RolandPM

Alldeles nyss på Jay Lenos Tonight Show:

Möbelföretaget Ikea har släppt en undersökning som visar att elva procent av befolkningen har sex i köket. Varför? De kan inte montera sina Ikea-sängar.

Det skämtet var gammalt i Sverige 1972.

Hillary Clinton fortsätter att positionera sig inför nästa presidentval. Att hon är framgångsrik märks i det att hon får allt mer skäll av vänsterfalangen i partiet.

Bill Clinton borde inte ha vunnit valet 1992 och knappast heller 1996. Segrarna berodde på hans mycket kapabla kampanjer, som mötte mycket svagt motstånd från GOP. (George W Bush var en av dem som gjorde ett hyfsat kampanjjobb för sin far 1992.)

George W Bush borde inte ha vunnit något av sina val, med tanke på motståndet första gången och med tanke på hans egen situation andra gången.

Anledningen till att han vann var att kampanjerna bedrevs med stor effektivitet och insikt. Samtidigt har det demokratiska partiet havererat när det handlar om att vinna nationella val.

Bill Clinton och George W Bush hade det gemensamt att de gärna tog stryk av den politiska eliten och medierna under sina kampanjer. Båda visste att dessa människor representerar mycket få röster. Bättre att försöka övertyga folket.

George HW Bush var för rädd att störa partiets inre ordning och samma sak gällde för Bob Dole och processen som ledde fram till denna ovalbara kandidat.

Al Gore och John Kerry vågade inte uppröra media och kallade det en framgång att få bra press och hyggliga ledarekommentarer. Vad läsarna av artiklarna tyckte tänkte man inte så mycket på.

Om Hillary Clinton blir demokraternas kandidat 2008 kommer troligen den demokratiska kampanjen att välja seger i valet som sitt mål för första gången på tolv år.

Härom månaden kommenterade den briljante artisten och infantile samhällsanalytikern Harry Belafonte det faktum att president George W Bush utnämnt fler svarta än någon annan president till viktiga poster:

Hitler hade en massa judar högt uppe i sin administration också.

Nej, det hade han inte och jämförelsen är för övrigt bisarr.

Belafontes kommentar är symptomatisk för hur svarta som gör karriär målas ut som svikare och Onkel Tom-figurer. Senaste exemplet ges av vänsterliberala The News Blog, som kallar Marylands vice guvernör Michael Steele för Sambo och citerar honom som en dum neger som inte kan tala rent:

I’s Simple Sambo and I’s Running for the Big House.

Anledningen är att Steele är svart, konservativ och republikan. Ingen riktig neger, med andra ord.

Det är en vämjelig, rasistisk retorik som blivit allt vanligare på vänsterkanten i takt med att allt fler afrikanamerikaner väljer högern som sitt politiska alternativ. I botten ligger den offermentalitet som vänstern vill påtvinga utsatta grupper - på det att de ska bli beroende av välvilliga socialliberalers politiskt administrerade gåvor.

Vi har sett samma sak i Sverige, när invandrare i borgerliga partier kallats alibi för en i grund och botten osolidarisk politik. Riktiga blattar röstar på sossarna, typ.

Det är också en form av rasism. Vänsterns rasism, som utgår från att bara vita, blonda svenskar kan rösta höger utan att vara lurade.

Och inom kvinnorörelsen, där det är ett axiom att kvinnor inte kan göra karriär, förklaras framgångsrika kvinnor med att de gjort karriär på männens villkor. Inte sina egna. Inga riktiga fruntimmer, alltså. Eller så är det just vad de är.

I Aftonbladet skriver Ann Charlott Altstadt om outbildade, vita amerikanska kvinnor:

Porraktris/stripteasedansös är en av få karriärvägar i USA om du råkar vara white trash och kvinna.

(…)

I USA är en tatuerares tillika mc-snubbes flickvän nästan socialt determinerad att bli strippa.

På vad grundar hon dessa påståenden? Skulle det vara en vanligt förekommande karriärväg att bli porrskådis? Och vad är detta om att flickvänner till tatuerare och mc-snubbar är förutbestämda att bli strippor? Är det ett skämt?

