Svenskan i dag
I dag debuterar jag som stående kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida - ett hedersuppdrag som jag är stolt över.
Ämnet är god och ond nationalism.
I dag debuterar jag som stående kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida - ett hedersuppdrag som jag är stolt över.
Ämnet är god och ond nationalism.
Jag har köpt en sådan här. När jag är tillbaka i USA åker vi ut på en tre, fyra månaders resa runt USA. Vänner och släktingar ska gästas, obekanta platser besökas. William Faulkner och Richard Ford ska läsas. Haikudikter finslipas. Dagspolitik ska till stor del ignoreras.
Kommande vecka är jag i Sverige (onsdag-söndag). Det gäller en del detaljarbete med förlaget angående Arkimedes. Matematiker, vapensmed, stjärnskådare, som kommer i höst. Viktigare skäl till hemresan är att en av mina äldsta och bästa vänner, Urban Fläring, doktorerar i medicin vid Karolinska. Han ska vederbörligen firas.
Men det är förstås - för en sån som Bodström - mycket lättare att flina mot kameran i en T-shirt än att verkligen arbeta för att föra en politik som går ut på att krossa skillnaderna mellan fattiga och rika. Jag har på så sätt mer respekt för “Reclaim the streets”-rörelsen än våra sittande politiker.
Den politiske filosofen Mats Olsson - också sportkrönikör i Expressen - undersöker verklighetens komplexitet i en krönika.
Jag läser i kvällstidningarna att människor i Stockholm i panik sprang ut på gatorna när ett jordskalv drabbade staden. Det uppmättes visst till “nästan 2,0″ på Richterskalan.
Jag tror att vi hade omkring femtio skalv som var omkring den storleken i Bay Area under förra veckan. En alldeles vanlig vecka.
It seems as if European cultural and creative vitality is to be found in the North, in the East and in the Southeast.
Carl Bildt kommenterar det faktum att Finland, Ryssland, Bosnien-Herzegovina, Rumänien, Sverige och Litauen tog topplatserna i Eurovision Song Contest. Veterligen är det första gången sedan Bildt sjöng Fyra Bugg och en Coca-Cola i tv som han vidrör tävlingen.
Jag har mycket stor respekt för Carl Bildt och lär mig ständigt nya saker av att läsa hans blogg. Men kan inte resultatet från melodifestivalen lika gärna tolkas som att kulturell och kreativ vitalitet står att finnas någon annanstans? After all, det är inte avantgarde vi snackar om när Carola tar ton.
Om ni läst Torsten Kälvemarks angrepp på Näringslivets Medieinstitut i Aftonbladet, men inte hittat till NMI:s egen hemsida är här en länk till bemötandet.
I dag fyller Bob Dylan sextiofem år. Han firar med att ägna sitt radioprogram på XM åt baseball.
I går skrev PJ Anders Linder om valet i höst. Han är inte särskilt optimistisk:
Risken är stor för att vänstern vinner valet i höst.
Jag är övertygad om att han har rätt. Valet i september kommer att bli en rysare och bookies håller troligen sossarna som favoriter i dagsläget. Under den senaste tiden har jag fått ganska många pessimistiska bedömningar från fosterlandet, från människor som på olika sätt befinner sig nära kampanjerna.
Hur kunde det gå så snett när alliansen ledde i opinionsmätningar med mer än tio procent för inte så länge sedan?
Det första svaret är att komma ihåg när val avgörs. Det är de sista få veckorna som bestämmer utgången och den som har momentum då kan göra osannolik framsteg bland väljarna. Jag tror att Göran Hägglund äger personliga kvaliteter som kan lyfta kristdemokraterna rejält när exponeringen ökar. Han har samma resonabla, orädda framtoning som Bengt Westerberg när denne blev en effekt men är, som en som var med då det begav sig påpekade för mig häromdagen, både roligare och trevligare. Det är ett omdöme som jag delar.
