RolandPM

Göran Greider kommenterar nedlåtande Alliansens förslag att ge familjen mera inflytande över den egna vardagen, det vi kallar demokrati:

Historiskt sett är det därför så att de offentliga insatserna har stått för ett nödvändigt ljus i det mörker som skulle uppstå om Familjen lämnades åt sig själv.

Greider på sitt mest inskränkta och verklighetsförnekande humör.

För det första, den sorts makt som den sociala myndigheten i Sverige utövar över familjer är ofta ond och annars nästan alltid menlös. “Ljus i mörker”? Påståendet är en örfil i ansiktet på tusentals av den sociala myndigheten misshandlade svenska familjer. Bryr sig inte Greider? Är retoriken för viktig? Ser han inte att det sociala experimentet i Sverige fullkomligt har havererat? Han säger att kristdemokraterna har en “oförmåga att bejaka själva moderniteten”. Nej, det handlar om ovilja och på goda grunder. Det modernas höjdpunkt inom familjepolitiken i Sverige representerades av Alva Myrdal, sedan dess har den socialdemokratiska familjepolitiken varit inne på samma spår, från ett filosofiskt perspektiv, även om bultar och muttrar har bytts ut i maskineriet.

För det andra, det finns andra storheter än familjen och “de offentliga insatserna”. Samhället är rikare än så - åtminstone så länge staten inte systematiskt krossar alla de informella institutioner som människor skapar tillsammans.

Antipolitiken mynnar ut i ett borgerligt samhälle. Det är den stora skandalen i denna valrörelse.

Göran Greider ger etablissemanget röst. Sådan är attityden i Partiet som styr samhället in i minsta vrå, som kontrollerar och begränsar på det att Makten inte ska fördelas.

När andra idéer än dem som sanktionerats uppifrån trots allt växer fram i väljarkåren, då är det att likna vid en skandal.

Sverige behöver en ny regering och det är bråttom.

Med rätta raljerade hon över avslöjandet av den kristdemokratiska ”politiska spion” som försökt spionera på socialdemokraterna: en skitsak som på sina håll blev huvudnyhet.

Göran Greider kommenterar Yrsa Stenius kommentar till Kalle Sändare-affären.

Att Expressen skrev grejen är väl ok, även om man drog alldeles för hårt på saken. Att andra medier hängde med visar på dåligt omdöme. Att Marita Ulvskog gick loss som hon gjorde är obegripligt och kan bara förklaras med partiets dåliga självförtroende.

En läsare skriver och påminner om när Specials gjorde bra musik:

Ja, Bob Dylan uttrycker sig väl ofta så pass orfiskt att hans texter går att använda i många sammanhang. Specials använde 1980 hans “Maggie’s farm” från 1965 i en ilsket utrop mot Thatcher’s politik, sedan tycks uttrycket “Maggie’s Farm” stannat i den brittiska engelskan som ett stående uttryck. Jag har även sett “Tony’s Farm” användas av engelska socialister, som kritiserar Blairs politik från vänster.

Det där var ju bara några år efter att den svenska musikrörelsen gjort Dylan till sin företrädare på andra sidan Atlanten. Och sen undrar folk varför Dylan sålde The Times They Are A-Changing till en storbank att använda i reklamfilmer och hur han själv kunde ställa upp i en reklamfilm för Victoria’s Secret, damunderkläder med spetskant?

I dagens Aftonbladet vill Mats Engström placera Bob Dylan i den svenska valrörelsen, med hjälp av låten Workingman’s Blues # 2 från Dylans nya platta, Modern Times (inhandlad av mig för en kvart sedan).

Engström begår en blunder. Dylan kan man använda till precis vad man vill i politiken. Men låt oss i alla fall fortsätta hänvisa till barden från Minnesota som vägvisare i dagsfärska politiska debatter. Häromdagen påminde mig en läsare om låten Neighbourhood Bully från Infidels (1983). Låten kommenterar Mellanösternkonflikten och the bully är såklart Israel. Är du fortfarande med på noterna, Mats?

