RolandPM

I eftermiddag åker jag till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för att presentera min nya bok. Som vanligt många möten och middagar. Per Svensson noterade häromåret att väldigt många författare tycker om att dricka flera glas apelsinjuice till frukost. Han hade vunnit denna insikt vid frukostbuffén på sitt hotell just under bokmässan.

Under torsdagen springer jag mellan montrar för att babbla från olika scener. Jag ger också ett seminarium samma dag. Välkomna om ni är i krokarna.

På Expressens kultursida noterar jag att Carl Philip och Isobel Hadley-Kamptz ska skvallra från bokmässan. Kanske får de chansen för att Johan T Lindwall är i USA. Själv kommer jag inte att skvallra, men lär posta inlägg på bloggen ungefär som vanligt.

Om du missade Vetandets värld i fredags och får en plötslig lust att lyssna till en diskussion om min nya bok och frågan om livets ursprung: gå hit.

En observant läsare skickar en länk och ett citat ur Washington Post:

In Katrina’s wake, Louisiana politicians and other critics have complained about paltry funding for the Army Corps in general and Louisiana projects in particular. But over the five years of President Bush’s administration, Louisiana has received far more money for Corps civil works projects than any other state, about $1.9 billion; California was a distant second with less than $1.4 billion, even though its population is more than seven times as large.

Jag har påpekat några gånger att det har pågått en frenetisk aktivitet under George W Bushs administration för att säkra New Orleans mot Katrinakatastrofer, men har inte sett det nämnas i några svenska tidningar.

På Sidan 4 i dagens Expressen ger Johnny Munkhammar ett svar till Björn Halleröd och dennes artikel i gårdagens tidning. Jag kommenterade Halleröds artikel här.

Johnny M påpekar det i mina ögon kanske mest intressanta:

När svensk debatt mer än kanske någonsin präglas av ”självgodhet och hysterisk kritik av USA” känner sig sociologiprofessorn manad att skriva en helsida för att påtala att den positiva bilden av USA överdrivs.

Det är avslöjande. USA-motviljan kan omsättas i snart sagt vilka hårdvinklingar, hel- och halvlögner som helst obemärkt. Men skriv om USA i vänliga ordalag och du kan vara säker på att påståendena kommer att nagelfaras ned till minsta kommatecken.

Vilket, det vill jag understryka, inte bör uppfattas som att jag menar att vänsterns slapphet ger licens också till oss att slira på fakta och tolkningar. Jag ser det bara som en talande observation.

För övrigt tycker jag att Johnny M skriver bra om saken. Han gör en viktiga poäng i att lyfta fram alla de miljoner som kommer till USA som någon form av flyktingar från andra länder. Dessa har betydelse för statistiken. USA tar hand om dem på ett beundransvärt sätt, men i övergångstider kommer många att späda på fattigdomskvoten.

Munkhammar och jag spelar dock inte i samma lag politiskt. Därför finns det också en del formuleringar i artikeln som jag inte skriver under på eller som jag anser borde kvalificeras. Jag anser inte att den växande staten och de höga skatterna är de problem i USA som bör lyftas fram först.

Enligt Svenskan kommer Katrina och Rita inte att få de svåra ekonomiska konsekvenser som rapporterades i media under dagarna för stormarna. Exempelvis beräknas försäkringskostnaderna för Katrina att landa kring 60 miljarder att jämföra med de flera hundra miljarder som cirkulerade i pressen under ett par veckors tid.

För tillväxtens skull bedöms orkanerna komma att innebära blott ett ”hack i kurvan”.

Uppgifterna bär dock på mer information än blott den ekonomiska. Stabilitet och tillväxt uppstår inte i vakuum eller motvind. Att USA nu förväntas klara orkanernas verkningar på ett överraskande bra sätt är ett tecken på att USA i grund och botten är ett bra land att leva i. Folket vågar, orkar, kan och trivs. I stället för att avslöja USA som ett land med u-landsstruktur och som ett ”befäst fattighus” kan katastroferna komma att visa på raka motsatsen.

