg ett klockrent exempel på hur patrarkatet fungerar, och drabbar en kvinna i botten av systemet.”

Åsa Mattsson ser samband i dagens Aftonbladet. Att polisen och krögaren som Annika Deasy Östberg var med om att mörda var män, hur passar det in i teorin?

Dagens Expressen avslöjar att Göteborgs starke man (det som kallas partiboss i USA), Göran Johansson, hoppar av sossarnas verkställande utskott med omedelbar verkan. Han har blivit förminskad.

Ständigt dessa manliga härskartekniker.

I dagens Aftonbladet skriver folkpartiets riksdagsledamot Nyamko Sabuni en debattartikel om ordet “neger”. Jag har träffat Nyamko vid något tillfälle. Hon ger ett intryck av att vara klok och ha stor personlig integritet.

“Jag tvingas tjata för att få jobba. Det är svårt för kvinnor i den här branschen.”

Stina Lundberg Dabrowski uttalar sig i dagens Expressen. För dem som följt henne genom åren är det uppenbart att hon har rätt. Så svårt som hon har haft att synas.

Annika Deasy Östberg är återigen i nyheterna. Nu har Stina Lundberg intervjuat Arnold Schwarzenegger och pressat honom beträffande svenskans hemfärd. De som minns Stina L:s intervju med Bo Lundgren inför förra valet har sina misstankar om hur intervjun gick till.

Schwarzenegger beskriver i intervjun Deasy Östberg som ’en ondskefull mördare’. Beskrivningen är riktig, men Lundberg avbryter upphetsat guvernören: ”Men hon dödade inte någon!”

I nyhetsinslaget som puffar för kvällens program tröskar rösten som vanligt om hur Deasy Östberg sitter i fängelse för att hennes pojkvän mördade två människor, däribland en polis. TT skriver:

“Den nu 51-åriga svenskan var 1981 med sin dåvarande pojkvän när denne sköt ihjäl en restaurangägare och en polisman.”

Några saker borde hamras in i skallarna på dom svenskar som så gärna vill se Deasy Östberg i Sverige.

För det första, en bidragande anledning till att hon inte förflyttats till Sverige trots upprepade ansökningar är att nämnden i Kalifornien som avgör den saken varit av uppfattningen att hon inte erkänner graden av brottet hon utförde. Vid den senaste utfrågningen – då Deasy Östberg åter nobbades – hade hon lärt sig läxan och betonade vilket hemskt brott hon var skyldig till.

För det andra, man kan tänka sig att Kaliforniska myndigheter är intresserade av vad som kommer att hända med deras fånge om hon släpps till Sverige. Om de frågar personalen vid amerikanska ambassaden i Stockholm får de svaret att svenskarna tycker att Deasy Östberg är det bästa som hänt sen den färdigskivade formfranskan. Och då drar de möjligen slutsatsen att hon bör sitta kvar i fängelset i Kalifornien.

För det tredje, Annika Deasy Östberg har begått ett värre brott än de som inte sköt i Malexander. Att det var hennes pojkvän och inte hon som sköt ihjäl restaurangägaren och polisen framstår som en slump. Att polisen skulle ha dött utan Deasy Östbergs strävan att döda honom framstår som fullkomligt osannolikt.

Hon var när det begav sig en ondskefull mördare och en död polismans barn betalar fortfarande priset varje dag. Det är en motbjudande föreställning att se den icke-respekt och till och med hån som den mördade polismannens anhöriga utsätts för i svenska media.

Ändå är ett kvartssekel en lång tid. Jag skulle gärna se att Deasy Östberg fick flytta hem till ett svenskt fängelse. Problemet uppstår när jag tänker på den behandling hon kommer att få: huvudperson i virkbilagor i Amelia, sommarvärd i P1, gäst i Gomorron Sverige, bjuden på kändisfester.

Hellre att hon sitter fängslad i Kalifornien än det.

