RolandPM

Roligast i tidningen i dag: några dominofantaster i Holland satte upp ett par miljoner dominobrickor för att starta en sådan där dominoeffekt som ser så fascinerande ut. En fridlyst sparv flög in i utställningslokalen och började välta konstverket innan showen börjat. Så konstruktörerna sköt ihjäl fågeln.

Big mistake. Sparven var fridlyst.

Nu attackeras sparvmördarna från alla håll. På websidan dodemus.nl skriver en upprörd och rörd själ:

Lilla fågel. Lilla fågel. Må bilden av dig när du söker skydd i hörnet av lokalen förfölja arrangörerna av dominojippot för evigt.

I The Guardian skriver någon, som troligen är Helle Klein under pseudonym:

Om du har en tydligt och bestämd vision av hur världen bör se ut, då kan man inte förvänta sig att du tolererar sådant som inte passar in. I ena änden av skalan betyder det att man skjuter ihjäl en sparv bara för att den förstör din utställning, i andra änden betyder det att man spränger folk på bussar, eller invaderar andra länder bara för att du inte tycker om deras styrelseskick.

Jag visste väl att det betydde något när jag slog ihjäl den där huggormen när jag var sju år.

Den svarta kulturen i USA har länge innehållit antisemistiska stråk. För ett antal år sedan fick Michael Jackson ändra en textrad i sången They Don’t Care About Us, då orden “Jew me, sue me, everybody do me, kick me, kike me” av uppenbara skäl upplevdes som förolämpande av amerikanska judar.

Nu är Jackson ute på samma tunna is igen. ABC har kommit över ett meddelande som Jacksons lämnat på en telefonsvarare där han refererar till judar som ‘blodiglar’.

Michael Jackson bor för närvarande i Bahrain.

Efter en hård första vinter och våren och sommaren fyllda av hårt arbete skördade pilgrimerna i Massachusetts hösten 1621 för första gången i det nya landet. Man slog till med en skördefest utöver det vanliga och bjöd också in lokala indianer som hjälpt nybyggarna att klara den första svåra tiden.

Sådant är ursprunget enligt traditionen till Thanksgiving-helgen i Nordamerika. I morgon (läs i dag) är det sålunda fest i miljoner amerikanska hem.

Thanksgiving skiljer sig från andra helger genom att inte vara särskilt kommersiell. Mycket mat, that’s it. Och firandet sker med familjen, inte publikt. Inte heller är Thanksgiving en högtid kopplad till någon särskild religion, även om den har starka religiösa övertoner. Tacksägelsen är riktad till Gud - whoever Thou art.

I morse steg jag upp vid halvsjutiden och tog Grace, min femåring, i handen och gick ut för att titta på kalkonerna. Vi har en flock på 15-20 stycken i grannskapet, halvvilda fåglar som drar från tomt till tomt för att hitta mat. I dag kom de till oss. Vi stod på mindre än tio meters avstånd och såg dem böka i marken, flaxa upp i våra träd på tomten, och säga gobble-gobble till oss när vi gick för nära.

I morgon äter vi just en sådan, med potatismos (mitt bidrag), cranberry, pumpapaj och Texas pecannötspaj. Fyrtio personer. Förhoppningsvis hinner jag titta på matchen också. Att se på amerikansk fotboll är en del av traditionen. Denver Broncos mot Dallas Cowboys för min del. Givetvis håller jag på Cowboys, min morbror spelade för dem ett par år i början av sextitalet.

Immediate U.S. withdrawal from Iraq would be a big mistake … It will matter to us if Iraq totally collapses into civil war, if it becomes a failed state the way Afghanistan was, where terrorists are free to basically set up camp and launch attacks against us.

Det demokratiska partiets front-runner inför presidentvalet 2008, senator Hillary Clinton (D-Ny), uttalar sig i John Murtha-debatten.

Det slår mig att jag inte läst några svenska kultursidor sen jag kom till USA för en dryg vecka sedan. Så jag klickade in på Expressens bidrag till kulturdebatten - och blev genast påmind om varför. Detta är helt enkelt populistiskt trams. Expressen borde vara bättre än så.