USA-hatarnas korta, lyckliga tid av skadeglädje lider mot sitt slut för den här gången. Verkligheten tar åter över.

I dagens Expressen skriver professorn i sociologi vid Umeå universitet, Björn Halleröd, om fattigdom i USA och hur den kan jämföras med fattigdomen i Sverige. Johnny Munkhammar får en känga och professorn passar på att tillrättavisa också undertecknad.

Artikeln i Expressen är ett fall framåt i debatten. Jag menar att Halleröd gör det för enkelt för sig genom att bortse från flera avgörande faktorer, men han problematiserar icke desto mindre frågan på ett sätt som knappast har synts tidigare från dem som vill visa att USA:s fattiga faktiskt lider värre än det svenska välfärdssamhällets utsatta.

Munkhammar har utlovat ett svar, men själv vilar jag på hanen. Anledningen är tidsbrist. I den nära framtiden kommer jag att skriva utförligt om fattigdomen i USA, medelinkomsten i Borås och annat. Siffrorna är på min sida och jag ser fram emot debatten. Men nu hinner jag inte.

Under tiden några ledtrådar. Svenskar och amerikaner betalar inte samma skatt. Bidrag ges och redovisas på olika sätt. Hjälp för dem som behöver den ges i USA också i handfast form av myndigheter och organisationer som samarbetar med myndigheter (mat, kläder, gas och olja). Livets nödtorft (mat, bensin, kläder) kostar mycket mindre i USA än i Sverige.

Tar man hänsyn till dessa faktorer tonar en bild fram som visar klart att den alldeles övervägande delen av dem som klassas som fattiga i USA i själva verket lever under ungefär samma villkor som en medelinkomsttagare i Borås. Och det är ju bra.

Om sökljuset i stället riktas mot de tio procent fattigaste av de som klassas som fattiga i USA är bilden en helt annan. Här råder en oacceptabel misär och enligt alla rimliga kriterier finns det därför miljontals fattiga i USA. Men inte fyrtio miljoner som folkbokföringens kriterier kan få oss att tro.

En annan historia är varför dessa verkligt fattiga är verkligt fattiga. Och det finns givetvis forskning kring det också. Resultaten visar att de allra flesta inte hjälps av ekonomisk uppgång, jobbmöjligheter, och så vidare. Problemet är snarare trasiga familjer: skilsmässor och ensamstående mödrar. I varje fall är det när dessa omständigheter förändras som man också tydligt ser att fattigdomens grepp bryts.

Att argumentera för kärnfamiljens upplösning tycks därför vara att göra framför allt de fattiga en otjänst. De rika och välutbildade klarar sig (nästan) alltid. Men de utsatta behöver socialt stöd (inte att förväxla med samhällets stöd) för att klara en dräglig tillvaro.

Den senaste tiden har jag rört vid ett problem (här och här) som från början diskuterades på hemsidorna tillhörande PJ Anders Linder och Johan Norberg. Frågan gäller huruvida det är möjligt att reformera ett samhälle innan det är för sent. Kan man skönja molnen vid horisonten och göra något åt läget eller måste man segla rätt in i stormen innan viljan till handling infinner sig?

Om det nu är så politiskt svårt att handla innan det är för sent, vad beror en sådan tröghet på?

I sin söndagskrönika uppvisade i går Olle Svenning exakt var problemet ligger. Låt mig vara tydlig: inte så att Svenning analyserade eller kommenterade problemet. Han illustrerade det. Han är en del av problemet.

Hur kommer man åt den typen av retoriska piruetter som Svenning ägnar sig åt? Först och främst måste man inse att han har delvis rätt. Med mindre hade orden aldrig varit så effektiva som de faktiskt är.

Skrämselpropaganda och kunskapsövertag har alltid och kommer alltid att utnyttjas av makten för maktens egna syftens skull. Det ironiska är att detta aldrig har illustrerats tydligare än av 1900-talets makthavare på vänsterkanten - samma figurer som Olle Svenning gärna associerar sig med.