När Steve Forbes försökte vinna republikanernas kanditatur inför presidentvalet 1996 var platt skatt hans stora idé. I Europa hånskrattade man åt honom. Också i USA betraktades modellen som oseriös och populistisk.

Det var då. I dag har flera östeuropeiska länder infört platt skatt. Många andra flirtar med idén, senast Tyskland. I Sverige har platt skatt erövrat stora delar av högerns opinionsbildare. Centerns ungdomsförbund har tagit ställning för att driva frågan.

Den platta skatten innebär inte med nödvändighet ett sänkt skattetryck, men det ligger ofta i modellen att förenklade skatter ska ge högre effektivitet med möjlighet till lägre inkomstskatter som följd.

Stridsäpplet gäller annars givetvis idén om progressiva skatter. Bör inte de som tjänar mycket betala relativt mycket skatt? Om svaret är ‘ja’ på den frågan innebär det dock inte att plattskatten måste ges upp. Det finns andra sätt att beskatta samhällets rika: förmögenhetsskatter, olika former av ‘lyxskatter’, skatter på aktievinster, och så vidare.

I dag utgör frågan om platt skatt inte något inslag i den direkta politiska debatten i Sverige. Snart nog kommer det att förändras. Vilket politiskt parti blir först med att inkludera plattskatten bland sina frågor? Jag tippar på centern.

22 september klockan sju på kvällen talar jag inför studentföreningen Ateneum i Lund. Plats AF-borgen. Rubriken är inte spikad, men det kommer att handla om konservatism för 2000-talet.

Välkomna.

Provocerad?

I sådana fall är det bra. Eller?

På Filosofiska institutionen i Lund hänger en idiotisk målning. Jag tror att den vill provocera. (Den lyckas, men bara genom att vara usel.) I dag skriver Helle Klein uppskattande om avgående ärkebiskopen KG Hammar. Hans förtjänst? Att han upprör.

En av de märkligaste sakerna med den kultur jag lever i är att provokationen har fått ett egenvärde. Att beskriva något som provocerande är att säga något snällt.

Själv är jag av alldeles motsatt uppfattning. Att uppröra och provocera är i grund och botten något dåligt.

Givetvis kan det finnas ett mervärde som gör att den handling som också är en provokation i sin totalitet är önskvärd. Men alla andra saker lika är det såklart bättre att inte provocera.

Jag vill läsa konstrecensionen som berömmer en installation med förbehållet att den är provocerande. Inte tvärtom.

För övrigt anser jag att Lars Vilks bör få böter så höga att han tvingas jobba extra för att betala dem.

Det har blossat upp en debatt om ordet ‘neger’. Vad jag förstår är den utlösande faktorn en radiopjäs, alltså ett skönlitterärt verk, där ordet använts flitigt.

Att förbjuda ord i skönlitterära verk är vanskligt. Dock begriper jag inte dem som argumenterar för att ordet ‘neger’ är ok på grund av att de själva inte uppfattar det som nedsättande.

Om jag väljer att kalla en god vän för ‘Tjocka Korven’ och han inte tycker om det, då bör jag rimligen höra upp med praktiken, hur kärleksfullt jag än menar det.

Ordet ‘neger’ har en historia som gör det tveksamt. Och för vilka är det ordet så viktigt att det måste användas trots att det sårar?

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag följande i Svenskan:

Snarare kan man likna utspelet vid när Göran Persson förespråkar lika delad föräldraförsäkring. Han vill förstås inte se något sådant, drivs beslutet igenom är han borta efter nästa val. Ändå uttalar sig Persson positivt. Opinionsbildning kallas det.

Artikeln handlade om George W Bushs förslag att driva igenom en grundlagsändring för att skydda äktenskapet i USA. Min poäng var att det då var lika bombsäkert att det inte skulle ske, som det hela tiden varit säkert att Göran Persson inte kommer att gå in i nästa valrörelse med ett krav på delad föräldraförsäkring.

