RolandPM

Det är helg. Åter på måndag.

Den 8 november ska jag hålla ett föredrag för Frihetsfronten. Platsen är restaurang Snurran vid KTH i Stockholm och det börjar vid kvart över sju.

Ämne? Striden på högerkanten.

Veckorna 44 och 45 ska jag åter gästa Svenska Dagbladets ledarsida.

Majoritetsledaren i representanthuset, Tom deLay från Texas, har hoppat av i väntan på rättegång gällande fusk med kampanjmedel. Jag skulle tro att han är både skyldig och oskyldig. Att samla in pengar till kampanjer i USA är att röra sig i en djungel av svårtolkade regler. Alla försöker att tänja på dem. Om man vill nita en särskild politiker finns det alltid något att slå ner på. DeLay säger att han är oskyldig och jag är ganska säker på att rättegången kommer att visa att han åtminstone inte kan dömas för fuffens.

Händelsen är en följd av att DeLay länge varit ett rött skynke för demokraterna och den man allra helst velat se krossad. Man kan dra en parallell till senatens förre minoritetsledare, demokraten från South Dakota, Tom Daschle. Denne blev utröstad i valet förra året. När republikanerna förstod att det var ett jämt val satsade man stort på att hjälpa republikanen John Thune till segern. Attacken mot DeLay är av annan och mer tvivelaktig natur, men det är samma sorts drivkrafter som ligger bakom

I svenska medier vädrar man morgonluft. Om ett drygt år är det val till kongressen och man rapporterar redan att DeLays bekymmer kommer att leda demokraterna till seger. Precis som det hela tiden stod klart att John Kerry skulle sopa mattan med George W Bush.

Jag tror att DeLayaffären lika gärna kan komma att vändas mot demokraterna. Partiet är präglat av djup oenighet och amerikanerna uppfattar det som om makten är det enda man egentligen strävar efter. Ideologi? Förändringsvilja? Nej, ut med GOP och Bush, allt annat kvittar.

Om väljarna får för sig att rättegången mot Delay är politiskt motiverad kan konsekvenserna bli att demokraterna får ännu svårare att möta väljarna.

Sedan Lars Ohly tog över vänsterpartiet har något hänt i mediebevakningen. Nyhetsrapporteringen om vänsterpartiet har blivit orättvist negativ.

Jag vill inte bli missförstådd på den här punkten. Det är inte orättvist att påpeka att det statsfinansiella underlaget för att skapa tio miljoner nya jobb i offentliga sektorn (löfte från Ali Esbati) är vacklande. Det är inte heller orättvist att påpeka att det finns en historisk erfarenhet som tyder på att det inte skulle fungera att förstatliga bankerna och ge Ericsson till de anställda (löften från Ali Esbati).

Men i nyhetsartiklarna finns en raljant ton mot Ohly och hans anhängare. Man döper dem till ‘traditionalister’ och ‘fundamentalister’, vilket är negativt värdeladdade termer medan den fraktion av partiet som inte tror på Ali Esbatis program kallas för ‘förnyare’ eller ‘realister’.

Det är inte bra. Jag menar allvar. Nyhetsrapporteringen kan inte vara objektiv men ska sträva efter att återge sin materia i värdeneutrala termer. Beträffande Ali Esbatis program för framtiden räcker det långt att bara visa upp det.

Tendensen är densamma som jag visat på i bevakningen av USA. Och det är samma tendens som gjorde att vänsterpartiet under många år fick positiva värdeomdömen fästade vid sin politik. Det var inte bra då och det är inte bra nu. Att njuta av hur vänsterpartiet döms ut av nyhetsreportrar är att frånsäga sig sin legitimitet att kritisera samma nyhetsreportrar när det är högern som får samma behandling.

Dilsa Demirbag-Sten, självständig debattör, författare och programledare i TV8, hälsade mig på en middag i går med orden “tack för vad du gjorde efter Katrinakatastrofen”.

Jag blev mycket glad. Till höger om mig satt Anders Ehnmark. Han glodde förvånat.

Vänsterpartisten Ali Esbati, som nyligen gjort succé genom att lova tio miljoner nya jobb i offentliga sektorn, har haft för vana att radera kommentarer på sin hemsida när dessa sagt emot honom. En läsare mailar och tipsar om följande nya blogg.

Konceptet lär bli en framgång. På den nya bloggen samlas de kommentatorer som blivit censurerade av Esbati. Hoppas att servern inte kollapsar.

Ministern i Sveriges regering, Lena Hallengren, kommenterade i Debatt kravet på att föräldrar som stannar hemma med sina barn bör få samma del av skattekakan som om de hade lämnar barnen till dagis:

Se inte förskolan som nån jävla subvention.

