Sånglektion
Dagens lektion tog en ny vändning. Efter de inledande uppvärmningsövningarna bad Ms. Rosa mig att föreställa mig att jag höll i ett eldklot när jag sjöng skalor. Detta skulle jag lyfta över huvudet när tonerna var höga och sänka när jag gick nedåt.
Hon betonade detta med elden flera gånger. Jag frågade om jag inte kunde föreställa mig en basketboll istället. Ms. Rosa förklarade då mycket pedagogiskt att elden bär med sig energi som jag kan omsätta i toner.
Det var bara början. Senare fick jag en lektion i sjungandets healing powers, varpå Ms. Rosa gav uttryck för åsikten att hon i själva verket är läkare, inte sångpedagog.
När lektionen var över bad fröken mig att ställa mig framför henne med händerna knäppta över bröstet. Hon ställde sig likadant och uppmanade mig att uttala “an assertion”.
Jag mumlade något om att jag kunde påstå ungefär vad som helst, men det dög inte:
Något som finner en plats inuti dig och ger dig den ro du behöver just idag.
Vad säger man då?
Efter att ha moltigit i en minut förstod Ms. Rosa att jag inte riktigt var med. Jag fick tillåtelse att tänka min assertion och formulerade tyst för mig själv, “måtte detta vara över snart”.
Det hela är enormt kaliforniskt. Själv måste jag erkänna att jag alltid haft en soft spot för astrologer och new age-jeppar - med brasklappen att det stör mig på djupet när de försöker lura sjuka människor på pengar. Annars finner jag dem ofta mycket roande, ja, charmiga.
Sången gick för övrigt bra. Vi provade en Hoagy CarMichael-klassiker, The Nearness of You, och jag satte den klockrent. “You’re awesome,” sa Ms. Rosa.