Den gången var det Saddam Hussein som försökte göra kärnvapen genom
att skaffa material i atomenergianläggningen Osirak. Det sägs att Saddam
egentligen ville kalla anläggningen Osiris efter dödsguden, men att
fransmännen tyckte att det var lite makabert i överkant! Då förslog
någon Osirak, som en blandning av Osiris och Irak. Saddam blev förtjust.

Det blev inte Israel.

Idag är det Iran som försöker göra det samma. Även om de inte har
samma flair för spektakulära namn. Och Israel är inte förtjust nu
heller.

Bob Dylan meddelade vad han ansåg om saken då.

Neigbourhood Bully från Infidels:

“Well, the neighborhood bully, he’s just one man, His enemies say he’s on
their land. They got him outnumbered about a million to one, He got no place
to escape to, no place to run. He’s the neighborhood bully.

The neighborhood
bully just lives to survive, He’s criticized and condemned for being
alive. He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick
skin, He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in. He’s the
neighborhood bully.

The neighborhood bully been driven out of every
land, He’s wandered the earth an exiled man. Seen his family scattered, his
people hounded and torn, He’s always on trial for just being born. He’s the
neighborhood bully.

Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized, Old
women condemned him, said he should apologize. Then he destroyed a bomb
factory, nobody was glad. The bombs were meant for him. He was supposed to
feel bad. He’s the neighborhood
bully.

Well, the chances are against it and the odds are slim That he’ll live
by the rules that the world makes for him, ‘Cause there’s a noose at his
neck and a gun at his back And a license to kill him is given out to every
maniac. He’s the neighborhood bully.

He got no allies to really speak of. What
he gets he must pay for, he don’t get it out of love. He buys obsolete
weapons and he won’t be denied But no one sends flesh and blood to fight by
his side. He’s the neighborhood bully.

Well, he’s surrounded by pacifists who
all want peace, They pray for it nightly that the bloodshed must cease. Now,
they wouldn’t hurt a fly. To hurt one they would weep. They lay and they wait
for this bully to fall asleep. He’s the neighborhood bully.

Every empire
that’s enslaved him is gone, Egypt and Rome, even the great Babylon. He’s
made a garden of paradise in the desert sand, In bed with nobody, under no
one’s command. He’s the neighborhood bully.

Now his holiest books have been
trampled upon, No contract he signed was worth what it was written on. He
took the crumbs of the world and he turned it into wealth, Took sickness and
disease and he turned it into health. He’s the neighborhood bully.

What’s
anybody indebted to him for? Nothin’, they say. He just likes to cause
war. Pride and prejudice and superstition indeed, They wait for this bully
like a dog waits to feed. He’s the neighborhood bully.

What has he done to
wear so many scars? Does he change the course of rivers? Does he pollute the
moon and stars?

Neighborhood bully, standing on the hill, Running out the
clock, time standing still, Neighborhood bully.”

På samma platta finns låten Sundown On the Union, ett vredesutbrott mot tanken på frihandel…

Yrsa Stenius i Aftonbladet kommenterar Kalle Sändare-affären:

Däremot var det en sorgesam uppvisning vi fick se i Aktuellt i fredags då man toppade sändningen med en icke-nyhet om något kristdemokratiskt politikerfrö som hade försökt spionera på sossarnas valkampanj. Tönten hade anmält sig som volontär till partikansliet i akt och mening att lista ut någonting.

Ett sådant här tilltag kunde på sin höjd rendera i en smånotis på någon dagstidnings inrikes sida. I stället fick vi se och höra historien vevas i upprörda ordalag minut efter minut.

Det har tidigare avslojats pa denna blogg att den baste pitchern genom tidern i amerikansk baseball, Walter Johnson, hade svenska foraldrar. Kul, men ingen kioskvaltare. Nu har det emellertid kommit till min kannedom att Barry Bonds forsta fru, Sun Branco, i sjalva verket heter Susann och ar fodd och uppvuxen i - Norrtalje! Svenska till pass och sprak.

Om det ar sant vill jag havda att RolandPM just scorat sitt forsta scoop. Dags att borja leta i telefonkataloger, Bjurman…

Ann-Charlotte Marteus skriver pa Expressens ledarsida om vardnadsbidrag:

Problemet att kvinnor har huvudansvaret för hem och barn ska alltså lösas genom att kvinnor jobbar mindre.