Men bara för att det finns effektiv skrämselpropaganda följer inte att allt som oroar med framtiden är falskt. Vad säger du, Olle? Ska vi exempelvis lita på maktens haranger om växthuseffekten?

Europas framtid är mycket dyster. Reformer måste till. Om politiken inte kan möta hoten vet vi vilka som kommer att bli lidande. Inte de starka, rika och välutbildade.

Olle Svenning borde tänka lite på solidariteten med kommande generationer i stället för att med sådan enögdhet bevaka dagens socialdemokratiska väljarunderlags intressen.

“Till och med Alf Svensson har en sexuell läggning.”

Ministern i Sveriges regering, Mona Sahlin, håller tal vid Regnbågsfestivalen i Malmö och argumenterar längs välkända linjer. Alltså, populism och personangrepp.

I en kulturnotis i lördagens Aftonbladet går Bengt Göransson hårt åt Hans Bergström.

Bergström har påpekat att det saknades civilkurage och inititiativförmåga bland de fattiga svarta som blev kvar i New Orleans när Katrina slog till.

Därmed visar Bergström, enligt Göransson, att han “saknar hut”.

Måhända att Bergström formulerade sig för hårt. Men Göransson bortser från en diskussion rörande afrikanamerikanernas problematiska situation som är mycket levande i USA - och som Bergström med största sannolikhet refererar till med sina ord.

Också många framstående svarta opinionsbildare kräver förändrade attityder i det afrikanamerikanska samhället i USA. Kravet utgår från påståendet att de hämmande strukturer som håller oproportionellt många svarta i USA i en för låg levnadsstandard återfinns bland de svarta själva och inte utanför dem.

Jag kan inte se något annat än att en sådan beskrivning är till största delen riktig. Men betyder det att man rättvist kan formulera saken i termer av att de svarta har sig själva att skylla? Här vill jag med emfas betona att det är en alldeles felaktig slutsats att dra från en i grunden viktig iakttagelse. Och jag har mycket svårt att tro att det är vad Bergström avser.

Till skillnad från så gott som alla andra etniska grupper i USA har de svarta kastats ut i det amerikanska samhället utan en egen kultur i behåll. Skulden för detta återfinns i de gamla slavstrukturerna som innebar att perversa sociala, ekonomiska och kulturella mönster tvingades på afrikanamerikanerna. När friheten var ett faktum och det politiska förtrycket upphörde (med de sista viktiga förändringarna först på 1960-talet) stod afrikanamerikanerna kulturellt och socialt skyddslösa. I dag befinner de sig i en situation de tvingats in i men som de bara kan ta sig ur själva. Naturligtvis finns det åtgärder från resten av samhället som kan underlätta de förändringar som är nödvändiga, men den essentiella kraftansträngningen kan bara göras av de svarta själva.

Att säga att det innebär att lägga skulden på de svarta för deras situation är lika fel som att påstå att man skuldbelägger den som blivit skjuten för att hans tillfrisknande inte går enligt planerna. Icke desto mindre är det bara genom offrets egen kraftansträngning som hälsan kan återvinnas.

Stadsbiblioteket i Borlänge har hängt en utställning på väggarna som i allt väsentligt består av hårdporr. Inte nakna människor som kopulerar i motljus. Hårdporr. Samma bildestetik som uppmanar till närbilder där varken ansikte eller miljöer anses nödvändiga.

Givetvis upprörs besökare som kanske kommit för att låna Emil i Lönneberga åt femåringen eller Torgny Lindgrens senaste.

Konstutställningen försvaras med att censur inte är trevligt, att det är konst, att det är provocerande, och så vidare. Poängen med genidraget framgår dock inte.

Så går det när ett samhälle saknar gemensamma attityder om vad som är rätt och fel. Vad som helst kan hända. Till och med det allra dummaste.

Hårdporr på Stadsbiblioteket. Fatta hur konstigt det är. Hur exotiskt Sverige är.