Att sossarna, som nu rapporteras, inte kommer att föreslå ökad kvotering vid sin kongress var därför fullkomligt förutsägbart. God politisk journalistik hade kunnat ställa den saken på sin spets för länge sedan, men som bekant har media lallat med i cirkusen i stället för att granska den.

By the way, är det någon som har hört republikanerna i USA driva grundlagsändringen på sista tiden? Den som var så farlig före valet?

Jag har ju själv duperats av seglingen så det är ju ett bevis på att det fungerar.

Resumés chefredaktör Viggo Cavling kommenterar HiQ:s marknadsföringsstrategi.

Cavling är alltings mått?

De nya moderaternas förslag om nolltaxa för dagis ser konstigt ut. Som om det inte vore ett moderatförslag. Men det kan finnas en förklaring

Först konstigheterna. Rationellt hänger det inte ihop. Ulf Kristersson säger att det är en naturlig konsekvens av att skolan är avgiftsfri, men dagis och skola är olika saker. Exempelvis är det mycket bra att barn går i skolan, men det är inte mycket bra att de placeras på daghem.

Som utgift är det också en otypisk moderat givmildhet med offentliga medel. Om varje krona av sänkt fastighetsskatt är en krona som inte kan användas för att sänka inkomstskatten - varför gäller det inte den här utgiften?

Man skulle kunna kalla det valfläsk, men det är inte heller i linje med den bild Fredrik Reinfeldt vill ha av sig själv, som kärv och ansvarstagande rikshushållare. Göran Persson för tio år sen, ungefär.

Ideologiskt är det ett tveksamt förslag. Gratis dagis = fler ungar på dagis. Men vill inte moderaterna att fler barn ska vara hemma med föräldrarna? Här har vi ytterligare ett incitament för institutionalisering av barn, när man skulle kunna förvänta sig snarare motsatsen.

Effekten blir dessutom troligen fler barn som går på dagis men inte mer pengar till verksamheten. Det är inte vad förskolan behöver.

Slutligen lär förslaget inte falla i god jord hos övriga allianspartier. Folkpartiets Jan Björklund har redan klagat över att det är fel prioritering i en tid när skolan behöver mer resurser. Kristdemokraterna kommer (med all rätt) att se ytterligare en orättvisa för de föräldrar som väljer att stanna hemma med barnen.

Vad är då förklaringen till förslaget?

Jag föreslår att det är ett sätt att avväpna sossarna. Jag är inte ett dugg förvånad om det legat i Pär Nuders och Perssons pipeline att i den så kallade vårbudgeten komma med exakt det här förslaget. Riktat valfläsk till en röststark grupp ett halvår innan valet. Att lägga förslaget i den ordinarie budgeten hade varit dålig timing av flera skäl, därför väntade man.

Också snor de nya moderaterna trumfkortet från dem bara så där. Reinfeldt lär le mot Perssons nästa gång de springer på varandra i riksdagskorridorerna.

Skönheten i taktikdraget slutar inte där. Eftersom de andra allianspartierna inte tycker om förslaget har moderaterna här något de kan ge upp utan att de förlorar något. I utbyte får de behålla något som är viktigt. Att moderaterna förhandlar bort det här vallöftet kommer inte att skada ursprungssyftet, att hindra sossarna från att lägga förslaget. Om moderaterna stryker förslaget med några månader kvar till valet med hänvisning till att politik är att kompromissa så är det fortfarande omöjligt för sossarna att plötsligt lägga fram det. Väl?

Sverige åt svenskarna? Att komma till Sverige med ett konstigt namn och icke-ariskt utseende innebär fortfarande diskriminering, mer så än i de flesta andra motsvarande länder. I Sverige är arbetslösheten mycket hög för invandrargrupper. Invandrare som startar eget är mycket få i Sverige. Bostadsmarknanden är starkt segregerad, men inte av fria val utan på grund av att en del bostadsområden är stängda för utlänningar, medan andra är stängda för svenskar.

Trots detta tycks svenskarnas självbild vara att vi lever i ett land där främlingsfientligheten är mindre än i andra länder. Särskilt är den mindre än i USA där svarta antingen plockar bomull eller skjuts ihjäl i storstadsgetton.