Just nu är arbetslösheten nästan utrotad i USA. Vidare, är det något som kännetecknar det här landet så är det att vem som helst kan bli vad som helst. Att klättra från svåra omständigheter möts mer med respekt än kalla handen.

Självklart föreligger olika sociala förutsättningar som gör det lättare eller svårare att bli hjärnkirurg och som ökar eller minskar sannolikheten för ett jobb i kassan på WalMart, men rörligheten mellan det som lite slappt brukar kallas sociala klasser är betydligt större i USA än exempelvis i Sverige.

Jag kan bara konstatera att Altstadt utgår från billiga fördomar i stället för att försöka teckna en bild av det amerikanska samhället. I Sverige kan det också vara en karriärväg.

A propos min artikel i Svenskan i går mailar mig från Capri filosofie nestor Gunnar Adler-Karlsson ett brev han tillsänt landsfader Göran Persson. Brevet äger också relevans för Jämo:s senaste inlägg i debatten och utgör god läsning:

Stockholm den 18 februari 2005

Statsminister Göran Persson

103 33 Stockholm

Käre Landsfader,

I Regeringens Skrivelse 2002/03:140 till Riksdagen kan man, som media påpekat de senaste dagarna, läsa att den svenska ”regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ’sociala konstruktioner’, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi”. Där står också att regeringens övergripande mål är ”att kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”

Självklart är det så. All biologi är naturligtvis bara ”sociala konstruktioner”. Dock, som Du vet, är frågan inte helt ny. Därför måste extra insatser krävas. Låt mig i undersåtlig vördnad ge dig tre tips på åtgärder.

Det första kan Du hämta från Aristofanes berömda skildring, Ecclesiazusae, av hur kvinnorna, för 2400 år sedan, genom en kupp tog makten i Atens riksdag. För att skapa jämlikhet mellan könen bestämde de omedelbart att kvinnor skulle få samma rätt som män att ”stöta” på det andra könet. Men då klagade en del något äldre damer över att detta ändå inte skulle bli helt jämlikt. Ty de yngre och mest aptitretande männen skulle bara falla för yngre kvinnor. Debatten slutade med att man i lag fastslog att ingen ungersven skulle ha rätt att lägra någon yngre kvinna innan han tillfredsställt minst tre äldre damer.

Om detta inte räcker och om Du verkligen, käre Landsfader, vill gå till historien, skall Du nu satsa på den moderna vetenskapen för att bota ett av Naturens värsta misstag.

Livet har existerat under drygt 3,6 miljarder år. Under de första tre miljarderna fortplantade det sig, likt amöbor och ett av dina stödpartier, medelst delning, vilket naturligtvis är politiskt helt korrekt. För ungefär 600 miljoner år sedan gjorde Naturen sitt stora misstag; den förvandlade denna ”parthenogenesis” till ”meiosis”, till fortplanting genom sexuell verksamhet och biologisk rekombination av kvinnliga och manliga arvsegenskaper.

Att tro att 600 miljoner år skulle kunna lämna några bestående men är naturligtvis naivt. I dag finns det stora möjligheter att gå tillbaka till den ursprungliga formen av fortplantning. I kriminaldebatten i USA diskuterar man ”biologisk kastrering” genom att manipulera innehållet av testosteron i den där ”sociala konstruktionen” som hänger och slänger mellan männens ben. Då alla män kan betraktas som potentiellt kriminella, är detta en idé som bör generaliserades. Den kan i nästa valkampanj bli lika tilltalande som en skattehöjning.

Detta i all synnerhet som mannen inte längre behövs, inte ens under femton minuter, då kvinnor, med de vetenskapliga framstegens hjälp, snart kommer att kunna klona sig själva.

Således, tillåt ett manligt missfoster föreslå att Du inför nästa val satsar på en trefaldig lagstiftning: 1) om ungersvenners skyldigheter, 2) om en generell biologisk kastrering av män samt 3) om flera miljarder i stöd till forskning om kvinnors kloning av sig själva, en i sanning ”social konstruktion” varmed männen helt kunde avskaffas.