Men även om valspurten kan vända upp och ner på det mesta står faktum kvar. Alliansen tycks trampa vatten och sossarna se valdagen an med ökande tillförsikt. PJ:s analys landar i att väljarna har tusen skäl att rösta bort sossarna, men inte ser någon anledning att rösta in borgarna. Alliansen har misslyckats med att visa vad alternativet består i.
Jag tror personligen att man kan komma ganska långt med negativa budskap. Att på retotisk väg nita sossarna gång på gång för deras maktfullkomlighet, misslyckande med arbetslösheten och beroende av kommunister och miljöpartister är rätt och viktigt. Man behöver inte säga så mycket om var man själv står så länge man framstår som ett alternativ. Och det är såklart här alliansen har misslyckats - av kända skäl. Moderaternas strategi har varit att inte framstå som ett alternativ. Jag har sagt det förr: borgerligheten behövde Reinfeldt 1994, 1998 och 2002, men då fanns han inte. År 2006 behövs han inte, detta är valåret då ’systemskifte’ som slogan hade burit långt för oppositionen. Då driver Reinfeldt den valrörelse som saknades de tre senaste valen. Moderaterna har blivit som gamla generaler, de planerar för det senaste kriget i stället för vad som eventuellt kan vänta.
Låt mig understryka att jag tror att Reinfeldt hade varit en utmärkt företrädare för en mer aggressiv moderat kampanj. Han har en pedagogisk gåva och trovärdig framtoning. Om han blir statsminister kan han mycket väl vara rätt man på posten. Det är ur ett valstrategiskt perspektiv som jag misströstar.
Jag kan inte påminna mig om att en enskild pressröst har haft så stor betydelse för kampanjandet som Svenskan den här gången. Dess enträgna argumentering för behovet av borgerligt samarbete har haft stor betydelse. Troligen hade Alliansen skrivits med litet ‘a’ utan SvD.
Jag menar att borgerligt samarbete är viktigt och i vissa avseenden avgörande för en valframgång. När väljarna upplever de enskilda borgerliga partierna som oförenliga storheter då vinner sossarna valen. Men jag tror återigen att det handlar mera om att framstå som kompisar än att i detaljer företräda en gemensam politik. Och jag misstänker att det var en sådan vision som Svenskan uppbar när den inledde sin kamp för en enad borgerlig front. Jag står helhjärtat bakom den tanken.
Men att i detaljer försöka enas kring en politik är mindre viktigt och leder till och med till sårbarhet. Min uppfattning är istället att den viktigaste komponenten för en borgerlig valseger är att det finns en stark och karismatisk ledare som framstår som självklar statsministerkandidat - en Torbjörn Fälldin eller en Carl Bildt. Bakom det självförtroende som en sådan position innebär ges det relativt stort utrymme för de enskilda partierna att profilera sig. När alla istället vakar på varandra försvinner energin att driva de egna kampanjerna. Och det vet alla hur viktigt det är att de tusentals valarbetarna “ute i stugorna” drivs av inre övertygelse, snarare än plikt.
Sossarna står rätt idag. Man har perverst nog lyckats hamna i en avundsvärd underdogposition. Triumfen att vinna i september skulle för sossarna likna borgarnas valseger 1991. Entusiasmen sprider sig bland gräsrötterna. Och inom Allliansen sprider sig - vad? Handlingsförlamning?
Med risk för att verka tjatig (jag har sagt samma sak hundra gånger det senaste året): vad gör Reinfeldt när hans strategi möter opinionsmässigt motstånd? Han kan inte gå längre åt vänster. Att röra sig högerut i en valrörelse är omöjligt för en moderatledare. Velepottestämpeln ligger dessutom farligt nära till hands om Reinfeldt ytterligare manövrerar för att tillfredsställa opinionen. I den stund väljarna får för sig att ställningstaganden är opportunistiska mojnar den vind som drivit Reinfeldts skuta så här långt.
