RolandPM

Senaten röstade för att godkänna Sam Alito med siffrorna 58-42. Han har redan svurits in av John Roberts.

Här spådde jag framtiden i SvD den 3 november.

(Ett annat tips, mer grundat på statistik än goda gissningar, är att president George W Bush kommer att nominera minst en domare till innan han lämnar Vita Huset)

CNN sammanfattar Census Bureaus senaste rapport om huspriser:

Half of the homes sold for more than the median, the rest for less.

Det menar ni inte?!

Jag såg senatens majoritetsledare Bill Frist på Meet the Press i går. Det tycks som om han bestämt sig för att ställa upp i 2008 års presidentval - med reservation för att hans påstådda insideraffärer skadar honom mellan då och nu.

Men Frist har inte den personliga utstrålning som behövs. Dessutom är han alldeles för mycket av Washington-insider för att vinna folkets förtroende.

Senaten röstade för - med siffrorna 72-25 - att avsluta debatten och gå till omröstning om Sam Alito. Nitton demokrater röstade mot en filibuster. Det tycks som om minst fem demokratiska senatorer också kommer att rösta för Alitos nominering.

Charles Krauthammar noterar att demokratiska senatorer med en personlig, nationell agenda - Clinton, Kerry, Barack Obama - argumenterade för filibuster. Skälet torde vara att vinna support bland partiets gräsrötter och inte att faktiskt uppnå en filibuster. Tvärtom, om de hade lyckats hade republikanerna agerat för “the nuclear solution”, som går ut på att så gott som eliminera möjligheten för liknande filibusterförsök i framtiden.

Kerry, Clinton och Obama räknar rätt om målet är att vinna demokratiska nomineringar, men fel om målet är att vinna allmänna, nationella val.

Just nu pågår kongressförhör för att reda ut Femas roll i Katrinakatastrofen.

Det tycks klart att Fema hade kunnat varit betydligt bättre förberett på katastrofen. Likaså finns det ingen anledning att betvivla att organisationens ledare, Michael Brown, utnämnd av George W Bush och sparkad efter Katrina, gjorde ett dåligt jobb. Exempelvis fanns det resurser att använda vid räddningsarbetet, som aldrig kom till nytta på grund av bristande kommunikation. Brown var fel man på posten.

Samtidigt är det mycket svårt att mäta en räddningsinsats kvalitet. Klart är att Fema skötte sig bättre än vid Andrewkatastrofen 1992. Demokraterna påstår att Fema sedan var i betydligt bättre skick under Clintonadministrationen, för att återgå till dåliga vanor med Bush. Men under president Bill Clinton testades aldrig organisationen på samma sätt som i höstas.

Försvaret för Femas insats i samband med Katrina påpekar att man hade att göra med den värsta naturkatastrofen i landets historia och att man lyckades evakuera mer än 70 000 människor på mycket kort tid.

Av ett läsarbrev uppmärksammas jag på följande:

Kritiserad kram i Rapport NYHETER

Rapports stringer Hasse Svens kramade i direktsändning i går kväll Finlands nyvalda president Tarja Halonen. En kram som i morse ledde till en principiell debatt på Rapports redaktion och att reportern blivit uppringd av sin missnöjda chef.

“Ett allvarligt misstag och ett olycksfall i arbetet”, säger Per Yng, redaktionschef på Rapport.

“Jag försökte göra Tarja Halonen glad”, säger Hasse Svens, som tycker att han borde ha klippt bort kramen. “Hade inslaget varit bandat hade jag gjort det.”

Hasse Svens berättar att han efter 20 års jobb i Finland känner Tarja Halonen och att han tyckte synd om henne under den direktsända intervjun.

“Hon hade svårt med det svenska språket och såg ledsen ut”, säger Hasse Svens, som hävdar att de egentligen inte kramades utan resultatet blev en ”kindare”.

“Jag tänkte att intervjun skulle avslutas med en glädjereaktion. Men jag håller med Per Yng. Det blev lite för familjärt.”

“Rapports reportrar har inte för vana att krama politiker”, säger Per Yng. “Även om en kram kanske kan vara populärt bland tittarna, handlar det om trovärdighet.”

I princip har Per Yng rätt, vilket ju också Hasse Svens säger. Men när man tillåter propagandafilmer där granskare och den granskade är vänner som samarbetar om projektet, samtidigt som Hasse Svens nitas för sitt misstag, då är det onekligen en god illustration av hur man silar mygg och sväljer kameler.

