RolandPM

En fiskmås i Finland har fått fågelinfluensan. Nu spekulerar Expressen i att 300 000 svenskar kan komma att dö i sjukdomen.

Att färre än 60 människor dött i hela världen pekar på att faran kanske faktiskt är något mindre.

Ett trist exempel på riktigt dålig kvällstidningsjournalistik. Skribenten heter Anna Bäsén.

I dagens Sydsvenskan diskuteras vem som ska efterträda avgående KG Hammar. Efter att ha beklagat sig över att det troligen inte kan bli en kvinna för dock religionshistorikern Christer Hedin fram Annika Borg som en outsider. En fördel är att hon figurerar som “spaltpräst” i Amelia.

Spaltprästens lilla erfarenhet anförs dock som ett oöverstigligt problem. Kanske borde hon bli biskop först?

Andra mer tänkbara kandidater är Anders Wejryd i Växjö stift och Carl-Axel Aurelius i Göteborgs stift.

“De har visat sig mycket i medierna”, säger Hedin.

Varför inte Ola Salo? Eller Peter Siepen? De har synts ännu mer i medierna.

“Det är inte acceptabelt.”

Lars Danielsson, en av Göran Perssons närmaste män, kommenterar USA:s krav inför FN-toppmötet som Persson ska leda.

Jag lyssnade på Studio Ett i P1 i går. Widar Andersson, politisk skribent för Folkbladet och “sanningssägare” inom den socialdemokratiska rörelsen, sade det vi hört många sossar säga den senaste tiden: att de nya moderaterna är värre än de gamla.

Men Widar gick ett steg längre. Han förklarade på vilket sätt: de gamla moderaterna ville låta arbetare och lägre tjänstemän betala för rika svenskars goda liv. De nya moderaterna drar i stället gränsen vid sjuka och arbetslösa.

På så vis blir moderaternas rörelse åt vänster skenbar. I själva verket är de elakare än någonsin. Det är en klassisk socialdemokratisk retorisk figur som Widar presenterar. Jag anser att han har alldeles fel i sak, men tror att han har formulerat något som vi kommer att få höra många gånger fram till valet. Det och att Fredrik Reinfeldt är en flip-floppare av samma snitt som John Kerry. För att belägga detta finns det såklart många gamla citat att gräva fram - liksom det finns för alla politiker. Liksom Kerry har Reinfeldt öppnat dörren för en sådan kritik.

Nu åker jag iväg för att vara med i ett P1-program, Filosofiska rummet, som på det hela taget ska handla om det ämne jag skrivit om i Sånt är livet. Den andra gästen är professor Nils Uddenberg, Augustprisvinnare häromåret för ett verk i två band om biologins historia.

Det ska bli spännande. Det är i varje fall alltid intressant att lyssna på Uddenberg.

Jag återkommer med sändningstid.

Wolfgang Hansson, “journalist” i Aftonbladet, dissekerar i dag amerikansk politik, som vanligt med noggrannheten hos en kirurg.

Analysen är den här gången påkallad av att Pat Robertson föreslagit ytterligare ett mord. Nu vill pastorn att CIA ska göra processen kort med Venezuelas president Hugo Chavez. Hansson påpekar att denne är demokratiskt vald, vilket är ett tillägg som alltid görs efter tvivelaktiga val. Tidigare har Robertson beställt mord på Kim Yong-Il, Saddam Hussein och Usama bin Ladin.

Vem är Robertson?

Enligt Wolfgang Hansson är han “en av president George W Bushs kompisar” och därtill “en av Bushs ideologiska förebilder”.

Att Bush verkligen har något med saken att göra belägger Hansson med ett citat från Donald Rumsfeld:

“Det är utan tvekan olagligt. Vårt departement sysslar inte med såna saker.”

Guilty as charged, med andra ord. Ja, jösses…

Visst har moderaterna tonat ned sin tidigare nyliberala högerprofil. Men få frågar varför? Jo, för att nå målet regeringsmakten.

Robert Sundberg i Dala-Demokraten lyfter på varje sten och finner ibland det ingen anat.

