RolandPM

Mycket har skrivits de senaste dagarna om Vatikanens nya riktlinjer beträffande homosexuella präster. I själva verket är de inte alls särskilt nya. Katolska kyrkan lär att det är en synd att leva ut sin homosexuella läggning. Därför tillåts inte människor som väljer en sådan livsstil att bli präster.

Det är i grund och botten ingen skillnad mot det vanliga celibatet. Präster får inte leva ut sin sexualitet, punkt slut. Skillnaden ligger i att präster givetvis får och, om omständigheterna är goda, bör uppmuntra människor att gifta sig och skaffa barn, medan de inte tillåts uppmuntra människor att leva homosexuellt. Det ska man i stället, följdriktigt, leda människor bort från. Paragraferna i de nya riktlinjerna om att blivande präster inte får visa “djupt rotade homosexuella tendenser” bör tolkas som att de inte får leva med eller stödja en kultur där praktiserad homosexualitet tillåts. Också det är, i sammanhanget, inte kontroversiellt.

Det är inte att vara homofob att påstå att homosexualitet är en synd. Ur det följer inte att den homosexuella ska bemötas på något annat sätt än andra människor. Vi är alla syndare.

Ändå har jag problem med min kyrkas hållning. Vi uppgraderar ofta homosexualitet på “syndskalan” på ett orimligt sätt. Varför är det värre att leva ut sin homosexualitet än att, exempelvis, begå äktenskapsbrott? Man får känslan av att det är okej om ens dotter gifter sig med en alkis som slår henne och vänsterprasslar, bara hon inte ligger hos en annan kvinna. Varifrån kommer det? Svaret måste vara att det är ett tecken på homofobi i breda lagrer inom kyrkan.

I detta specifika avseende menar jag att det är riktigt att anklaga kyrkan för homofobi: inte att homosexualitet betraktas som synd, utan att det betraktas som en så grav synd i förhållande till annat. Ytterligare ett tecken på detta ges också i de nya riktlinjerna, där biktfädrar vid kyrkoseminariet uppmanas att övertala homosexuella, som bekänner sin läggning under bikten, att avbryta sin utbildning. Detta är en skärpning som är teologiskt högst tvivelaktig.

Bikten är helig. En präst som bryter sitt löfte som biktfader till den som biktar sig får inte längre fortsätta att vara präst. Mördare kan gå till sin biktfader och bli accepterade för vilka de är - det är syndarens möte med en ställföreträdare för Jesus. Samma rättigheter borde gälla också homosexuella när de går till bikt. Här naggas de i kanten. Att leda praktiserande homosexuella bort från prästerskapet - och det har jag inga problem med, så länge alla män som respekterar celibatet och kyrkans tro tillåts prästvigning - kan göras längs andra vägar.

Det måste också sägas att homofobin inom katolska kyrkan inte är märkbar jämfört med många frikyrkor och de flesta protestantiska sekter.