Så han är inmålad i ett hörn. Och de andra? Samma sak av skilda skäl. Att bryta Alliansens enade fasad vore ett stort misstag i nuläget. Men att sitta stilla i båten sätter knappast blodet i svallning hos någon. Folkpartisternas gräsrötter och hårdare tag? Tror inte det. Centerpartiets gräsrötter och ja till Europa? When hell freezes over. Båda partierna är låsta i positioner som inte appelerar särskilt väl till deras traditionella väljare, men kan inte lämna dem. Likaså kan Hägglund inte mana sina potentiella väljare till strid med mindre än att alienera resten av Alliansen.
Den enda möjliga vägen för Alliansen är därför att ta ytterligare kvalitativa steg mot ett enat alternativ. Att i ännu högre grad välja bort de enskilda partiernas preferenser för det högre målet: att avsätta sossarna i höst. Men man måste göra det på ett smart sätt som kan uppbåda entusiasm bland de egna.
Budskapet måste gå på tvärs med bilden av sossarna. Det är dags att tillsammans våga stirra väljarna i vitögat och säga: välfärdsstaten är upp till dig! - den kan aldrig vara en produkt av välvilliga politiker. Just nu riskerar sossarna den genom att lova för mycket. Livet är inte så lätt som Göran Persson påstår. Vi står för din välfärd, men du betalar den med ökat personligt ansvar.
Ett sådant hårdfört budskap måste givetvis kläs i en retorisk dräkt som visar på dess viktiga kärna, som är att sossarnas sockervadd inte mättar på sikt. Rösta på sossarna idag, få det något lite bättre i morgon. Förbered dig på alla krispakets moder i övermorgon. Bakom en sådan front finns alla de viktiga meningsskiljaktigheter. (Problemet är att en sådan kraftsamling är orealistisk. Nerverna håller inte när valdagen närmar sig som ett tåg i en tunnel.)
Mitt råd är att släppa folkpartiet och kristdemokraterna lösa bakom en i vissa viktiga formella avseenden stärkt allians. Det kommer att fresta på moderaternas tålamod och i gengäld erbjuds Reinfeldt statsministerposten redan i förväg. Om borgarna vinner valet kommer proportionerna mellan de fyra att göra moderaterna modstulna. Följande siffror krävs:
Moderaterna omkring tjugo procent.
Kristdemokrater och folkpartiet tillsammans omkring tjugofem.
Centern vad som krävs för att häva sig över hälften.
Om proportionerna avviker från dessa tror jag att sossarna har vunnit valet. (Möjligen kan folkpartiet och Maud byta plats.)
Det är svårt för vanliga människor (…) att relatera till.
Jag hittade ett gammalt citat av Anitra Steen om hennes och makens pensioner, som sammanlagt hamnar omkring 170 000 kronor i månaden. Eh… vad är vanliga människor i sammanhanget, Anitra? Inte sådana som Lars Danielsson, förmodar jag.
Svenskans huvudledare drar en klockren parallell mellan Olof Palmes och Sten Anderssons extrema Mellanösternpolitik och Sveriges nuvarande agerande gentemot Hamas. Särskilt välbehövligt är det att sätta fingret på Carin Jämtins grumliga värderingar i frågan. Hon har alldeles för länge kommit alldeles för lätt undan.
Johan Norberg förklarar med ett citat varför USA är kasst på fotboll och bra på resten. Men det är faktiskt värre än så. USA är bra också på vår europeiska fotboll. Landet är rankat femma i världen på senaste FIFA-rankingen och har gjort utmärkta resultat i träningsmatcher under våren. Man har kvalificerat sig för jag vet inte hur många VM i rad och är inte ovant vid att gå vidare från gruppspelet. I år är landets mål att gå minst till kvartsfinal.
Inom damfotboll är man som bekant det bästa landet genom tiderna, med råge, och fotboll är den största sporten i det amerikanska skolsystemet om man räknar antalet utövare.
Mycket har hänt sedan New York Cosmos värvade Pelé och Kaiser Franz.
EU sätter sprätt på skattebetalarnas pengar, och ibland tycker jag att det känns som om att de skulle kunna ta en tändare och elda upp pengarna.
Sofie Wiklund i DD gör en riktig analys. Kan samma slutsats gälla för Sverige?