(Exempelvis går det inte att jämföra med Elisabeth Olssons Ecce Homo som ju, oavsett vad man tyckte om dess estetik och placering, hade en poäng.)

På Sidan 4 i Expressen i lördags skrev Sarah Philipson klokt om integration.

I all blygsamhet vill jag påpeka att jag har sagt och skrivit ungefär samma sak ett stort antal gånger. Texten sätter fingret på den viktiga skillnaden mellan assimilering och integration och låter oss förstå att svensk politik fortfarande i grund och botten strävar efter att assimilera invandrare.

Ulf Nymark, vänsterpartist i Lund, vill upplösa det egna partiet och bilda ett nytt parti bestående av Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.

Allt detta partiande på vänsterkanten är ett säkert kännetecken på en ideologisk riktning som saknar något viktigt. Antagligen är det att man inte vet riktigt vad man vill, är oense om hur fienden ser ut och hur den egna existensen ska motiveras. En vanlig reaktion på sådan existentiell ångest är att omorganisera och byta namn - det har vi sett förut på den politiska vänsterkanten.

Vänsterpartiets ledare i Lund säger sig vara “djupt kränkt” av Nymarks utspel.

Under säsongens första ungefär 140 matcher vann San Francisco Giants drygt fyra matcher av tio utan Barry Bonds. För en dryg vecka sedan kom superstjärnan tillbaka från sin knäskada. Och det är fascinerande hur somliga alltid levererar. Ringrost? Hård yttre press? Lappri.

Sålunda har man vunnit sju av åtta matcher med Bonds i startuppställningen. Bonds har hamrat in fem homeruns och spelar med ett batting average på .366, vilket hade varit bäst i ligan om han hållit det över en säsong.

Bonds är nu bara en handfull homeruns från att passera Babe Ruth på listan över flest homeruns under karriären och det finns en liten chans att han går om tjugo- och trettiotalens stora stjärna redan i år (ungefär tio matcher kvar). I sådana fall har han bara Hank Aaron framför sig att jaga nästa år. Det dramat ska jag följa på plats från SBC Parks läktare.

I enlighet med 2:a Moseboken, 20:10 (den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer) stänger RolandPM för att återvända på måndagmorgon. Lördagen är den judiska sabbaten som jag ärar av respekt. Söndagen är den kristna som jag ärar av plikt. (Finns det inga fler sabbatsdagar att respektera?)

I dagens Aftonbladet under rubriken “Bush har börjat supa - igen” avslöjar Magnus Sundholm att president George W Bush har tagit till flaskan. Orsaken är pressen som Katrinakatastrofen inneburit. Fru Laura Bush har sagt ifrån på skarpen, utan resultat.

Källan som redaktör Sundholm anger är den amerikanska skvallertabloiden National Enquirer, en tidning som får Hänt Extra att framstå som seriös.

Menar man allvar på Aftonbladet? Artikeln presenteras som en nyhet på ett tungt uppslag. Ändå är själva texten fullkomligt renons på allt vad rimliga källor heter.

Andra färska nyheter ur National Enquirer är att Christina Ricci åt chokladtårta i Malibu den 30:e augusti och att Tyra Banks har låtit en plastikkirurg undersöka hennes bröst för att bevisa att de inte är falska.

Medan orkanen Rita närmar sig det amerikanska fastlandet förbereder sig städerna längs kusten på det värsta. Ett genomgående tema i medierapporterna är att George W Bush har lärt sig av misstagen som han begick i samband med Katrinakatastrofen.

Men juryn är fortfarande i allra högsta grad ute när det gäller vem som bär det politiska ansvaret för de misstag som begicks i Louisana i slutet av augusti. Presidentens misstag bestod utan tvivel i en missbedömning av de politiska konsekvenserna av katastrofen. Om han också är skyldig till att förberedelser, evakuering och hjälparbete gick sämre än vad det borde är vad jag förstår ett påstående som än så länge saknar stöd.