Expressens ledarsida skriver att staten bör dela barnbidrag, dagisavgift, föräldrarförsäkring, och annat av samma slag, lika mellan mamma och pappa.

Grundbulten till allt är, enligt ledaren, den delade föräldrarförsäkringen.

Själv tror jag inte på grundbultar i politik, bara i mekaniska sammanhang. Men det finns också en annan, i sammanhanget viktigare invändning till Expressens resonemang. I fråga om barnbidrag och dagisavgift handlar det om pengar. I fråga om föräldrarförsäkringen handlar det om tid. Ett par som uppfostrar sina barn tillsammans kan ta de delade barnbidragen och lägga i en gemensam pott. Men hur ger man någon annan en dag? I konsekvensens namn bör Expressen alltså kräva att barnbidragspengarna också måste spenderas av den förälder som får dem - lagbrott att ge av sin halva till barnets andra förälder. Detta är nämligen vad man kräver när det gäller föräldrarförsäkringen.

Hur kan man hamna så snett? Förutom att Expressen alltför lättvindigt avfärdar folkviljan i det här ärendet, handlar det om en annan, grundläggande meningsskiljaktighet mellan tidningen och vi som vill att föräldrarna själva ska få bestämma över hur de uppfostrar sina barn: vad ska staten ta sikte på? Familjen eller individen? Svaret ges av att barn inte är en individs projekt, utan en del av en familj. Den förutsägbara invändningen är att verkligheten ofta ser annorlunda ut, men det hindrar inte att det finns en ideal situation. Och den kan vi sträva efter att uppnå och om det är för magstarkt, åtminstone inte med berått mod sträva efter att krossa.

Jag var inne på Barnes & Noble och köpte Michael Connellys senaste deckare. (Inte till mig, dock, han är ingen av mina favoriter. Men jag har ju träffat karln och han är hur schysst som helst, så…) Vid checkout stod Paul McCartneys senaste i ett ställ. På varje cd ett klistermärke: Köp skivan och du kan vinna en splitter ny Lexus.

Rock ‘n roll.

På nyheterna i kväll en lång intervju med Newt Gingrich om läget i Irak. Han betonade att konflikten i Irak i vid bemärkelse - om vad som står på spel - kommer att vara länge. Mycket länge. Han har säkert rätt i det.

Avslutningsvis fick han frågan om han skulle ställa upp i presidentvalet 2008. Han svarade med ett leende: jag har inte en aning om vad jag kommer att göra i framtiden.

Go figure. Klart är i varje fall att Gingrich lyckats med en remarkabel politisk comeback. Han ger ett mycket bättre intryck nu än på det glada 90-talet.

Dagens huvudledare i Svenskan är en hyllning till Ariel Sharon. Den är befogad. Bosättarnas fader har nått långt i sitt politiska liv och om hans drag att bilda ett nytt mittenparti inför valet i mars slutar med en maktposition i Knesset och fortsatt premiärministerskap för Sharon är vi närmare en lösning på Palestinakonflikten än någonsin.

Jag delar inte helt Svenskan uppskattning av den nye labourledaren Amir Peretz, som i mina ögon framstår mera som en dogmatisk fackföreningsledare än som Tony Blair, men har jag fel i det blir jag bara glad.

Vidare är jag pessimistisk om Sharons möjligheter till framgång. I dag ser det bra ut i opinionsmätningarna, men de stora partierna i Israel är starka strukturer. Mycket kan hända de närmaste fyra månaderna. Återigen: måtte jag ha fel i min pessimism. Men risken för att vi står med samma situation som dominerat Israel i decennier beträffande palestinernas rättigheter är överhängande: ett arbetarparti som pratar om förhandlingar, men uppträder för svagt för att nå resultat, och ett Likud som vägrar att befatta sig med problemet, kanske med Bibi Netanyahu som ledare.

