RolandPM

Linda Skugge ger här en ganska bra sammanfattning av vad statsfeministerna vill ha av politiken. Liza Marklund skriver att hennes barn “aldrig mer ska lida” för hennes egen politiska korrekthet - vilket är exakt vad statsfeministerna kräver av hundratusentals svenska familjer.

När jag läser vad de skriver baxnar jag återigen över att det inte finns någon som helst reflektion kring hur dessa ingrepp som fru Skugge rabblar, och som deckarförfattaren Marklund personligen vägrar, men kräver av andra, kan rättfärdigas från ett liberalt perspektiv. Inte hos fru Skugge, inte hos deckarförfattaren Marklund, inte hos någon annan.

I stället är det typiska svaret att samhällets strukturer, sådana de är, påverkar kvinnors rätt att bestämma över sina egna liv - därför är det en liberal åtgärd för individens frihet att kräva dessa kringskärningar av politiken.

Men det svaret är mycket problematiskt av två genomskinliga anledningar. Och det skulle vara trevligt om någon så kallad liberal som förespråkar statsfeminism någon enda gång satte sig ner och åtminstone försökte bemöta dem.

Svara på detta:

För det första, majoriteten kvinnor upplever sig inte som ofria i de avseenden som statsfeministerna påstår. Vilka kriterier gäller för att staten ska tillåtas tala om för folket vad det egentligen tycker eller bör tycka, när folket påstår sig tycka annorledes? För att staten ska tillåtas lagstifta mot fokets vilja? Uppenbarligen möter innevarande situation någon form av kriterier som tillåter liberaler att bli statsfeminister. Vilka är de?

Här ska inte korten blandas bort. Jag går, för argumentets skull, med på att majoriteten inte vet sitt eget bästa. Och att eliten vet bättre. Och att det bästa vore att dela föräldrarförsäkringen lika.

Saken gäller något annat: vilka kriterier gäller för att staten ska tillåtas sätta sig över folkviljan när det gäller människors privatliv? Varför är det okej i det här fallet, men inte när det gäller exempelvis rökning? Eller spel på hästar? Eller alkohol? Eller konstiga religioner? Eller intag av för många fettisdagsbullar?

Vilka är kriteriena som skiljer ur dessa, men inkluderar våra livsval när det gäller hur vi vill ordna vår familj?

För det andra, vi lider alla av oförrätter på grund av vår grupptillhörighet i något avseende. Korta människor har lägre lön, tjocka människor har sämre sex, unga män utsätts oftare för oprovocerat våld, svartmuskiga människor får sämre jobb, pojkar i skolan får sämre betyg - tystlåtna människor, ointelligenta människor, jättesexiga kvinnor, jätteosexiga kvinnor, rika direktörer, handikappade människor, utvecklingsstörda människor.

Alla. Diskriminerade. Någon gång.

Omvänt, så ger vår grupptillhörighet oss nästan alltid någon form av fördel i någon sorts situation.

Vad är det som gör att grupptillhörigheten “att vara kvinna” i det avseendet bör behandlas exklusivt i dagens Sverige? Här brukar svaret vanligtvis vara att finta åt vänster. Man tar till brösttoner. “I sekler har männen, och tänk på mammorna som dubbelarbetar, männen framför Tipsextra, rosa klänning till flickan, leksaksbil till pojken, svårt att bli författare om man var kvinna i England på artonhundratalet, inga kvinnliga vetenskapsmän i idéhistorien och VARFÖR heter det vetenskapsMAN, bla-bla-bla-bla…”

Men återigen är det inte vad min fråga gäller. Jag går, återigen för diskussionens skull, med på att dessa specifika orättvisor mot kvinnor existerar. Frågan gäller: vad är det som gör dem exklusiva i förhållande till alla andra orättvisor som drabbar individer i Sverige på grund av deras grupptillhörighet? Och, please, låt oss vara seriösa: svara inte som Gudrun Schyman att kvinnor i Sverige är den värst utsatta gruppen i världen och historien. Det finns nämligen inget som helst stöd för det i någon forskning eller i folkmedvetandet (ett sådant svar kräver oberoende belägg för sin trovärdighet).

Istället, ge kriterier för varför just grupptillhörigheten “att vara kvinna” exklusivt bör leda till djupgående statspolitiska ingrepp.

På båda dessa punkter tiger de förment liberala statsfeministerna. De bryter mot sina egna grundläggande ideal och tycks göra det godtyckligt. Så länge de gör det kan de antingen inte räknas som liberaler eller inte räknas som genomtänkta.