Nar blev vi alla overens om att det ar ett politiskt problem? Count me out.

Frank tar hjälp av psykoanalytikern Melanie Klein, som menade att barnet tidigt måste lära sig bemästra och hantera sina destruktiva impulser och den ångest som dessa framkallar. Det börjar med födelsen: den tryggt omslutna tillvaron i livmodern förbyts plötsligt i en otrygg och främmande miljö utanför moderns kropp, och barnet har enligt Klein en rudimentär upplevelse av att det självt har förstört den idylliska existensen i livmodern. Barnet skräms därför av vad det uppfattar som sin egen destruktiva kapacitet.

Aftonbladet kommenterar varldspolitiken med hjalp av The New York Review of Books. Ovanstaende utgor en analys av president George W Bushs utrikespolitik. Och allt blir plotsligt tydligt.

För ett tag sedan spådde jag/drömde jag om att Alliansen kommer att vinna valet betryggande, att utvecklingen de sista veckorna kommer att ta bort spänningen inför valdagen.

Det höll i några dagar.

Nu fäster jag i och för sig inte särskilt stort värde vid den senaste Sifomätningen. Jag uppfattar den som en reaktion på Fredrik Reinfeldts fastighetsskattstabbe i kombination med att sossarna lade fram ett valmanifest som lockade en del väljare. I inget av fallen tror jag att effekten är hållfast.

Dock ska det sägas att om Sifos mätning hade visat fortsatta sju procent mellan blocken (eller till och med ett vidgat gap) då hade valet varit avgjort. Nu blev det inte så och i den meningen var Sifomätningen oerhört viktig för miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna.

Nu en ny spådom:

Expressens avslöjande att en kristdemokrat ringt socialdemokraternas ungdomsförbund och lekt Kalle Sändare kommer att dö sotdöden inom de närmaste dagarna. Man kan inte blåsa upp vad som helst hur mycket som helst. I framtiden kommer det här tafatta försöket till valrörelseskandal att nämnas bara som ett exempel på hur dåligt det kan bli när de som fattar beslut på tidningar låter förhoppningarna om en bra grej ta överhanden och sänka omdömet.

Sitt i båten, Göran, verkligheten sköter den här skandalen alldeles på egen hand.

Det pratas mycket om huruvida staten bor formulera en litterar kanon for svenska elever att berikas av och kanna till, som en sorts bildningsinstrument och, far man formoda, likriktare.

Jag ar for bildning och ser ett varde i att manniskor som lever under samma lagar och inom samma granser delar nagon form av minsta gemensam namnare i sociala och kulturella sammanhang. Problemet med en litterar kanon ar att nagon ska skapa den. Jag kan vara utan “Rapport fran en skurhink”, “Resa till Afghanistan”, “Rapport fran kinesisk by”, “Gruva”, med mera, som obligatorisk lasning for alla landets elever.

… sex är naturligt och alla människor har rätt att ha det.

Och vems ar skyldigheten, undrar man?

Sofie Wiklund kritiserar USA:s aidspolitik och noterar med ilska att “kondomer star langst ner pa listan” i ABC-strategin, samt att USA inte ger pengar till organisationer som forsoker “se till att kvinnor gor abort”.

… om borgerligheten kommer till makten så kommer folk att må ännu sämre. Alliansen vill nämligen öka valfriheten inom skola, vård och omsorg,

Sofie Wiklund hycklar inte.

Expressen skriver om de regler som omger aborter vid svenska sjukhus:

Vid aborter som utförs tidigare än vecka tolv, bränns fostrena (sic) som riskavfall, en metod som även används för att göra sig av med amputerade armar och ben.

Men vid sena aborter gäller annorlunda regler. Fostren märks med speciella löpnummer och läggs ner i små barnkistor. Enligt Rapport läggs inte sällan flera foster i samma kista innan den transporteras till krematoriet och minneslunden.

Vad ar det som ska minnas? Man kan tanka sig att det skulle vara att ge kvinnan en mojlighet att meditera over en svar handelse i livet, men enligt artikeln forekommer det att kvinnan inte vidtalas. Da tycks det som om det ar nagot mera som begravs an det “riskavfall” som ocksa namns - men i sadana fall vad?