Om Sharon skulle stå som segrare i mars kommer ytterligare bosättningar på Västbanken att utrymmas. Långt ifrån så många som Europas orealistiska vänster kräver, men just därför kan det innebära att fredsprocessen går in i ett avgörande skede, som fastställer Israels gränser och leder till grundandet av ett självständigt Palestina.

I sådana fall finns det inget alternativ för fredspriskommittén i Oslo. Nobelpriset måste gå till Sharon, hans palestinska motpart (det är för tidigt att säga vem det blir) - och president George W Bush.

Varför inte ge dem litteraturpriset samtidigt?

I dag fick jag ett mail från en läsare som bifogade en artikel ur brittiska The Guardian signerad James Richardson. Den kräver en större publik:

For the moment, Juventus sit serenely five points clear at the top having come up with yet another display of shock and awe in last Saturday’s clash with Roma, a game which saw yet more genius from Zlatan Ibrahimovic. Roma v Juve is one of the most bitter fixtures in the Serie A calendar, almost as important in the capital as the derby - as last year’s decade-high 72 fouls testified - but while this year Roma’s players muttered pre-game about “not shaking hands” and “definitely winning”, Zlatan observed to the press that for him, playing Roma was just another game: “a bit like playing Ascoli”.

He followed that up with a flash of pure magic. Juve had spent the first-half sitting and waiting in their usual fashion as Roma poured forward, then suddenly snatched the lead then through a Pavel Nedved header on the stroke of half time. Out came the Romans for the second half more fired up than ever, only for Emerson to fire the ball at Zlatan on the halfway line. The Swede, with his back to goal and marked by Sami Kuffour, did the obvious thing: volleyed the ball with his heel back up into the air and over the unfortunate defender, then raced round to collect it, sprinted towards the Roma goal and fired a cool strike past the keeper.

It was a moment of magnificence by the man described as “part ballerina, part gangster,” by one Italian paper, and a fine response for Serie A to Ronaldinho’s much touted brace at Real (a brace for Ronaldinho, now there’s a thought). What’s more, two minutes later Zlatan was back up at the Roma end setting Trezeguet up for the first of his two goals, before Juve eventually ran out 4-1 winners.

“What can you do? Juve can fire off any kind of ball at Ibrahimovic, because they know he’ll just kill it anyway. That’s why they move so fast,” whimpered Roma manager Luciano Spalletti after the final whistle mercifully blew.

I Kairo har den senaste veckan Arab League mötts, en sammanslutning av arabnationer som genomgått sina ups and downs i historien. Just nu är det uppåt. Man har samlats för att göra ett avtryck i Irakkrisen och det kan vara att man lyckas. Om det blir till det bättre eller sämre är för tidigt att säga.

I går kom i varje fall ett oväntat dokument, som sätter ytterligare tryck på president George W Bush i hans vilja att behålla amerikansk militär i Irak inom överskådlig framtid.

I ett uttalande enades de stora politiska krafterna i Irak kring kravet på ett schema för när USA ska lämna landet. Att också shiiterna skrev under får ses som en nickning åt landets sunnimuslimer - vilket är bra - och en gest åt USA som jag inte är säker på är av godo.

Ännu mer uppseendeväckande är att uttalandet innehöll ord som kan tolkas som att också shiiterna ställer sig bakom tolkningen av våldet i Irak som uppdelat dels i främmande terroristers dåd, dels inhemska sunnimuslimers mer eller mindre berättigande våld mot en ockupationsmakt.

Det är inte en rimlig tolkning av vad som händer i Irak just nu och inte ens en korrekt observation. Om något har förändrats de senaste månaderna så är det att fler civila irakier har utsatts för terrorism. Antalet offer står i överväldigande del att finna bland oskyldiga civila.

Det återstår att se vilken reaktionen blir från det politiska toppskiktet i Irak när konferensen i Kairo är till ända. Troligen kommer någon form av uttalande som stöder USA och Bushs politik. Men det är ändå inte lovande om enigheten bakom USA bland de politiska makthavarna i Irak vacklar.