Svenska kyrkans ärkesbiskop, KG Hammar, går i pension.

KG Hammar har drivit en teologi som utmanat katolska kyrkan och andra mer traditionella samfund. Hans mest provocerande ställningstaganden har gällt att tillåta Ecce Homo-utställningen (som framställer Jesus som homosexuell) i kyrkorummet, att diskutera Jesu gudomlighet och att allmänt synas för långt till vänster på den politiska skalan.

Jag har haft problem med att KG Hammar tycks ha använt sitt ämbete för att driva personliga uppfattningar utan att i tillräcklig grad ta hänsyn till kyrkans tradition. Att vara ärkebiskop handlar inte bara om att förnya utan också om att förvalta. Hammar missade detta i för hög grad.

Annars tycks han vara en hedersknyffel. Jag har aldrig hört hans namn nämnas utan respekt inom katolska kyrkan. Ärlighet känns igen. KG Hammar drevs av rätt motiv i sitt arbete.

“Vi behandlar hela människan och inte enbart en sjukdom.”

I Svenskan återges en studie som påstår att homeopati är utan verkan. Robert Stigborn, ordförande i Svenska akademin för klassisk homeopati, försvarar sin behandling.

Klassisk homeopati? Finns det en modern variant också? Vad anser dom om varandra? Att den andra grenen sysslar med kvacksalveri?

I går förklarade Fredrik Reinfeldt att sänkt fastighetsskatt och förändrad arbetsrätt inte bör drivas av partiet inför valet nästa år.

Moderatledaren tar allt större risker. Båda dessa är lättbegripliga hjärtefrågor för många moderata väljare och partiarbetare. Vid otaliga middagar är det just dessa två frågor som eldat upp vid groggbordet. Att låta sig engageras av dessa hör till varje god moderats läggning.

Jag är själv i det avseendet en god moderat.

Reinfeldt valde bort fastighetsskatten av rena budgetbesparingsskäl. Varje besparad krona genom sänkt fastighetsskatt betyder en krona som inte kan användas till sänkt inkomstskatt, en krona som inte kan användas till en bättre utbildning, och så vidare.

Jag accepterar den förklaringen, även om jag anser att det finns en moralisk aspekt av fastighetsskatten som gör att dess försvinnande borde stå väldigt högt upp på listan när skuggbudget ska skrivas.

Värre är det att förstå varför arbetsrätten inte bör reformeras så fort som möjligt. Här har vi en ordning som står i vägen för småföretagens tillväxt och som utgör ett av huvudskälen till varför så många invandrare står utanför arbetsmarknaden. Att förändra arbetsrätten - genom att göra det lättare för arbetsgivaren att sparka anställda - skulle innebära större rättvisa och mer pengar i Sverige.

Baksidan med att gå till val på att förändra arbetsrätten är att sossarna kan skrämmas med högerspöket. Men nånstans går skamgränsen för när taktik övergår till feghet.

På den enhet inom näringsdepartementet som arbetar med att samordna regeringens jämställdhetspolitik är bara 3 av 28 anställda män.

Det stör inte mig en sekund, men JämO:s presschef, Eva Nikell, har uttalat sig och tycker att det är “viktigt med en jämn könsbalans”.

Jämställdhetsminister Jens Orback
håller inte oväntat med JämO:s presschef. Han hävdar vidare att snedrekryteringen beror
på att inte tillräckligt många kompetenta män sökte de utlysta tjänsterna.

Det är lustigt. Inom näringslivet har man länge hävdat att det är svårt att uppnå Mona Shalins och Margareta Winbergs mål om varannan damernas i bolagsstyrelser, eftersom det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor. Instämmer Orback i att det är anledningen också på det området?

I sådana fall tycks det som om det vore orätt att tvinga företagen enligt de hot som regeringen tidigare uttalat.

Själv tror jag att problemet är ett annat - och vill inte beskriva det som ett problem - nämligen att många fler kvinnor sökt sig till näringsdepartementets jämställdhetsenhet och att många fler män försökt göra karriär inom näringslivet. Det har inte med kompetens att göra, utan fria val.