Den 11 februari är det dags för den kinesiska nyårsparaden i San Francisco, en gammal och uppskattad tradition. I år vill arrangörerna vägra Falun Gong-rörelsen att gå med. För det får man kritik som går ut på att det är en eftergift åt de kinesiska myndigheterna (som har för vana att sätta press på kineser i utlandet).

Arrangörerna försvarar sig med att Falun Gong inte hör hemma i ett öppet samhälle. I en stor annons i The Cronichle citerar man Falun Gong:

Falun Gong kulten har kallat homosexualitet “en av världens tio ondaste företeelser”. Dess grundare, Li Hongzhi, har skrivit att “den motbjudande homosexualiteten visar den smutsiga, abnorma mentaliteten hos en person som förlorat sin förmåga att tänka klart”. Homosexuella har “svarta hjärtan som blivit demoniska”.

Bara för att Kina har fel i sin förföljelse av sekten följer inte att Falun Gong har rätt i vad man tror på.

På G&G, en lokal supermarket, får jag syn på den svenska vodkan Svedka. Runt flaskhalsen en liten broschyr som jag snappar åt mig. Brännvinet får dock stå den här gången.

Så här säljs vodkan:

Not long ago, in snow covered Lapland, two beautiful Swedish sisters were out walking their reindeer, when they came upon a man frozen in a block of ice. They brought him home and thawed him out, as only Swedish women can. Suddenly he opened his eyes and said, “Where is my vodka!”

Och sen lite tjafs om hur denna man, “known as Sven the Smooth”, bränner vodka på de finaste råvaror. Texten ackompanjeras av två topless snyggingar som döljer behagen bakom en skylt med texten, “Try something Swedish Tonight”.

Det ska jag.

Efter min senaste artikel om den svenska medierapporteringen i samband med Katrinakatastrofen kommer nu äntligen en kommentar från en som hade fel när det begav sig:

Jag har inte sett Roland Poirier Martinsson kommentera sociologen John Logan vid Brown Universitys rapport som har analyserat vilka det var som bodde i de mest drabbade områdena under Katrina-katastrofen…

Följ länken för en sammanfattning av Logans rapport och hänvisning till arbetet in extendo.

Låt mig sedan med lugn röst för tusende gången förklara att det jag skrivit inte handlade om vad som hände på marken.

I stället konstaterar jag att för varje Logan-rapport går det att finna siffror som pekar åt andra hållet. Om vi någonsin landar i ett koncensus är svårt att sia om. Liksom de undersökningar jag refererat utgår Logans från ofullständigt material och ett medvetet urval. Det gör inte hans observationer dåliga eller ointressanta. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Data samlas fortfarande in.

Men trots den inbyggda osäkerheten visste svenska medier redan dagarna efter orkanen exakt vad som hade hänt. Alla upprepade samma “sanningar” med en papegojas envishet.

Redan den första veckan fanns det dock material som pekade åt annat håll. Jag redovisade detta och i amerikansk press var uppgifterna enkla att finna.

Svenska journalister brydde sig inte.

När det blev omöjligt att blunda för att verkligheten var betydligt mer komplicerad än vad svenska journalister låtit sina läsare/tittare/lyssnare tro, då stack man huvudet i sanden.

(Inte heller Logans undersökning kommenterar det faktum att tillgängligt material hittills visar att vita var överrepresenterade bland dödsoffren eller att brottsligheten sjönk under katastrofveckan.)

Den, får man anta, oförvägne äventyrare som refererar Logans undersökning gör sig lustig över mitt “skrivbordsperspektiv”. Logan var på plats.

Tydligare kan inte oförståndet (eller rädslan för debatten) illustreras. Logan studerade effekterna av Katrinakatastrofen. Jag studerade svenska mediers behandling av Katrinakatastrofen, vilket på det hela taget är ett skrivbordsarbete. Men jag kan för all del dra på mig stövlarna nästa gång jag slår i läggen.

På sin blogg skriver Peter J Olsson följande:

SSU:s presssekreterare Peter Skeppström slår tillbaka angående ordförandens finkning. Han menar i Dagens Nyheters nätupplaga att det handlar om omotiverat övervåld från vakternas sida:

- Det är något vi kommer att ta upp vid med justitieminister Thomas Bodström på ett möte på onsdag som vi har inbokat sedan länge för en annan sak.

Varför ska SSU ta upp en alldeles vanlig lördagsincident med landets justitieminister? Vad vill dom att Bodström ska göra? Säga till på skarpen?