Underdånigst

Gunnar Adler-Karlsson

Statsministern har ännu inte agerat, men valrörelsen är lång.

Efter att ha publicerat vinnarna i tävlingen “sämst, dummast och mest vinklad” av årets politiska kommentatorer och reportrar, bjuder nu MRC på de som nästan vann. Här en av pärlorna:

CNN’s Jack Cafferty: “What should Karl Rove do if he is indicted?…He might want to, he might want to get measured for one of those extra large orange jump suits, Wolf, because looking at old Karl, I’m not sure that he’d, they’d be able to zip him into the regular size one.”

CNN’s Wolf Blitzer: “He’s actually lost some weight. I think he’s in pretty good shape.”

Cafferty: “Oh, well then, maybe just the regular off the shelf large would handle it for him.”

Blitzer: “But, you know, it’s still a big if. It’s still a big if.”

Cafferty: “Oh, I understand. I’m, I’m just hoping, you know. I love, I love to see those kinds of things happen. It does wonders for me.”

CNN’s The Situation Room

Trevliga prickar. Annats trodde jag att jag skulle vara en kandidat med följande:

Från privattandläkarnas håll talas det om lönedumpning, men innan man reagerar med ryggmärgen och kräver högre murar bör kåren fundera en stund över detta: framtiden går inte att stoppa.

Som resulterade i detta. Men aldrig får man vinna.

I min viktigaste skola, café Fenix i Kristianstad, satt jag och Tallen, Tom, Bosse B, Mortensen och Mohlin och diskuterade allt från morgon till kväll, dag efter dag, i åratal. Mest handlade det om bedömningar av olika slag. Vilken Dylanplatta var bäst? Var filmen man just sett bra eller dålig?

Också givetvis personomdömen av skilda slag.

När det handlade om att döma människor (och, tro mig, vi dömde människor) fanns det till sist bara ett kriterium som höll streck. Om vederbörande fattade.

Vad som skulle fattas sades aldrig. Det var underförstått, och inte på ett illusoriskt sätt: det var verkligen förstått.

Därefter kvittade allt, meriter, uppförande, prestationer. Om någon fattade var han/hon schysst, annars inte.

Per Bjurman fattar.

Aftonbladets USA-korre snubblar på nån faktauppgift ibland. Andra gånger gör han tolkningar eller torgför åsikter som får mig att skaka på huvudet. Men han fattar vad USA handlar om. Det gör att hans artiklar och krönikor kommer närmare kärnan än någon annan av de nuvarande svenska USA-korrarna.

En anledning måste vara att han älskar USA med en passion som får mina egna känslor för landet att framstå som svala. Inget är annars värre än vänsterpopulister som sågar allt som har med USA att göra för att i nästa andetag förklara hur mycket de älskar landet. Ofta exemplifierat med den senaste Robert Maplethorp Revisited-utställningen på Manhattan, eller något liknande.

Bjurman älskar baseball, meatloaf, apple pie, rednecks, hwy 65, amerikanska bilars kopphållare, osv. Han fattar. It makes all the difference.

Men finns det inte en fara med religion och politik, invänder jag och hänvisar till den extrema islamismen och till de högerkristna runt Bush i USA.

Aftonbladets Helle Klein i ett vidsynt samtal med KG Hammar. Bunta ihop och slå ihjäl, typ.

Jämo Claes Borgström skriver i Aftonbladet om hur kön är den avgörande faktorn för brottsligt beteende. Nio brott av tio begås av en man. Varför det är på det viset har han bestämda åsikter om:

Betyder det då att benägenheten att begå brott är genetiskt betingad? Att Y-kromosomen är det som avgör om en människa ska bli brottsling eller ej? Självfallet inte. Lika lite som det biologiska könet bestämmer vår förmåga till omsorg eller empati, lika lite avgör det vår benägenhet att utöva våld eller att stjäla saker från varandra.