Det är framför allt på stads- och statsnivå som det redan är uppenbart att misstag har begåtts. Här följer för vad det är värt en liten upplysning i sammanhanget:

New Orleans har en demokratisk borgmästare, en demokratisk kommunstyrelse och en demokratisk polismästare. Louisianas guvernör är demokrat och hans vice är demokrat. Statens chefsåklagare är demokrat. Tjugofyra av trettionio i statssenaten är demokrater och sextiosju av hundrafem i statens representantshus är demokrater. New Orleans har en demokrat i representantshuset och den ene av statens två senatorer är demokrat.

Ur detta följer åtminstone inte att ansvaret låg hos Bush och GOP.

Enligt Greenpeace har orkanen Katrina lett till en oljekatastrof. Man beräknar enligt Sydsvenskan att 3 miljoner liter råolja har läckt ut i Mexikanska golfen.

3 miljoner liter är illa nog men i sammanhanget småpotatis. Att kalla det för en oljekatastrof är att grovt överdriva. Utsläppet motsvarar 3000 kubikmeter och det kan Mexikanska golfen ta hand om utan särskilt stor miljöpåverkan.

Det vet antagligen Alfred Skogberg på Greenpeace i Sverige. Han drar icke desto mindre till med det halsbrytande påståendet att de tre miljoner literna motsvarar hälften av Exxon Valdex utsläpp i Prins Williams sund år 1989.

Men Exxon Valdez släppte ut ungefär åttio tusen kubikmeter råolja, enligt en del beräkningar så mycket som 120 000 kubikmeter. Denna i ordets rätta bemärkelse miljökatastrof var alltså enligt det måttet tjugofem till fyrtio gånger värre än vad Greenpeace påstår om Katrina. Ändå säger man att Katrina innebar en miljökatastrof av halva magnituden. Med tanke på naturen skedde Exxon Valdez utsläpp dessutom med största sannolikhet i en mer sårbar miljö.

Varför ställde inte journalisten (Björn Sjö) en följdfråga? Och vad gör sådana förvrängningar med Greenpeace trovärdighet? Kommer vi att lyssna när Greenpeace skriker nästa gång?

I går fick jag en aha-upplevelse. Vet inte varför. Jag tror att jag vetat detta länge. Men ibland dröjer det innan poletten ramlar ner på rätt ställe.

Jesper Högström recenserade Ulf Lundells nya roman Värmen på Expressens kultursida. Vid en jämförelse av Lundell med dennes generationskamrat Jan Guillou skriver Högström om “alla ’som vi alla vet’ och ‘naturligtvis’” som perforerar Guillous skrivande och gör dennes “krönikor till sådan deprimerande läsning.”

Givetvis! Självklart!

Skriftställaren Karl Kraus, redaktör för den egna tidskriften Die Fackel från 1899 till någon gång på mitten av 1930-talet hade en mycket bestämd syn på litterär stil. Han menade att den implicerade personliga egenskaper, till och med graden av personlig moral. Utan att skriva under på allt Kraus ansåg i ärendet har jag alltid varit djupt lockad av de tankarna.

Från och med nu ska jag aldrig mer skriva ‘naturligtvis’, ‘givetvis’, ’som alla vet’, ’såklart’, ’självklart’, ‘det säger sig själv’ eller ‘det är då uppenbart’ i någon argumentativ text med mindre än att ett sådant uttryck tvingar sig på texten.

Några reflektioner från mitt föredrag i går inför den borgerliga studentföreningen vid Lunds universitet, Ateneum.

Jag tycks provocera människor på högerkanten mer än dem på vänsterkanten.

Här är de saker som fick studenterna i Ateneum att mörkna i uppsynen:

De tycker inte om när jag menar att vi som personer måste underordna oss större sammanhang. Att individen inte kommer först i hackordningen är djupt provocerande för högerungdomar i dag.

När jag mellan raderna påpekar att jag varken är monarkist eller nationalist är det många som skruvar på sig oroligt.