Finalen i Champions League direktsändes av ESPN II. Jag var ensam hemma med tre ungar, men lyckades distrahera dem med tågbanan tillräckligt för att kunna se matchen.
Det är för sorgligt att Henke Larsson ska flytta hem till Sverige. Inte bara för att han valt ett ängagäng som HIF, vars mest uppmärksammade insats de senaste åren varit att lura av skattbetalarna ett antal miljoner för att dölja sin egen inkompetens. Värre är, misstänker jag, att Henke ångrar sig. Han fattade beslutet i ett helt annat läge än det han befinner sig i nu - sent i höstas, innan han återhämtat sig till hundra procent efter sin skada och utan att äga den position i laget som han nu prenumererar på.
Då såg han en och en halv säsong i Katalonien på bänken - som bäst. Nu vet han att de närmaste åren skulle innebära fler matcher från start än som inhoppare. Med tanke på hans fysik och disciplin finns det ingen anledning till at Henke inte skulle hålla tre, fyra år till på samma nivå som i dag.
Och så gör han en missbedömning av läget och väljer att spela i HIF. Stackars karl.
PJ Anders Linder observerar hur illa alliansen av borgerliga partier driver kampanj på nätet. Jag skrev om detta för ganska länge sedan (mars 2005, ej på nätet) i en artikel i Expressen. Poängen var att vid en jämförelse med USA framstår de svenska partierna som oerhört amatörmässiga.
I dag står jag fast vid den bedömningen, men vill också påminna om att det är en dryg evighet kvar av valrörelsen. En genomtänkt internetkampanj från och med nu och det första årets taffliga halvmessyrer är glömda i god tid innan valet. Det är inte för sent.
Den senaste tiden har jag läst flera svenska och amerikanska debattörer som ondgjort sig över oss som inte helhjärtat vill välkomna Hamas formella maktövertagande i Palestina. Man säger att det är hyckleri att kräva demokrati och sedan inte acceptera de fria valens utslag.
Har man glömt bort den klassiska diskussionen om demokratins största svaghet: att den kan rösta bort sig själv? Givetvis finns det ingen anledning att acceptera härskare av det enda skäl att de är demokratiskt valda. Varje student som läst några poäng politisk filosofi vet att det vore en naiv förenkling av verkligheten. De som nu hävdar Hamas legitimitet enbart med hänvisning till hur de fått makten är helt enkelt inte seriösa.
Hur ska man förhindra att demokratin röstar bort sig själv? Det är en helt annan fråga vars svar typiskt landar i en konstitutionell diskussion. Den senaste tiden har vi sett att också internationell rätt kan vara en väg att gå för att söka demokratins garanter.
Med tanke på regionens historia menar jag att vi måste se mellan fingrarna på en del av avarterna inom Hamas. Ur det följer inte att vad som helst bör accepteras. Ett erkännande av Israels rätt att existera är ett minimikrav för att Hamas ska släppas in i värmen.
För första gången sedan han blev president har George W Bush hållit tal till folket från Ovala Rummet i ett annat ämne än kriget mot terror. Han valde detta exklusiva forum för att diskutera USA:s problem med illegala immigranter och vad som krävs av politiken framgent.
Inget nytt sades. Istället gavs information i form av betoningar och diskussionspunkternas ordningsföljd.
Jag noterade tre saker. Presidenten inledde med ett långt resonemang om vikten av bättre gränskontroll och hur denna ska uppnås. Att han började i den änden är en signal till de republikaner som anser att han inte tillräckligt betonar vikten av lag och ordning i samband med immigrationen.
Jag menar att det var klokt. Givetvis måste varje reform gå hand i hand med ett allvarligt menat försök att minimera den illegala immigrationen. Bara ett land som har god gränskontroll kan kosta på sig att ha öppna gränser.
Bush underströk vidare vikten av att reformarbetet måste vara genomgripande, i bemärkelsen att varje del av problemkomplexet måste angripas. Detta var en känga åt dem som han flirtade med i inledningen. Många menar att man kan skjuta reformarbetet på framtiden och börja med några års hårt arbete för att skärpa gränskontrollen. Presidenten säger att detta inte är god strategi. Inrikesproblemet måste mötas i lika hög grad och lika snart som gränsproblemet.