“Pamela lät viga sina två hundar, golden retrievern Star och chihuahuan Luca. Pamela ledde de båda till altaret. Den högtidliga ceremonin stördes dock av att Ali G dök upp i en gummisköldpadda, försökte attackera hundarna men blev nedslagen av en av vakterna.”

Hanna Hallborg, redaktör för tidningen Vovve, skriver på Expressens debattsida om människans bästa vän.

Det finns ingen respekt kvar för det ceremoniella.

Dags för moderaterna att träffas. Mellan raderna här och var skrivs det om ett internt missnöje i partiet riktat dels mot politikens riktning åt vänster, dels mot det faktum att partiet i dag är mycket toppstyrt.

Ett skämt i partikretsar i dag lyder: Vi hade en bunker och fick en borg.

Sorry, men jag har aldrig påstått att moderater har humor.

I dag vevar Expressen ett varv till (här och här) om pastor Fred Phelps, dårfinken som tycker att homosexuella är världens främsta problem.

I våras skrev jag en krönika i Expressen om Phelps. Jag hade pratat med en bekant som jobbar som journalist i pastorns hemstad, Topeka. Han berättade att Phelps församling består av 50 personer, give or take, och att alla är släktingar. Medlemmarna uppfattas som kufar och stadsinvånarna ser med mild förvåning på när svenska journalister kommer för att skriva om dem. Varför skriva i tidningen om byoriginalet?

Poängen med min text var att media i Sverige förvanskar USA-bilden genom att lyfta fram ett mikroskopiskt randfenomen och låta det bli representativt för den amerikanska kristna högern.

Min text finns vad jag kan se inte på nätet. Här kommer den:

Roland Poirier Martinsson berättar sanningen om pastor Phelps: Byfåne får bli symbol för USA:s kristna.

Typen känns igen, insändaremarodören som stövlar in på redaktionen för att hävda sin ståndpunkt: att Palme sköts av danska underrättelsetjänsten eller att Vikingarna stulit alla sina låtar. Redaktören som kommer i vägen lyssnar en stund, insändarna publiceras sällan, alltid strängt nedstrukna.
Så varför envisas svenska tidningar med att hamra in “nyheten” om dårfinken Fred Phelps och hans kyrka i Topeka i Kansas?

(mera…)

Det börjar närma sig kyrkoval. Sedan några val tillbaka har Sverigedemokraterna satsat rejält på dessa val. Tanken lär vara att man via kyrkonämnderna kan radera sitt dåliga rykte och skaffa politisk vana åt sina kandidater.

I dag fick jag deras valtidning i brevlådan, massutskickad till väljarna. Den innehåller en blandning av slipad politisk propaganda och amatörism. Sålunda hyllar en av artiklarna kandidat Richard Jomshof. En annan artikel berättar om några tidigare sossar som nu väljer SD. Artikelförfattare? Richard Jomshof.

Texterna är fyllda av slogans som säger saker som jag och troligen majoriteten av Sveriges befolkning håller med om. Man behöver dock inte läsa särskilt noga för att finna att det enda med verkligt innehåll är det intoleranta budskapet, riktat mot alla dem som bor i Sverige men tillber en annan Gud är den kristna, har konstiga efternamn, ser annorlunda ut, och så vidare.

Om Sverigedemokraterna någon gång skulle få politisk makt är det denna intolerans som ska omsättas i praktisk politik. Rösta därför i kyrkovalet, alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan.

Jag gör ett undantag och länkar till en kommentar. Läs Pär Magnussons beräkningar om vad USA tjänar på att anfalla Irak för oljans skull.

Enligt säkra källor var Gudrun Schyman tillfrågad att medverka i dagens Gomorron Sverige i SVT. Och tackade nej!

Redaktionen misslyckades med att förmå en enda ledamot i Fi:s styrelse att delta, trots idoga försök, vilket förutom detta med Schyman bara var att förvänta. Men när avböjde den förra partiledaren senaste ett mediaframträdande?

Här ligger en kennel begravd.

Svenskans recension av Sånt är livet ligger nu på nätet.