När jag påstår att liberaler ofta (som ett psykologiskt fenomen, inte som ideologisk hållning) är djupt intoleranta mot dem som frivilligt avsäger sig sin frihet träffar jag en blind fläck.

När jag påstår att solidaritetsbegreppet är centralt för en konservativ hämtas tjäran och fjädrarna ur garderoben. Jag räddar mig genom att skyndsamt börja skandera “lägre skatter!”.

Både bland Heimdals och Ateneums medlemmar har jag funnit en tendens att förväxla politisk filosofi med praktisk politik - som om John Rawls, Friedrich Hayek, Leo Strauss, Robert Nozick, etc, faktiskt skulle ha skrivit recept för ministrar och kommunalråd.

Det leder till en konstig syn på politiken och en dålig syn på politiken att sålunda förväxla storheter. Se bara på de socialister och kommunister som (i mycket högre grad) i generationer gjort samma misstag med Karl Marx.

Erik Pettersson har varit vänlig och svarat på min fråga om var han fick sin uppgift att president George W Bushs döttrar, Jenna och Barbara, ”påträffats fulla alltför många gånger”.

Så här berättar Erik om sina källor:

Hej Roland,

Ursäkta att jag inte svarat tidigare, och tack för ditt mail. Vad gäller
systrarna Bush så byggde jag artikeln från uppgifter ur bland annat
brittiska tidningarna Daily Mirror, The Sun och Daily Express,
nyhetsbyråerna AP och Reuters samt de amerikanska tidningarnas
rapportering om domstolsförhandlingarna mot systrarna i maj 2001, samt den
stora reportaget i amerikanska Talk Magazine i augusti 2001.

Vänliga hälsningar,

Erik Pettersson

Med tanke på att Talk Magazine gick i konkurs i januari 2002 och inte upprättahåller några arkiv på någon hemsida vill jag först gratulera Erik till hans goda minne alternativt stringent hållna personliga arkiv.

Följande är de dumheter Jenna och Barbara Bush har hittat på (som kommit till pressens kännedom):

I april 2001 åtalades Jenna Bush för att ha druckit en margerita i en bar. Hon var vid tillfället nitton år och det hände i Texas, där man liksom i de flesta amerikanska stater måste ha fyllt 21 för att få dricka alkohol. Det finns inga rapporter om att hon var onykter. Hennes handling, ehuru olaglig, hade varit laglig i Borås.

Månaden efter försökte Jenna köpa alkohol på en restaurang med hjälp av en vänninas id. Också för detta hamnade hon inför skranket. Det finns inget som tyder på att hon var onykter vid tillfället.

Vid samma kväll ertappades hennes tvillingsyster med en drink i baren. Det finns inga rapporter om att hon skulle ha varit onykter.

Eftersom båda erkände sina brott blev det aldrig någon rättegång. Jenna fick böta 700 kronor och dömdes till 36 timmars samhällstjänst för att ha använt ett falskt id. De fick böta 3 500 kronor och blev av med sina körkort i en månad för att ha druckit en drink i baren.

That’s it.

Påträffats fulla alltför många gånger?

Jag har letat i arkiven för de andra tidningar som Erik P nämner och funnit en del rapporter om just de incidenter som jag nämnt. Inget annat. Om AP och Reuters rapporterat något annat hade jag känt till det. I sådana fall skulle det nämligen ha orsakat stora rubriker i USA.

Påträffats fulla alltför många gånger?

Kanske gör jag en för stor sak av det här. Men av en kvalitetstidning som Expressen kan man väl kräva att grundläggande fakta är korrekta. Hårdvinklade, visst, men i grund och botten inte falska.

Givetvis är detta ett exempel på hur källgranskning och kritiskt tänkande inte anses behövas när det gäller andra länder än Sverige, särskilt USA, och särskilt när det handlar om president Bush och hans familj. Det hade varit otänkbart att på lika lösa grunder skriva motsvarande saker om Göran Perssons dotter.

Problemet är att sådant sänker trovärdigheten i vidare bemärkelse. Vilka rapporter om USA och Bush kan vi lita på?