Vetenskapen säger nu att vår förmåga till omsorg eller benägenhet att välja våld visst det har att göra med det biologiska könet, men varför bry sig om det när etablissemanget kräver motsatsen? I stället menar Jämo är det våra konstruerade kön som är orsaken, det vill säga en obestämbar storhet som ingen ännu lyckats sätta fingret på.

Det kan rimligen bara tolkas som att samhället i detta viktiga avseende är ojämställt med männen som förlorare. För det måste väl vara en svår nackdel att leva i en kultur som underblåser ens tendenser att begå brott?

Å-å-å-grabbar! Vi måste höja våra röster för att höras!

Eller har jag missförstått något?

I Dala-Demokraten skriver Göran Greider om filantropi och FN. Han illustrerar min artikel på Svenskans ledarsida på ett utmärkt sätt: mer politik är lika med mer demokrati.

Att det finns ett spänningsförhållande mellan en stor stat och personlig frihet reflekterar han inte över. Han ser det inte ens.

PM har ätit pepparkakor på Per T Ohlssons kontor och skrivit en välförtjänt hyllningsartikel till den skånske jazzdiggaren.

Mitt roligaste minne av Per T är när han en sen kväll vid Lilla Torg i Malmö förväxlade Mohlin med Brolin. Men jag minns också många kloka artiklar.

Konservatismen är en politisk attityd i ständig förändring (när jag är färdig med den biografi om Arkimedes som jag för närvarande skriver på blir det en bok om just detta). På WSJ:s blog skriver Jeffrey Hart en upplysande artikel om den amerikanska konservatismens tillstånd.

Aftonbladet har listat Sveriges hundra mäktigaste människor. Det är en fullkomligt verklighetsfrämmande ranking man fått ihop - men det hindrar inte att det döljs skönhet i vissa segment:

85 Leo Lagercrantz, 34, debattredaktör Expressen

86 Otto Sjöberg, 43, chefredaktör Expressen

I somras påstod jag, i en ledarartikel i Svenskan som rönte viss uppmärksamhet, att konservatism är inne (uppföljare här). Gårdagens ledarsida i samma tidning handlade om just detta, från tak till golv.

Jag känner mig bekräftad.

Jag tar till brösttoner i dagens Svenskan:

MEDBORGARNA MÅSTE KEDJA DEN HUNGRIGA BESTEN

Kommentar | Staten som rovdjur

Att USA:s regering tjuvlyssnat på landets medborgare visar en central egenskap hos staten, nämligen dess glupande aptit. När svenska staten kastar allt hungrigare blickar mot vår frihet bör det amerikanska övergreppet påminna oss om en livsviktig lärdom: staten är ett rovdjur.

Det drastiska påståendet identifierar också en viktig vattendelare i politiken, som består i vad vi ser när vi betraktar staten. De som sköljs åt vänster klagar när politikens inflytande minskar. Då, menar man, urholkas demokratin. Med andra ord ser de ingen spänning mellan en stor stat och demokratins kärna, som är medborgarens rätt till inflytande över sin vardag. Det är ett resonemang som förutsätter att staten är välvillig och går att kontrollera.

Själv driver jag åt höger: staten är ett monster vars föda är medborgarnas frihet. Detta odjur ska vi tämja till packåsna och vakthund och eftersom omättlig hunger är dess väsen måste vi kedja fast det och begränsa dess räckvidd.

Vad händer om vi är för slappa med det opålitliga husdjuret? I Sverige har vår självständighet ätits upp i form av begränsad ekonomisk frihet; varje transaktion har blivit en måltid för besten. Fläskberget växer medan vi bestämmer allt mindre över det egna hushållet. (Tvångsdelad föräldraförsäkring är en brakmiddag som väntar runt hörnet, med villiga socialliberaler som svassande servitörer runt den frossare vars husse de tror att de är.)

Annars är statens favoritmåltid att suga ut medborgarnas hjärna för att vid behov begränsa dess uttryck med hjälp av mer eller mindre våldsamma metoder. Också vårt lands moderna historia visar hur staten frossat på denna diet.

Inget göder monstret mer än att hugga in på det som kallas yttrandefrihet och integritet. När det gäller friheten att säga vår mening står vi oss fortfarande gott. Men tro inte för en sekund att staten frivilligt legat lågt.