Återigen har Bush rätt. För det första, båda problemen är akuta, åtminstone om man betraktar den humana aspekten. Tolv miljoner illegala immigranter befinner sig redan i USA och deras situation måste förbättras. Att argumentera för massdeportering är givetvis direkt fjantigt av fler skäl än jag gitter nämna. Så vad för slags land är USA? Accepterar man andra klassens människor eller inte? Bush är tydlig: Inte!
För det andra, att skärpa gränskontrollen utan att adressera inrikesproblemen skulle sända katastrofala signaler till landets största minoritetsgrupp. Konsekvenserna blir svåra oroligheter på en mängd områden. Oavsett om man äger medkänsla för de illegala immigranterna bör man kunna se att detta vore mycket negativt.
Den tredje aspekten i Bushs tal var hans starka patos för alla människors rätt att skapa sina egna liv och USA:s särskilda skyldighet att erbjuda möjligheterna. Här i Kalifornien möter jag väldigt många illegala immigranter och också många amerikaner som talar illa om dem - som väljer att skylla allt från höga bensinpriser till terrorism på mexikaner som plockar vindruvor.
Bush ser dessa uttröttade medborgare stint i ögonen och säger till dem att dessa mexikaner är värda lika mycket som varje amerikan. Att de har samma gudagivna rättigheter och att de i lika hög grad som genomsnittsamerikanen är goda människor som arbetar ärligt och hårt för sin och familjens framtid.
Bush kämpar den goda kampen. Han kommer att vinna.
Jag ser på Expressens Sidan 4 att Madeleine Gauffin, legitimerad psykolog och psykoterapeut med ett feministiskt
perspektiv, och Monica Sjöstedt, auktoriserad
socionom och kurator, har funderat kring varför kvinnor kan “må dåligt” efter genomgången abort.
Låt mig först säga att deras artikel är ett praktexempel på ond propaganda. (Med det menar jag inte att artikelförfattarna är onda.) Vi ser maktens marginaliserade känslor och åsikter utan annan uppbackning än maggropen. De uttrycks i pseudovetenskapliga termer för att hålla under tummen den som inte äger tillgång till etablissemangets språk. Verksamheten är givetvis mer eller mindre skattefinansierad. Monstret frossar.
Lyssna:
Rätten till abort är för oss en absolut självklarhet för att kvinnor åtminstone utifrån den reproduktiva variabeln ska ha någon möjlighet att leva sitt eget liv.
Rena Grönköping.
En noggrann läsning av artikeln får mig att tro att författarna påstår följande:
Ibland mår kvinnor inte bra efter en abort. Anledningen är då att de ville ha barnet men valde abort på grund av att detta var mannens önskan. Han kan genomdriva sin vilja på ett subtilt sätt till följd av samhällets strukturer. Kvinnan tror att hon fattade ett eget beslut. Konflikten mellan den bortträngda erfarenheten och rationaliseringen leder till ångest. Syftet med artikeln torde vara att förklara att negativa känslor efter en abort inte kan ha att göra med att det är negativt med abort.
Ungefär så. Detta är en kvinnoförnedrande hållning på det hela taget, i det att den bortser från vad kvinnan säger och känner. Men man kan ju mycket väl tänka sig att många kvinnor skulle valt att behålla ett barn med bättre stöd från man och omvärld. I det instämmer jag högljutt. Så varför inte införa några dagars obligatorisk väntetid inför en påtänkt abort? Ge kvinnan stöd i form av samtal. Låt mannen vara med. Tillför resurser. Visa möjligheten att behålla barnet.
Vad säger artikelförfattarna om det förslaget? Vad är annars deras lösning på problemet att kvinnor som vill ha barn begår aborter? Till vad syftar deras osammanhängande litania?