I Aftonbladet skriver Johan Hakelius en uppseendeväckande kolumn. Sveriges Television har gett åt Liv Weisberg uppdraget att granska Feministiskt Initiativ i form av en dokumentärfilm.

Weisberg beskriver sitt uppdrag som ett “samarbete” mellan Fi och SVT. I detta har hon troligen alldeles rätt. När Maria-Pia Boëthius bildade Kvinnor utan gränser var nämligen Liv Weisberg en av medgrundarna.

Hakelius citerar Weisberg:

Vi har jättemycket att lära av Maria-Pia och dom.

Boëthius finns inte med i Fi. Hon koncentererar sig enligt egen utsago på att göra något åt den ensidiga mediebilden av den feministiska rörelsen. I SVT:s Liv Weisberg - som fått utrymme på Fi:s hemsida att lägga ut texten om “samarbetet” - tycks hon ha funnit ett gott verktyg.

Som vanligt är det lärorikt att vända på steken. Anta att dokumentärfilmaren hette Lars Adaktusson, ämnet var Kristdemokraterna, och att Lars A. talade i termer av “samarbete”. Ramaskri, någon?

Mest uppseendeväckande med Johan H:s avslöjande är dock inte den skumma verklighet han beskriver. Märkligast är tystnaden som följt på kolumnen.

Vi vet att SVT har en politisk agenda. Men accepterar fackklubben på SVT det här? Sväljer journalistförbundet saken? Kan mellanchefer med publicistiskt ansvar se mellan fingrarna?

Har - kort uttryckt - svenska journalister ingen yrkesheder?

Olle Svenning och många andra vill ge Hamas en chans. Man anklagar USA för att inte acceptera demokratiska val.

Gott så. Hamas valframgång är onekligen problematisk, men nu är det så en gång för alla att demokrati är ett problematiskt sätt att styra stater. Brott mot internationella lagar ska aldrig accepteras, men förhoppningen - om än naiv- måste vara att Hamas växer med uppdraget. Israel och Hamas kommer att tvingas ha med varandra att göra i odramatiska administrativa göranden. Det är ett scenario som förskräcker, men som också kan föra gott med sig.

Internationella samfundet bör hålla en vakande blick på Hamas och göra sitt för att Hamas ska underordna sig den demokratiska processens villkor också framöver. Men Svenning reagerar istället på vad han kallar “utpressningskrav”, vilket är hans egen omskrivning för att inte tolerera terrorvåld och löftesbrott:

Redan formulerar USA och EU (…) utpressningskrav: Om den valda regeringen i det icke-suveräna Palestina bryter mot fredsprocessen, skärs bistånd av. En egendomlig reaktion på ett demokratiskt val.

I andra sammanhang har Svenning varit snabb att avfärda resultaten av demokratiska val. När Silvio Berlusconi villa sätta placera förre facisten Gianfranco Fini på en viktig post inom EU ropade Svenning på bojkott. När Jürg Haider lockade väljarna i Österrike - samma sak.

Menar Svenning att Haider och Berlusconi bör bojkottas för att de är suspekta ur ett demokratiskt perspektiv, men att Hamas klarar sig i det avseendet? Eller använder han skilda måttstockar?

Världen är dock inte uppochner i Kina: Den är bara renodlat kapitalistisk.

Göran Greider förklarar diktaturen i Kina med att landet är - kapitalistiskt!

Kristdemokraterna vill överföra mer av uppfostringsplikten på kommunerna. Föräldrar ska ha rätt till en kommunal “super-nanny”.

På hur många sätt är det ett superdumt förslag?

Förutom att det är praktiskt, moraliskt och ideologiskt förkastligt innebär det också en skriande inkonsekvens från det parti som tydligare än andra hävdat familjens oberoende från staten.

Och, please, invänd inte att hjälpen ska vara frivillig. Vi vet alla vilka mekanismer påhitt av det här slaget sätter i gång - både inom målgruppen och inom förvaltningen.

I Expressen anklagar den alltid finkänsliga Linna Johansson kolumnisten Susanna Popova för att vara föraktfull.

Men Linna J:s anklagelseakt dryper själv av förakt. Alldeles oavsett tonen i Susanna P:s kolumn (som jag finner polemisk, men knappast föraktfull) hur får Johansson ihop sina egna formuleringar med deras innehåll? En måttstock för sig själv, en annan för resten?

Opinionsmätningar visar att folket i USA inte vill ha någon filibuster mot Sam Alitos utnämning. John Kerry får ryggdunkar från vänstern inom det egna partiet, men lägger ytterligare en tvivelaktig merit till sin lista att tvingas slingra sig ur när det är dags för nästa val.