Hur har det blivit så? Jag föreslår att främlingarnas utanförskap beror på att de hålls utanför arbetsmarknaden till förmån för kurser i “Svenska för invandrare”. Och att svenskarnas självgodhet beror på att staten tagit på sig att inpränta sunda värderingar i medborgarna också på det här området.

Dagens myndighet är sålunda:

Integrationsverket

Sedan 1998 har Integrationsverket integrerat. Då bildades myndigheten en vacker sommardag för att skapa en ny inriktning på integrerandet. Det gamla Sverige hade strävat efter att assimilera invandrare. Det nya Sverige ska i stället integrera dem, vilket betyder att man “utgår från hela samhället och ser samhällets etniska och kulturella mångfald som en positiv kraft”.

Integrerandet kostar varje år 85 miljoner kronor. Pengarna går alltså till verksamheten. Därutöver transfererar Integrationsverket nån miljard i bidrag för integreringens skull.

De anställda som integrerar är omkring hundra personer. Majoriteten är kvinnor vilket är mycket bra. I ledande befattningar är dock majoriteten män. Detta är mycket dåligt.

Ungefär var femte anställd är född i utlandet vilket är mycket bra. Dock är andelen födda i utlandet som integrerar på myndigheten i sjunkande. Detta är mycket dåligt.

På myndighetens hemsida framgår det att Integrationsverket har i uppgift att “ta fram och att förmedla kunskap om hur integrationen utvecklas i samhället, och myndigheten ska följa upp och utvärdera vad som görs på integrationsområdet.”

Förutom att ta fram, förmedla, följa upp och utvärdera lovar Integrationsverket också att belysa, påverka, kommunicera, samordna, trycka på och genomsyra.

Bland dem som hjälper Integrationsverket att integrera finns Centrum mot Rasism. I sin årsredovisning skriver Integrationsverket om denna sin hjälpreda:

Integrationsverket har även följt upp utvecklingen
av verksamheten vid Centrum mot rasism. Resultatet
från uppföljningen visar att centrets verksamhet utvecklats
planenligt och i enlighet med riktlinjerna för statsbidragen
för verksamheten.

Sammanfattningsvis bedömer Integrationsverket att
centrets stadgar och verksamhetsinriktning i sin nuvarande
form uppfyller syftet med statsbidraget.

Under året har Integrationsverket genom regelbundna
träffar med ledningen för Centrum mot rasism följt upp
centrets uppbyggnad och förvaltat centrets ekonomiska
stöd.

Integrationsverket nämner speciellt en rapport från Centrum mot rasism som kommit under hösten: Från kaos till gemensam sak.

Och precis så blev det. Eller var det tvärtom?

Chef för myndigheten är Andreas Carlgren. Det är inte hans fel.

Här är en länk till recensionen i Helsingborgs Dagblad.

I dag recenserar Göteborgs-Posten och Helsingborgs Dagblad (ännu ej på nätet) min bok Sånt är livet.

På en punkt måste jag ta ställning mot den annars mycket trevliga recensionen i GP: jag påstår inte att Gud skapat universum och att människolivet därför är heligt. Jag tror i och för sig att det är på det viset, men något sådant påstående finns inte i min bok. Recensenten förvånas dessutom över att jag inte tar upp den “antropiska principen”. Men det gör jag. Ganska ingående dessutom.”

Det var trevligt att läsa Svenskans ledare i dag. Den säger nämligen exakt vad jag anser om moderaternas förslag att stimulera pappor till att vara hemma med barnen. Så slipper jag formulera det själv:

För att uppmuntra fler män att vara
pappalediga vill moderaterna införa
en skattereduktion till familjer
där den förälder som tjänar mest
stannar hemma med barnen.

Moderaterna säger alltså fortfarande
nej till kvotering. Det är alltid
något. Men i stället för piskan ska
moroten komma till användning.
Det är trevligare, men lika klåfingrigt.