Kanadenisk dokumentär på svensk tv. Aftonbladet beskriver:
En kartläggning av den skada som stora företag orsakar. Den kanadensiska dokumentären beskriver hur företagens beteende översatt i mänskliga termer inte kan betraktas som något annat än psykopatiskt. Helt utan medkänsla och bara fokuserade på sin egen tillväxt. Medverkar gör Naomi Klein, Michael Moore och Noam Chomsky, med flera.
Tänk att SVT köpt in den filmen…
Jag reagerar över filmens tramsiga sammanblandning av kategorier. Människor kan vara psykopatiska. Företag kan inte vara det, lika lite som de kan ha mässlingen. Vad innebär det att ett företag har medkänsla? Frågan är omöjlig att besvara.
Så här skriver en smart och insatt läsare om Sydafrikas förre vice president, som friats i ett våldtäktsmål:
Jag vet inte hur väl du har följt den här rättegången, men
Expressen har helt klart en poäng.Det handlar inte om en situation där mobben kräver att han
fälls. Tvärtom har Zumas arme av arga vänsteranhängare
dagligen demonstrerat utanför domstolen, samt kastat sten på
en kvinna de trodde var den våldtäktsanklagade. Till sist är
domen inte något västerländskt objektivt beslut utifrån
rättstradition, utan just troligen en politiserad
frikännande av en skyldig man.Några detaljer:
Gamlingen Zuma hade sex med en dotter till en familjevän, en
31-åring lesbisk anti-AIDS-aktivist som var på besök hemma
hus honom och som han kände sedan hon var 5. Enligt henne sa
hon ”nej farbror” ett antal gånger, men vågade inte fysiskt
göra motstånd. Hon var känd HIV-smittat, vilket Zuma visste,
men han använde inte en kondom. Zuma, ett av de
huvudansvariga för Sydafrikas HIV-bekämpning, förklarade att
det inte var något problem, han duschade nämligen
efteråt…Ett central forsvarsargument i domen var att hon hade kjol
på sig, vilket subtilt uppmuntrade Zuma att ha sex med
henne. Domstolen godkände detta resonemang. Samt att hon
inte hade trosor. Ett annat viktig del av domen var att Zuma
inte skulle ha varit dum nog att våldta en kvinna med risk
att åka fast. Jaha? Han tycks ju vara superintellegent i
övrigt.“This night in question she insisted… She actually took
the initiative… she encouraged me,” Zuma testified in the
Johannesburg High Court.“She had never in the past come to my house dressed in a
skirt,” he said, adding that when she allowed her skirt to
ride up her legs while she was seated, he believed that she
was sending him a message.“I realised, well, there is something she is after,” he
said, speaking in his native Zulu language.Zuma testified that it would be considered an affront under
Zulu tradition to deny a woman sex. “You don’t just leave a
woman in that situation because if you do, she may even have
you arrested and say you are a rapist,” he said”The devil is in the detaljs. I det här fallet har Expressen
rätt. Det handlar inte om feministisk politiskt korrekthet,
utan afrikansk politiskt korrekthet. Man kan inte komma ut
och direkt säga att Sydafrika styrs av idioter.
Nå, jag kan säga det: Sydafrika styrs av idioter, åtminstone när det gäller landets aidspolitik. Men mitt problem med Expressens ledare var inte att de hade fel i sak. Om man påstått att Zuma friats trots att han uppenbarligen var skyldig, och att han friats tack vare political clout, då hade jag varit med. (Dock vore det smakfullt att argumentera för påståendet och inte bara lägga fram det.)
Jag vände mig mot att man tycks beklaga sig över att frikännande är problematiskt på grund av en allmän situation i landet. Sådana överväganden får aldrig tas med när det gäller att granska bevisen i ett enskilt fall.
Är det som läsaren skriver, att den argumentationslinjen är en följd av allmän ovilja att uttala sig negativt om Sydafrikas politiska ledning så är det ju en förklaring, men knappast ett försvar. I vilken grad Expressens ledarsida ägnar sig åt allmän “afrikansk politisk korrekthet” undandrar sig min bedömning.
Sidan exekverad på 0.566 sekunder. | Powered by WordPress