RolandPM

Baseballfantasten och den konservative krönikören George Will uppmärksammade vid CPAC i förra månaden den konservativa rörelsen på sex punkter den måste vara vaksam på för att inte tappa taget om USA.

Allt enligt principen att “any institution that is not philosophically and ideologically conservative will over time become liberal.”

Om jag är flitig nog kommer de sex punkterna (del 1, 2 & 3) att refereras och kommenteras här under den närmaste tiden.

4. Bekämpa det nedlåtande draget i politiken.

George Will konstaterar att staten och regeringen har en tendens att betrakta folket som inkompetent. Medborgarna kan inte välja sina skolor, är oförmögna att hantera sina pensionskonton, förmår inte att teckna sina egna sjukförsäkringar, och så vidare.

Ur denna attityd drar han slutsatsen att konservatismen har framtiden för sig: dagens unga tar alltmer för självklart och bejakar att livet innebär att välja.

Jag uppskattar Wills frejdiga optimism. Det finns inget av nostalgiskt tillbakablickande i den konservatism som han står för:

I believe that just as my children cannot understand, cannot find intelligible the fact that there was a time when black Americans had to ride in the back of the bus, I believe that thirty years from now people will find it unintelligible that we did not at some point in America take for granted school choice and choice in Social Security and all the rest.

Samtidigt finns det en spänning här mellan den konservativa visionen och Wills stridsrop för valfriheten. Att vara konservativ är också att bejaka det gemensamma - i vissa sammanhang på bekostnad av individens möjligheter.

Hur löser man upp den motsättningen?

För det första vill jag understryka att det handlar om en i högsta grad filosofisk diskussion. Dagspolitikens förutsättningar kan mycket väl placera den konservativa falangen på sidan för större valmöjligheter.

För det andra, jag vill se de begränsande mekanismerna uppstå ur det goda samhället och den kreativa kulturen - inte som dekret från staten. Som, om man så vill, ett medborgarens fria val att i viktiga avseenden underkasta sig kollektivet.

För det tredje, det vildvuxna samhället är här. Att som konservativ förneka eller motarbete det faktum att människors liv i dag innebär mängder av möten med andra världar och möjligheter är både löjligt och verklighetsfrämmande. Självklart måste också den konservativa falangen se det goda i utvecklingen - och befrämja den.

Ändå finns det något också i valfriheten som är problematiskt. Att kunna välja mellan olika frisyrer, kaffesorter, tv-kanaler och religioner är bara bra. Men om valfriheten är total när det gäller grundläggande värderingar och livsstilar, då är det svårt att se var samhällets kitt ska komma ifrån.

Ett annat problem - och det är akut- är att i ett samhälle där det saknas grundläggande normer att rätta sig efter kommer den som skriker högst att få störst utrymme. Den totala friheten - som redan Hobbes påpekade - leder alltid till den starkes förtryck av den svage.