I grunden är det moderata argumentet
mot kvotering lika giltigt
som invändning mot den nu föreslagna
skattereduktionen. I båda fallen
blandar sig politiken i något som
familjerna bör få avgöra helt på egen
hand. Påtryckningar är påtryckningar,
om än i presentförpackning.

För att vara alldeles tydlig. Jag har inget principiellt emot att staten lägger sig i hur vi lever våra liv. Men då ska det vara på ett sätt som jag tycker är ok.

“Det viktiga är nu, och har alltid varit för oss socialdemokrater, att komma åt fusket.”

Socialminister Berit Andnor kommenterar överutnyttjandet av sjukförsäkringen i gårdagens Agenda.

Har alltid varit?

I dagens Aftonbladet “analyserar” “journalisten” Wolfgang Hansson återigen det stora landet i väster. Han skriver om Cindy Sheehan. Hon är mamman som protesterar mot Irakkriget efter att hennes son dödats i Bagdad av en vägbomb. Sedan en tid tillbaka befinner sig Sheehan utanför George W Bushs ranch i Texas, där presidenten är på semester. Cindy Sheehan kräver att få träffa Bush ännu en gång, för att få en förklaring till varför USA:s soldater är i Irak.

Givetvis kan Bush inte träffa henne under sådana premisser. Det vore ett idiotiskt prejudikat, ett politiskt misstag och fel signaler att sända till de soldater som är i Irak och deras familjer som väntar hemma.

Att Bush träffar skadade soldater och sörjande familjer är en annan sak. Det har han gjort i mycket stor utsträckning sedan kriget började. Bland dem han sökt upp är just Cindy Sheehan, som alltså redan fått träffa Bush med möjlighet att ställa sina frågor.

Jag upplever dock påhoppen på Sheehan som djupt obehagliga. Det hon gör är dumt, men man får vara dum när ens son dött. Bättre än att smutskasta henne vore att i respekt se åt andra hållet. Lika obehagligt är det att se hur krigsmotståndare tagit tillfället i akt att exploatera den sörjande modern.

Ett exempel: inom journalistiken finns det en regel som säger att man inte ska utnyttja människor som är i affekt. Att låta ett intervjuobjekt ställa upp med namn och bild för att berätta om hur hon blev våldtagen dagen innan tillåts inte av pressetiken i Sverige. Risken är för stor att att offrets beslut att ställa upp inte är väl övervägt och att hon skulle ångra sig när det gått en tid.

Ungefär så anser jag att Cindy Sheehan borde behandlas.

Wolfgang Hansson tar Sheehans protester som ett tillfälle att analysera stämningarna i USA. Presidentens opinionssiffror är just nu mycket låga. Nästan två av tre tycker att han gör ett dåligt jobb (omkring 60 procent).

Dessa siffror kommenterar Hansson med att det särskilt är missnöje med kriget i Irak som reflekteras i siffrorna:

Bushs opinionssiffror är nu de sämsta sedan han flyttade in i Vita Huset. Nästan två av tre amerikaner tycker att han gör ett dåligt jobb. Särskilt i Irak.

Jag finner detta mycket intressant. Alla undersökningar jag har sett rapporterar motsatsen. Alla tolkningar jag har läst säger motsatsen. Koncensus är i stället att Irakkriget inte är det bärande inslaget i missnöjet. Istället är det höga bensinpriser och missnöje med den ekonomiska utvecklingen som stör amerikanerna. Missnöjet med kriget i Irak är mindre än missnöjet med presidenten.

Med det vill jag inte säga att det inte finns ett växande missnöje i USA med hur utvecklingen går i Irak. Men att tolka siffrorna för Bushs popularitet på det viset som Hansson gör låter inte sig göras. Om han inte har egna hemliga källor. Men det har han väl inte?

“Åsa Linderborg på Aftonbladet, henne läser jag med stor behållning.”

Sven Wollter svarar på vilken person han gillar i intervju i Aftonbladet.