Det är vi, medborgarna, som kedjat besten. Det är vi, medborgarna, som har motat den bakåt när den snappat efter de feta styckena.

Monstrets aptit beror inte heller i någon väsentlig mening på vem som sitter vid makten. Det innebär inte alls att det kvittar vem som väljs av folket; politiker kan hålla emot i olika grad. Staten förblir dock hungrig.

Och nu har den alltså åter fått korn på våra privatliv. Kriget mot terrorn har förskjutit styrkebalansen mellan medborgare och stat i USA. Då glupar monstret och George W Bush släppte taget för en stund. Viljan att besegra en yttre fiende fick honom att glömma det ständiga, inre hotet.

När till och med amerikanerna, vars självbild stavas frihet, har svårt att stå emot - vad händer då när vi i Sverige sätts under press? Vet våra folkvalda ens vad de har att göra med? Frågorna måste ställas när justitieministern vill lagra våra telefonsamtal, skatteverket bevaka våra rörelsemönster och biltullar kartlägga var vi kör.

Kom ihåg, staten hungrar inte efter att omfördela till de fattiga. Den blir inte mätt av att fånga skurkar. Den vill inte utbilda dig. Den vill inte jämställa dig.

Den vill äta din frihet.

Monstrets hunger är konstant och till sist måste medborgarna stå emot. Bland annat genom att rösta på politiker som fruktar besten, men har kraft att tukta den för våra syften.

ROLAND POIRIER MARTINSSON,
författare och filosof.

På Expressens Sidan 4 diskuterar Anna Sjögren huruvida dagis är bra eller dåligt för barn och föräldrar om vetenskapen får ge svaren. Hon understryker att det finns studier att välja beroende på smak.

Rätt så. Men hon säger inte det viktigaste: att det i grund och botten kvittar vad vetenskapen kommer fram till. Fortfarande är det föräldrarna som bör ha rätten att välja fritt hur de vill uppfostra sina barn. Jag bryr mig väl inte om hur många studier regeringens utredare hänvisar till. De handlar ju inte om mig och min familj.

Tommy Hammarström skriver om växthuseffekten.

Ur dagens Expressen:

I dag firar vi att ett barn är oss fött av en jungfru. Kan man egentligen tro på det? Marias gener och – vems mer?

Vetenskapens framgångar har skapat en subgenre inom kristendomen som försöker skapa vetenskaplig trovärdighet åt det som bara kan inses på uppenbarelsen väg (Matt. 16:17). Det senaste utskottet kallas för ’intelligent design’ och innebär att naturen har skapats av en tanke, i motsats till genom blinda krafter.

Svårigheten med påståendet är inte att det skulle vara falskt. Själv tror jag på dess sanning. Problemet är att kreationisternas formulering inte är en vetenskaplig utsaga.

I lilla Dover, Pennsylvania, avgjordes i onsdags en strid om yttrandefrihet, sedan en grupp föräldrar gått till domstol för att förbjuda den lokala skolan att ge undervisning i intelligent design. Skolan försvarade sig med att intelligent design är något annat än kreationism, men förlorade. Striden känns bekant, med en skillnad. Vanligen är det kreationister som vill utvidga yttrandefriheten. Inte liberaler som kräver förbud för opassande åsikter. Nåja.

Det intressanta med bråket är inte den intellektuella kraftmätningen mellan kreationism och neodarwinism – den är sedan länge avgjord. Vad som kittlar, med en blandning av obehag och skadeglädje, är att se vetenskapen luras in i ett mediespel den inte kan hantera. På den arenan sopar kreationisterna mattan med forskarna. I veckan drack biologer champagne för att fira segern i Dover. Efter månader av globalt rampljus för en liten grupp bokstavstroende i Dover. Så vem vann?

Kreationisterna har förstått att polarisering är oemotståndlig för media. Forskarna tror att de kan vinna med hjälp av argument. Men i själva verket handlar det inte om en debatt. Det är, i brist på bättre ord, ett kulturkrig.