Samtidigt i USA har Dick Cheney hört sin presidents uttalande om John Murtha. I dag uttalade sig Cheney i ungefär samma ordalag om den demokratiske kongressmannen som Bush i går. Det öppnar för en debatt i USA som givetvis är av godo.

Måtte den bara inte sluta med att man lämnar Irak vind för våg för tidigt. Konsekvenserna av det skulle kunna bli - blir högst troligen - fruktansvärda.

Människor ska känna sig trygga när de uttrycker sina åsikter om Irak. Jag hörde någon som sa att den-och-den inte är patriotisk bara för att han misstror min politik. Jag vänder mig fullständigt mot sådana resonemang. Detta handlar inte om vem som är patriotisk eller inte. Det handlar om en öppen och ärlig debatt om vilken som är den rätta vägen framåt i Irak.

President George W Bush tar kongressman John Murtha i försvar och hutar indirekt åt vice president Dick Cheney och andra republikaner som talat om Murtha i nedsättande ordalag efter dennes tal i representanthuset om att det är dags att flytta amerikanska trupper ut ur Irak.

Vid samma tillfälle sade Bush om Murtha att denne är en “bra man, en god man” och att hans förslag att dra tillbaka trupperna lades fram på ett “genomtänkt och försiktigt sätt”. Bush avslutade: jag instämmer inte med hans uppfattning.

Det är som att höra Göran Persson själv resonera kring meningsmotståndare i det egna partiet. Not.

I lokaldelen för San Francisco Chronicle återfinns varje dag på första sidan en ruta som listar saker som är fel eller inte fungerar på grund av bristande insatser från stad, län eller stat. Vid sidan om rapporten återfinns namn och bild på och kontaktuppgifter till ansvarig tjänsteman eller politiker. När något fixas berättas detta på samma sätt, nu med namn och bild på den som ställde saken till rätta.

En gång i tiden hade Kvällsposten en vinjett som hette Klart Besked. Jag tror att man hade en som hette När KvP rycker in också. Kanske finns någon av dem fortfarande. Men man kan följa Chronicles exempel och ta det ett steg längre.

Gratis tips till Mohlin, KvP:s eminente redaktionschef! För Tusentipset kan man väl glömma?

Snart ska Stokey Williams, fälld för fyra mord, avrättas en bit från mitt hem, närmare bestämt på San Quentin. Stokey, bodybuilder på 1970-talet, påstår att han en gång träffade en framgångsrik österrikisk kroppsbyggare på stranden: Arnold Schwarzenegger.

Samme Schwarzenegger är nu som bekant guvernör i Kalifornien och den som håller Williams liv i sina händer.

Williams har gjort sig känd för sitt arbete från fängelsecellen mot gängvåld och droger. Han har också publicerat en bok och tycks ha genomgått en drastisk personlighetsförändring under sina år bakom galler.

Ändå anses möjligheterna att Schwarzenegger ska benåda honom som små. Senast en kalifornisk guvernör benådade en dödsdömd utan att nya uppgifter framkommit i målet var 1968, då Ronald Reagan styrde från Sacramento.

Men det är inte kört för Williams. Borta vid San Quentin mobiliseras dödsstraffsmotståndarna. I går var Snoop Dog där, i dag Bianca Jagger, och kändisparaden kommer att fortsätta ända fram till det bittra slutet - eller till en överraskande benådning. Och guvernören lyssnar. Schwarzenegger har en liberal syn på kriminalvården. Han har lagt till ordet ‘rehabilitering’ i Kaliforniens kriminalprogram och godkänt permission åt mångfalt fler fångar än den förre - demokratiske - guvernören, Gray Davis. Också för fångar dömda för överlagt mord.

Min tro är icke desto mindre att Williams dör giftdöden om tre veckor, närmare bestämt på Luciadagen. Och det är en djupt obehaglig känsla att befinna sig på ett så kort geografiskt avstånd till händelsen. Med mord och dödsstraff som en del av min familjs historia har jag förståelse för dödsstraffsförespråkarnas argument, men förblir själv en övertygad motståndare.

