RolandPM

I min viktigaste skola, café Fenix i Kristianstad, satt jag och Tallen, Tom, Bosse B, Mortensen och Mohlin och diskuterade allt från morgon till kväll, dag efter dag, i åratal. Mest handlade det om bedömningar av olika slag. Vilken Dylanplatta var bäst? Var filmen man just sett bra eller dålig?

Också givetvis personomdömen av skilda slag.

När det handlade om att döma människor (och, tro mig, vi dömde människor) fanns det till sist bara ett kriterium som höll streck. Om vederbörande fattade.

Vad som skulle fattas sades aldrig. Det var underförstått, och inte på ett illusoriskt sätt: det var verkligen förstått.

Därefter kvittade allt, meriter, uppförande, prestationer. Om någon fattade var han/hon schysst, annars inte.

Per Bjurman fattar.

Aftonbladets USA-korre snubblar på nån faktauppgift ibland. Andra gånger gör han tolkningar eller torgför åsikter som får mig att skaka på huvudet. Men han fattar vad USA handlar om. Det gör att hans artiklar och krönikor kommer närmare kärnan än någon annan av de nuvarande svenska USA-korrarna.

En anledning måste vara att han älskar USA med en passion som får mina egna känslor för landet att framstå som svala. Inget är annars värre än vänsterpopulister som sågar allt som har med USA att göra för att i nästa andetag förklara hur mycket de älskar landet. Ofta exemplifierat med den senaste Robert Maplethorp Revisited-utställningen på Manhattan, eller något liknande.

Bjurman älskar baseball, meatloaf, apple pie, rednecks, hwy 65, amerikanska bilars kopphållare, osv. Han fattar. It makes all the difference.