Nej, för helvete, det kan man för fan inte göra.

Sedan fortsatte ministern:

Det är som om gamla som inte utnyttjar äldreomsorgen ska få pengar för det.

Exakt på vilket sätt är friska 65-åringar att jämställa med 1-åringar i det avseendet? Liknelsen är intellektuellt undermålig.

Bättre hade varit att säga att det vore som om man skulle ge barnbidrag också till människor med mycket höga inkomster. Eh… vänta… det gör man ju. Varför?

I dagens Expressen skriver Anna Dahlberg om myndighets-Sveriges avoga inställning till att behandla heroinister med metadon:

För mig är det obegripligt hur ett land som berömmer sig om att vara det mest solidariska och jämlika i världen kan svika sina svagaste så totalt.

I går läste jag någon som skrev att frågan är helt och hållet medicinsk och därför är det självklart att heroinister ska få metadon. Det räddar ju liv.

Jag uppfattar frågan som mer komplex än så. Anna D. intar exklusivt heroinisternas perspektiv, men det måste vara tillåtet att också fråga sig vad metadonprogrammet har för konsekvenser för den ganska stora majoritet som inte är heroinister. Och att betrakta ett missbruk som en enbart medicinsk fråga kan bara betecknas som alldeles för ensidigt. Att människor förfaller till ett missbruk har också sociala och kulturella aspekter. Om jag ska vara hard core - och varför inte - kan jag också hävda att det finns en moralisk dimension.

Med alla aspekter i vågskålen landar jag själv i metadonlägret. Men det är med tveksamhet och förbehållet att programmen måste vara hårt styrda.

Här följer en småaktig men oemotståndlig observation. Känsliga läsare ombedes gå till en annan hemsida. (Kanske den här.)

I dag installeras Maaret Koskinen, Tiina Rosenberg och Tytti Soila som professorer vid Stockholms universitet. Professor Koskinen talar för alla tre i Dagens Nyheter:

“Jag säger som Marlon Brando i Gudfadern: ‘It’s an offer I can’t refuse’.”

Som alla vet yttrar Vito Corleone aldrig de orden. Han ger erbjudanden som andra inte kan tacka nej till. Det är en grundläggande poäng i hans ledarstil, skulle man kunna säga.

Professor Koskinens ämne?

Filmvetenskap.

I kväll äter jag middag med Olle Svenning och Anders Ehnmark. Jag och Olle S får turas om att tjuvlyssna på sportradion: MFF mot Besiktas.

Mitt schema i dag:

11.30 Seminarium om min bok.

13.20 Presentation på Norstedts scen

14.00 Presentation på Bokias scen

16.30 Framträdande på Forskartorget

Carin Stenström lämnar i Skånska Dagbladet en rapport från ett möte med Publicistklubben. Jag nämns på slutet.

Den mediala självgodheten och självfixeringen förnekar sig inte. I veckan dök den upp igen, på Publicistklubbens debatt i Stockholm. Hat och hot i medierna var rubriken, och det handlade givetvis inte om de kränkningar och förnedrande angrepp som kvällstidningarna dagligen vräker ut i det offentliga rummet.

Nej, de verkligt sårade och misshandlade är naturligtvis journalisterna själva, för dagen representerade av bland annat Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet.

(mera…)

Handelsbankens ordförande och styrelseledamoten i sju bolagsstyrelser, Arne Mårtensson, tar en paus. I stället för att jobba tar han hustrun med sig (eller möjligen tvärtom) på en tre år lång världsomsegling. Kap Horn. Antarktis. Söderhavet.

När han kommer tillbaka är han sedan länge utmanövererad, trots försäkringrar att han och ägarna i Industrivärden sägs vara överens om att comebacken redan är planerad.

Sånt är livet. Och Mårtensson har bestämt sig för att utforska det. Good for him.

Från James Taranto, som driver Wall Street Journals blogg Best of the Web:

In the aftermath of Hurricane Katrina, we heard a lot from the news media about the federal government’s failures. Now we’re beginning to hear about the news media’s failures.

“Newspapers and television exaggerated criminal behavior in the wake of Hurricane Katrina, particularly at the overcrowded Superdome and Convention Center,” notes the Los Angeles Times.

Especially revealing is this quote:

Times-Picayune Editor Jim Amoss cited telephone breakdowns as a primary cause of reporting errors, but said the fact that most evacuees were poor African Americans also played a part.

“If the dome and Convention Center had harbored large numbers of middle class white people,” Amoss said, “it would not have been a fertile ground for this kind of rumor-mongering.”

Får vi läsa motsvarande självprövning i svenska medier som pågår i USA just nu? Eller vill man inte se sina misstag? Eller var man perfekta?