Problemet med dödsstraffsmotståndet är oftast att det förs utifrån liberala övertygelser, som i sammanhanget är antingen tandlösa eller osammanhängande. Jag har skrivit om saken här.

I Zimbabwe har man funnit uranfyndigheter. Robert Mugabe har meddelat att dessa ska utvinnas och anrikas - för fredliga syften.

Det är icke desto mindre dåliga nyheter med tanke på Mugabes vänskapliga band med Iran och Nordkorea.

Enligt en forskarrapport från Stanford University, rapporterad i San Francisco Chronicle, skiljer sig mäns och kvinnors uppfattning av serieteckningar. Man skrattar - eller skrattar inte - åt samma saker, men kvinnor greppar icke-humoristiska teckningar fortare än män. Man berättar vidare om en forskarrapport från Dartsmouth som avslöjar, med hjälp av magnetröntgen av hjärnan, att män och kvinnor generellt sett skrattar åt olika saker.

Det har jag alltid vetat.

Jag har just sett John Murtha förklara sin ståndpunkt i programmet Meet the Press. Han gjorde, som alltid, ett mycket klokt intryck. Hans skäl att ha ändrat hållning förklarar han med skiftande attityd i Irak, att USA nu uppfattas som fienden, och hans egen förändrade attityd till irakierna:

“Det är ett stolt folk som är kapabla att ta ansvar för sitt eget land. Kritiken som säger att det inte finns tillräckligt med tränade irakier för att hålla lugn i landet gör misstaget att jämföra deras utbildning med amerikanska soldaters. Irakierna är inte lika kompetenta, men tillräckligt tränade för att göra jobbet. Men så länge vi är på plats kommer vi att få slåss åt dem.”

Det där var fritt citerat. Murtha gjorde också tydligt att han lade skulden för historien på båda partierna och att lösningen för framtiden måste vara bipartisan.

Jag menar att hans starkaste argument är detta att så länge USA är på plats kommer inte tillräckliga irakiska krafter att utvecklas. Just detta var Donald Rumsfelds huvudskäl att inte gå in med 300 000 soldater: att USA inte bör ta över landet, då detta leder till att inhemska strukturer nedmonteras. Balkan är delvis ett avskräckande exempel.

Murtha kan inte avfärdas, men jag menar att han har fel. Det är för tidigt för USA att börja tala om att dra sig ur. Ju förr, desto bättre, men inte till vilket pris som helst. Och när programledaren Tim Russell frågade Murtha om risken för inbördeskrig om USA backar hade kongressmannen inget bra svar. Murtha sade också att han för ett år sedan var orolig för Irans inflytande över utvecklingen om USA drog sig ur, men att han nu inte trodde att det hotet var så stort. Varför inte? Iran har knappast utvecklats i fredlig riktning sedan Murtha fällde sitt omdöme för ett år sedan.

Omröstningen i representantshuset gällande ett omedelbart uttåg från Irak slutade med 403-3 emot förslaget. Siffrorna ska inte överskattas. Det hörs nya toner i USA beträffande viljan att stanna kvar i Irak.

Att den demokratiske försvarsexperten - och närmast höken - John Murtha, ställde sig upp och talade för att det är dags att lämna var signifikativt och ställde saken på sin spets. Men Murtha ville att trupperna skulle dra sig ur om sex månader och i hög utsträckning stationeras i Mellanöstern. Förslaget som republikanerna tvingade fram en omröstning om gällde ett omedelbart uttåg - omöjligt att rösta för om man inte bortser från verkligheten.

Tankarna som ventileras går som följande. Det finns två sorters sprängare i Irak. Mordiska, oftast utländska terrorister, som attackerar urskiljningslöst och för det mesta civila irakier, och irakiska sunnimuslimer som attackerar amerikanska soldater. Om USA drar sig ur kommer sunnivåldet att stävjas av arabiska och särskilt irakiska krafter. Landet kan sedan ta hand om terroristerna på egen hand.

Jag tror att resonemanget är felaktigt. Först ska det sägas att också de sunnimuslimer som valt våldets väg dödar med terrormedel. Offren är oskyldiga civila och soldater som är i deras land för att skapa fred - numera på uppdrag av landets demokratiskt valda ledare och med stöd av folkmajoriteten.