Missförståndet har fått många forskare att alldeles tappa huvudet. Man bunkar ihop alla troende med ett marginellt fenomen som kreationismen – och förlorar därmed sympatier. Med ryggraden räknar forskarna ut att allt som sägs av varje kristen är antivetenskapligt – vilket är något helt annat än att vara ovetenskaplig. Och med sammanbitna miner förbereder de sig på det förestående bokbålet.

Det kan inte vara lätt. Därför vill jag ge en julklapp till alla jagade biologer: ett recept på hur man vinner.

För det första, känn igen kreationisternas lockbeten. De viftar med faktiska, inomvetenskapliga meningsskiljaktigheter som de gjort till sina. I dag söker en del forskare efter okända mekanismer som kan förklara varför Big Bang var så perfekt. Utgångspunkten är att klara sig utan Skaparen – annars vore det inte vetenskap – men tanken på ordnande principer har tagits av kreationister som intäkt för att en del forskare sällat sig till dem.

Vidare har vissa problem inom neodarwinismen fått en del forskare att söka ytterligare mekanismer att förklara arternas utveckling. Förslagen syftar inte till att ersätta neodarwinismen och biologer är övertygade om att djupare förståelse av den rådande teorin räcker gott. Icke desto mindre har kreationister uppmärksammat att biologer kritiserar biologer. Och då måste väl någon vara på deras sida?

Forskarnas motdrag bör vara att ta kreationisterna på allvar när de kritiserar vetenskapliga teorier – välformulerad kritik ska alltid tas på allvar – men att slå dövörat till när de erbjuder svar. Visserligen kan de ha rätt, men i sådana fall har det inte med vetenskap att göra. På så vis för man striden på sina egna villkor.

För det andra, erkänn att ni är dödliga. Filosofer som granskar vetenskapen har förstått att vetenskapen inte bara strävar efter den bästa teorin utan i lika hög grad är en produkt av den omgivande kulturens värderingar och önskedrömmar. Kreationisternas slutsats är att om de beskylls för att skriva partsinlagor, då gäller det också för vetenskaps-män.

Mot detta värjer sig vetenskapen med viss rätt. Dess metod utgör ett starkt vaccin mot gruppers och individers önsketänkande. Men viktigare är att kreationisterna faktiskt också har rätt. Forskning bedrivs av individer i sociala sammanhang. Det ljugs, fuskas och hårdvinklas. Framför allt strävar vetenskapens företrädare i lika hög grad som de kristna efter att försvara en världsbild – och ingen har i det avseendet empiriska belägg för sin övertygelse.

Så länge forskarna förnekar att de är människor kommer kreationisterna dock att med framgång hamra in poängen.

Till sist, sluta leva i det förgångna. Modernismen är död. Vi är inte på väg in i en andra upplysning där vitrockarna till sist ska avslöja svartrockarnas vidskepelse. Det var på 1920-talet. Både vetenskapen och kristendomen är här för att stanna och det är bra.

Och med denna betraktelse önskar jag er alla en välsignad jul.

För några månader sedan skrev jag en artikel om den svenska mediebevakningen av Katrinakatastrofen - ett av den svenska moderna mediehistoriens lågvattenmärken (bevakningen, inte min artikel).

Det såg ungefär likadant ut i USA, med ett par skillnader. För det första, det fanns motröster. För det andra, amerikanerna känner sitt land och är därför inte lika sårbara för lögner om USA.

Mona Charen påminner oss om veckorna som skakade Aftonbladets kultursida. Här ett citat:

Reviewing the falsehoods, myths and misrepresentations spun by the press, politicians and pundits following Hurricane Katrina, one is reminded of Nora Ephron’s bon mot: “No matter how cynical I get, I can’t seem to keep up.”

På Expressens ledarsida följer PM Nilsson upp med en sund betraktelse över JK:s agerande.

En försiktig slutsats att dra av den här historien ( och en som som väl legat på lut redan tidigare) är att vi begåvats med en JK som tycker om att se sig själv i medias sken. Det är inte en bra egenskap i den positionen.