I dag skriver SvD, Aftonbladet och DN alla på ledarplats om den pågående krisen i Irak. I går skrev jag själv några rader i ett inlägg som orsakade en del kommentarer av förväntat snitt.

Det som gör mig upprörd i krigsmotståndet är själva infallsvinkeln på kritiken. Givetvis har USA begått misstag från dag ett – liksom man har gjort mycket rätt från första början. Det finns inget facit längst bak i krigsplanen. Felbedömningar och överraskningar hör till sakens natur.

Det är då det gäller att gå till fundamenta. Varför är USA i Irak? Vilket är det önskade utfallet? Hur når man målet på bästa sätt?

När det gäller svaren på dessa frågor står USA-kritikerna i bästa fall svarslösa, i värsta fall hänger man sig åt lögner och propaganda.

Sålunda är det oseriöst att anklaga George W Bush för lögner när det gäller förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. Möjligen hade han fel, vi har ännu inte sett slutet på den berättelsen, men i sådana fall var det efter att ha fått stöd av alla stora länders underrättelsetjänster och FN:s vapeninspektörer.

Lika fel blir det att påstå att USA gick in i Irak för oljans skull. På marginalen spelade det såklart roll att några av världens största oljefyndigheter var i händerna på en galen massmördare, men att det skulle varit huvudskälet för att gå i krig för Irak finns det inget som helst stöd för.

Att sedan, som Ingmar Karlsson, påstå att USA bekrigade Saddam Hussein för att påskynda Guds plan för Jesus återkomst till jorden, lämnar helt enkelt den rationella analysen långt bakom sig.

Anledningen till att USA anföll Saddam Husseins Irak är och förblir att Bush och hans säkerhetsanalytiker uppfattar ett demokratiskt Irak som en nyckel till ett fritt Mellanöstern, med goda konsekvenser för kampen mot terrorismen. Man kan uppfatta detta som en felaktig analys, men studerar man de senaste årens historia finns det inget annat trovärdigt alternativ till varför Bush valde att störta diktatorn.

Det önskade utfallet är givetvis därmed att de demokratiska krafterna i Irak ska segra. Därför är det djupt upprörande att mellan raderna och ibland tydligt utsagt läsa den förtjusning som en del USA-kritiker ger röst åt varje gång en ny terrorattack mot amerikanska soldater, irakiska poliser och, inte minst, landets civilbefolkning når framgång.

Terroristerna i Irak suger näring ur den split som råder i västvärlden. En enad hållning från världens demokratiska länder för de goda krafterna i Irak skulle försvaga dem som spränger barn i luften. Och en sådan hållning är fullt förenlig med olika syn på vilken väg framåt som är den rätta för Irak.

Vilken väg är då den rätta? Oavsett vad som har hänt fram tills i dag är det svårt att se att Irak skulle tjäna på ett omedelbart amerikanskt tillbakadragande. Men om så vore fallet, varför presenterar inte USA-kritikerna en alternativ plan? Varför berättar de inte för den majoritet av Iraks befolkning som vill att USA stannar kvar varför den har fel? Och vad som bör göras i stället?

Att kritisera USA och kriget för Irak är bara moraliskt riktigt om två villkor uppfylles. För det första, om kritiken innehåller en konstruktiv del som pekar framåt mot fred och demokrati i Irak. För det andra, om kritiken aldrig landar i glidningar beträffande terrordåden mot de människor som på marken i Irak arbetar för fred och demokrati, vare sig de är amerikaner eller irakier eller något annat.

Sådan kritik vore inte bara värd att ta på allvar, den vore efterlängtad, eftersom möjligheterna att göra kloka saker skulle förbättras.

Att bjäbba emot för att vinna poänger i hemvävda kulturgräl är däremot bara motbjudande.

I dag recenserar SvD min bok Sånt är livet. Den ligger inte på nätet ännu, men blänkaren på sidan 2 har rubriken Gudabenådad berättare.

Jag hoppas att det är bra.

Recensent är i alla fall den kompetente Fredrik Sjöberg.

(Jag har inte Svenskan hemma och har inte läst själv ännu.)