Vita Husets talesman Scott McClellan raljerar:

This was the first time ever that a senator has called for a filibuster from the slopes of Davos, Switzerland. I think even for a senator, it takes some pretty serious yodeling to call for a filibuster from a five-star ski resort in the Swiss Alps.

Lättköpt retorik för att hamra in bilden av Kerry som elitistisk, Europavänlig miljonär. Well, so be it. Som man bäddar får man ligga.

Redan har flera demokratiska senatorer sagt att de kommer att motsätta sig en filibuster, flera andra har sagt att de kommer att rösta för Alito.

Det tycks som om George W Bush trots allt kommer att kunna berätta om HD:s senaste ledamot vid sin State of the Union på tisdag.

Politiker som utser elever till busiga glin skapar kanske ytlig, knäpptyst ordning i klassrummet.

Aftonbladet klagar på Folkpartiets mål för skolan. Man vill tydligen ha en djupare tystnad. Eller?

Det är en politik som undergräver förtroendet för förhandlingar och myndigheternas auktoritet. En politik som när extremismen.

Aftonbladets Ingvar Persson skriver om Ariel Sharons politik. Jag trodde att den ledde till val i Palestina och uttåg från judiska bosättningar. Men de sakerna hör kanske inte ihop?

Nästa vecka är det dags för president George W Bushs State of the Union-tal. Som alla stora evenemang måste det givetvis föregås av en “förhands”.

Detta kommer Bush att prata om:

1. Ekonomin. Presidenten har fått mycket kritik för att han inte fått folket att fatta hur bra ekonomin faktiskt går i USA. Nu har han chansen att göra något åt saken.

2. Irak. Förra året såg historiska val i Irak. Presidenten kommer lyfta fram allt som går rätt. En möjlig sensation vore att lova en neddragning av trupper under 2006.

3. Håll kursen. Terroristhotet kvarstår. Bush hänvisar till Osama Bin Ladens senaste videoband och går över i ett försvar av sina exekutiva rättigheter gällande säkerhetsåtgärder.

4. HD. Bush hoppas kunna berätta om Högsta Domstolens senaste tillskott: Sam Alito. Det får han nog inte - man kan tänka sig att det är ett av demokraternas huvudskäl till fördröjningen. Men han kommer att hylla William Rehnquist och lyfta fram John Roberts utnämning.

5. Social Security. Kanske tar Bush tillfället i akt att återuppliva sitt viktigaste inrikespolitiska löfte från valrörelsen: att reformera systemet och ge människor större egenmakt över sitt pensionssparande.

6. Katrina. Bush kommer att minnas katastrofen, erkänna misstag och hylla New Orleans för dess framsteg.

Tja, det är väl huvudpunkterna. Han kommer också att nämna Longhorns seger i Rose Bowl.

Jag fick ett klokt läsarbrev om valdeltagande:

1.) Ju mer makt politiker har över medborgarnas liv, desto mer angeläget blir det att rösta. I ett samhälle där beslutanderätt i avgörande frågor och inflytande över ekonomiska medel i stor utsträckning flyttas från den enskilda medborgaren till politiker uppfattas förmodligen deltagande i den politiska processen som ett allt viktigare medel för att påverka sin egen situation.

Eftersom politikernas inflytande över medborgarnas liv i Sverige (63% skatteuttag av den genomsnittlige löntagaren) är större än politikernas inflytande över medborgarnas liv i USA, så är ett lägre valdeltagande (i synnerhet på presidentnivå) en logisk konsekvens.

2.) Medan många svenskar gärna lyfter fram att Bush i första valet segrade med mindre än 50% av rösterna, och i andra valet endast fick en 51% majoritet med ett röstdeltagande på ca. 60%, som exempel på att USA är en tvivelaktig demokrati, så är det sällan man ser reflektioner över det faktum att Göran Perssons helt socialdemokratiska regering styr landet med drygt 39% av rösterna. Allt naturligtvis helt i sin demokratiska ordning.

Att dessutom hävda att det socialdemokratiska inflytandet över samhällsfunktioner och politisk dagordning är större än den dryga tredjedel av rösterna man fått i allmänna val är nog ganska säkert att säga. Med detta i åtanke bör man kanske vara mer försiktig med kritik av andra demokratiska system.

Tanken att valdeltagande står i omvänd proportion till egenmakt är onekligen intressant.