När vi blir föräldrar blir vi de däggdjurshanar
och honor vi är under vår sofistikerade yta.
Honan vaktar hem och barn, hanen skaffar
mat.

Elise Claesson i dagens Svenskan. Min sofistikerade yta innan jag blev förälder var i och för sig inte påtaglig. Och Elise svingar (medvetet provocerande) vilt. Men om hon överdriver är åtminstone hennes beskrivning mer sann än den i etablissemanget rådande.

När Paul Wolfowitz, tidigare vice försvarsminister i George W Bushs regering, utnämndes till chef för Världsbanken gick vänstern i taket.

Harmageddon väntade.

När Världsbanken nu gått med på att skriva av 300 miljarder av de fattigaste ländernas skulder hummar samma vänster förnöjt: äntligen. Men ingen nämner att genombrottet på Världsbanken sammanfaller med att den nya chefen blivit varm i kläderna. Faktum är att jag inte sett hans namn nämnas på någon vänstertidnings ledarsida som kommenterat händelsen.

Passar inte verkligheten?

Sedan den 1 juli har vi en ny lag som gör det straffbart att ta ut ett högre pris för att klippa håret på kvinnor än för att klippa håret på män. Eller för att låta kvinnor åka billigare i taxi.

Sedan dess har minst tre personer i veckan uppfattat sig diskriminerade enligt den nya lagen. Flest anmälningar kommer från unga män som nekats mat, dryck och dans.

Jag föreslår positiv särbehandling.

Moderaterna vill skärpa kraven på arbetslösa. Arbetslivsminister Hans Karlsson svarar med ett välbekant mantra:

“Vi vill inte ha en amerikansk modell.”

Vilka vi?

En annan reflektion. Minns ni Cecilia Uddéns hållning beträffande rapporteringen från USA. Statsradions reporter ansåg sig inte behöva vara objektiv då det handlade om ett annat land än Sverige. Vi var några som påpekade att bilden av USA i Sverige har direkta inrikespolitiska konsekvenser. Nu är det tydligt att sossarna ska skrämma med den store Satan i valrörelsen. Och det självklara är bekräftat, att Cecilia Uddén gick den svenska vänsterns ärenden i sina rapporter från USA.

I dagens Sydsvenskan skriver Siewert Öholm, med sikte på en riksdagsplats för kristdemokraterna, om åldersdiskriminering. Och han får till det emellanåt:

Jag slutade på Sveriges Television för några år sedan, efter att det rest omkring en trendguru i läderbyxor och nyckelkedjor för att tala om för oss att vi nu bara skulle göra program för folk mellan 25 och 40.

Han fick råda och en ryggradslös ledning följde efter.

Men jag är ändå skeptisk. Inte för att jag inte instämmer med Öholm i hans påstående att gamlingar över 45 i Sverige har ett extra motstånd att bryta igenom i arbetslivet. Men jag uppfattar inte det i första hand som ett politiskt problem. Det är kulturen i ärans och hjältarnas land som för närvarande inte är mycket att vara stolt över. Dekret från kungen förändrar inte sådant.

En läsare undrar vad jag menar med att utnämna hedersknyfflen Johan Norberg till min huvudfiende i svensk politik. Vid ett par framträdanden sedan dess har jag fått samma fråga. Tydligen var det en formulering som väckte en del undran.

Låt mig förklara vad jag menade, men först påpeka att Johan uppfattade mitt påstående som ett helt rimligt.

Saken är att sedan murens fall - kanske tidigare - har socialismen som intellektuell motståndare till högern i praktiken försvunnit. Dess svar har prövats och befunnits falska. Följden har varit att riktningar inom högern, som fram till dess stod enad mot fienden från vänster, börjat snegla med viss misstänksamhet mot varandra. Vi urskiljer tre olika tankeriktningar: socialliberalismen, libertarianismen och konservatismen. Jag tillhör den senare.

I dag är det helt enkelt så att jag uppfattar libertarianismen som den farligaste motståndaren till mina egna politiska ideal. Skälen är huvudsakligen två. För det första, jag befinner mig längre ifrån libertarianismen än socialliberalismen vad gäller ideologiernas omsättning i praktisk politik. För det andra, jag uppfattar libertarianismen som intellektuellt spänstigare än socialliberalismen i den svenska debatten i dag - och alltså en svårare motståndare.

Svensk libertarianisms mest profilerade och kanske mest kunniga företrädare är Johan N.

Ergo, huvudfienden.

Givetvis är det inte så att jag befinner mig närmare socialismen än libertarianismen och att det är därför jag betraktar den senare som viktigare att bekämpa. Anledningen är att socialismen redan har besegrats.