Vidare, om USA lämnar innan de politiska strukturerna är ordentligt på plats är risken stor att sunniterrorister vänder sig mot den inhemska makten, med mer eller mindre öppet stöd från stora delar av arabvärlden. Man accepterar inte faktum: att man är i minoritet i landet och att detta ger utslag i proportionerna mellan folkgrupperna i de folkvalda församlingarna. Med tanke på shiiternas iranska band finns det farlig sprängkraft i ett sådant scenario. Våldet i Irak kan komma att eskalera och spädas på av en mängd krafter i regionen.

Men faktum kvarstår: möjligheten att lämna framstår som allt mer lockande för allt fler amerikaner - inte minst för dem som är politiker med val att tänka på om ett år.

Processen mot fred behöver just nu mer än något annat ett framgångsrikt val i Irak nästa månad, förhoppningsvis med framgångar för de sunnimuslimer som i växande antal väljer att ansluta sig till den politiska processen. Som vanligt kan man konstatera att det är de västerländska opinionsbildare som inte skänker de demokratiska krafterna sitt tydliga stöd i Irak som är våldets främsta bundsförvanter. I dokument som cirkulerat inom al-Queda har detta sagts tydligt: terroristerna nämner själva opinionsstriden i väst som det viktigaste slagfältet för deras syften.

Efter en vecka i Santa Rosa har jag sett eller hört Sverige eller det svenska omnämnas tre gånger. I en debatt i ett nyhetsprogram nämndes Åke Green och att kristna fängslas i Sverige. Omnämnandet var inte helt sakligt: det sades att Green dömts till två års fängelse. Annars återgav man korrekt skälet till domen och gav en kort resumé av hur lagen om hets mot folkgrupp fungerar.

Annika Sörenstam är i tidningen varje dag. Hon refereras till som ‘Annika‘ i rubriker. Inget efternamn.

HM har öppnat i San Francisco och fått stort genomslag. På nyheterna ett reportage om hur ungdomar övernattat utanför butiken för att vara först i butiken. Dock omnämndes HM som “en europeisk klädkedja” på tv. I The Chronicle skrev man att den är svensk.

Kommunisternas ras i senaste Sifo-mätningen visar på en viktig möjlighet för den borgerliga oppositionen. Lars Ohlys tvivelaktiga förhållande till demokratins spelregler, partiets vansinniga valplattform (och troligen Janne Josefssons dokumentärfilmer) har fått folket att förstå att kommunistpartiet inte är rumsrent. Och att dess nya ledning har inneburit ett fall tillbaka i det avseendet.

Samtidigt blir det allt tydligare att sossarna gjort sig beroende av Ohly.

För oppositionen och opinionsbildare på högerkanten innebär detta ett tillfälle som inte får slarvas bort i valrörelsen. Möjligheten finns att driva vänsterpartiets väljare till andra partier, troligen framför allt miljöpartiet. Och att driva sosseväljare till mittenpartierna. För första gången på länge är det realistiskt att tänka sig att vänsterpartiet faller ur riksdagen. Vilket i praktiken omöjliggör en socialdemokratisk regering.

Det är svårt att se hur sossarna ska bemöta en sådan strategi. Knappast genom att ge Ohly sitt stöd. För miljöpartiet är det en gåva från högern. Beträffande vänsteralliansen innebär det en kil mellan partierna som blottlägger de skillnader som ju faktiskt finns.

Tänk efter. Finn en mittpunkt i politiken (Åke Pettersson, till exempel) och rör dig sedan vänsterut tills du stöter på Ohly. Mät avståndet. Rör dig nu lika långt högerut från Pettersson mätt och se var du hamnar. Gör sedan tankeexperimentet att Allians för Sverige gjorde sig beroende av ett parti som befinner sig på den punkten och förställ dig reaktionerna från sossarna och medierna.

Just så ska sossarna och kommunisterna behandlas. Det är inte mer än rätt.