RolandPM

Carin Stenström lämnar i Skånska Dagbladet en rapport från ett möte med Publicistklubben. Jag nämns på slutet.

Den mediala självgodheten och självfixeringen förnekar sig inte. I veckan dök den upp igen, på Publicistklubbens debatt i Stockholm. Hat och hot i medierna var rubriken, och det handlade givetvis inte om de kränkningar och förnedrande angrepp som kvällstidningarna dagligen vräker ut i det offentliga rummet.

Nej, de verkligt sårade och misshandlade är naturligtvis journalisterna själva, för dagen representerade av bland annat Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet. Hon beklagade sig över de många mail som kommer till henne och andra kvinnliga skribenter, ofta med råa och sexistiska formuleringar. Det är jobbigt att utsättas för denna flod av okvädingsord, menade hon.

Det är det alldeles säkert. Än värre är det säkert för de personer, kända och okända, som dagligen utsätts för kränkningar och skändningar av kvällspressen. I deras fall handlar det inte om mail, som man snabbt kan radera och som ingen annan läser, utan om första sidor och löpsedlar som finns exponerade över hela Sverige. Ett modeord just nu tycks vara ”håna”; kvällspressen berättar vällustigt gång på gång om kända människor som påstås ha ”hånats”, i olika sammanhang. Hur känns det att läsa sådant om sig själv? Ganska knäckande, skulle jag tro.

En annan trend i kvällsjournalistiken är unga tjejer som använder ett språk som trotsar det mesta. Det är könsord, kränkningar och fräckheter som en man aldrig skulle kunna sätta på pränt, ja, som vida överstiger de formuleringar som förr i världen kunde läsas på offentliga toaletter.

Om journalisterna själva behandlar sin läsare så, är det då så konstigt om läsarna svarar med samma mynt? Jag kan inte tycka det, och jag kunde avhålla mig från att ställa frågan om inte den allt råare tonen i kvällstidningarna var en orsak till de råa mail som ramlar in hos Klein och andra. Reaktionen blev typisk och följde standardformulär 1A för journalister.

1. Om någon ifrågasätter media – träd kollektivt upp till försvar.

2. Var okänslig för och förringa medias övertramp, men indignerad om du själv drabbas.

3. Antyd att meningsmotståndaren är tvivelaktig men du själv ofelbar.

4. Missförstå och fokusera på någon detalj som du kan angripa.

5. Prata om något helt annat.

För mig är det uppenbart att ett rått språk mot, och om, läsarna leder till ett rått språk till journalisterna. Som man bäddar får man ligga. Men för dessa stockholmsjournalister var detta en oerhörd tanke, dessutom fullständigt felaktig. Riktigt komiskt blev det när Svenska Dagbladets tillträdande medieanalytiker Martin Jönsson skulle förklara brutaliseringen av det offentliga samtalet. Det var naturligtvis inte alls kvällspressen som svarat för den, långt därifrån. Nej, Jönsson hade ett mycket grövre exempel, nämligen en kulturartikel i Expressen för lite sedan. Skribenten Roland Poirer Martinsson hade där analyserat den svenska mediabevakningen av orkanen Katrinas förödelse och funnit dess undertoner av USA-hat ”vämjeliga”.

Detta ordval upprörde medieanalytikern Jönsson djupt, det var, sa han, ett exempel på språkets brutalisering. Och Helle Klein var upprörd över att det klistrades etiketter av nedsättande slag på henne och hennes meningsfränder. Har hon glömt alla gånger de kallat sin åsiktsmotståndare för fundamentalister, mörkermän, bakåtsträvare, homofober etc?

Till sist: flera av paneldeltagarna verkade se det som en statussymbol att vara utsatt för hot. En av dem sa det rakt ut: när jag fick mitt första hot tänkte jag: nu är jag en riktig journalist!

Jag måste, kära läsare, erkänna att jag inte kvalar in i denna grupp. Jag har skrivit ledare, kommentarer och krönikor i ett antal tidningar under trettio års tid, men jag har endast sällan fått några obehagliga reaktioner och definitivt aldrig några könskränkningar. Jag har å andra sidan heller aldrig använt sådana eller andra nedsättande ord om läsare eller andra medmänniskor. Det kanske finns ett samband?