Mona Sahlins dotter utnyttjade sitt namn for att fa ett jobb pa ambassaden i Washington. Mona Sahlin har blivit mycket arg over uppmarksamheten. Det ar sakert en arlig vrede. Med maktens sjalvklara arrogans ser hon inte det vi andra tvingas leva med: att den svenska demokratin ar starkt forsvagad av den socialdemokratiska hegemonin. Det ar inte hart skruvad valrorelseretorik att saga detta.

Krisen ar pa riktigt.

Carl Bildt bloggar i valrorelsen.

Lasarreaktionerna pa min artikel om tystnaden pa natet infor valet tyder pa att fler tycker som jag. Dock, ordforanden i Socialdemokratiska pressforeningen, Jonas Morian, ar av avvikande uppfattning, och anklagar mig for bristfallig research.

Mitt svar ar att om jag, aktiv opinionsbildare och flitigt ute pa natet just for att soka politisk information, inte snubblat pa de hemsidor Morian namner, direkt eller via andra hemsidor, da ar det mojligen inte mig det ar fel pa. Research ar inte vad som ska kravas av mottagare om opinionsbildning ar effektiv.

Jag har dock ocksa fatt mail fran fran foretradare for Junilistan, Feministiskt Initiativ och lokala politiker, som har synpunkter pa det jag skrivit. Junilistan och Fi menar att deras ambitiosa natprojekt inte uppmarksammas pa grund av att de ar sma och icke etablerade partier. Ma sa vara, men just natet ar i det avseendet mycket demokratiskt. Om man gor ratt kan man pa ett helt annat satt kampa pa samma villkor som de stora, nagot som ar mycket svarare om kanalerna ar de etablerade medierna.

Om det finns lokala natkampanjer med stort genomslag i sina geografiskt begransade valmanskarer sa har det gatt min nasa forbi - vilket det ju mycket val kan ha gjort. Och jag kan mycket val tanka mig att internet innebar en mojlighet till lokala kampanjer med en alldeles ny dynamik.

Jag skriver detta fran O’Hare med vissa tekniska svarigheter (anvander glödradio och en TI40 fran 1979. I morgon ska jag snygga till det.) Tills dess aterfinns en lank hos www.erixon.com till en artikel I Svenskan idag, dar jag diskuterar tystnaden pa natet i den svenska valrorelsen.

I morgon på Norra Latin klockan ett på eftermiddagen talar jag och ytterligare en kvartett om kyrkans roll i samhället. Efter fikapaus blir det paneldebatt. Arrangörer är Newmaninstitutet och Tidskriften Signum. Ni är hjärtligt välkomna - men ta med plånboken. Inträde: 400 kronor.

På söndag återvänder jag till USA.

Enligt den senaste stora opinionsmätningen, Synovate Temo, drar Alliansen ifrån och leder nu över det socialistiska blocket med nästan 5 procentenheter. Enligt den underliggande dynamiken tycks dessutom riktningen peka på ett ytterligare växande avstånd. Visserligen är mätningen gjord just innan Fredrik Reinfeldts ränteavdragsdebacle, men de senaste trettiosex timmarna tycks Alliansen ha lyckats rensa på mållinjen i det avseendet. Det behöver inte betyda mer än en liten fnurra på medietråden.

Får man drömma?

Väljare tycker om vinnare. Att ha momentum i väljarkåren betyder inte särskilt mycket med tolv, sex eller tre månader kvar till valdagen. Att ha vind i seglen med fyra veckor kvar kan däremot betyda allt. Ytterligare några opinionsmätningar som ger samma resultat och det går att föreställa sig ett scenario där valet inte ens blir särskilt spännande. (Vänsterpartiet kryper ner mot fyraprocentsspärren…)

Det viktiga i sammanhanget är nu att Alliansen visar gott humör, vilja att regera och muntert självförtroende. Partierna, som faktiskt tycker om varandra, måste hela tiden visa att man tycker om varandra. Inget mer positionerande i småfrågor. Låt oss uppleva känslan av att ett maktskifte är en present vi ska packa upp på en födelsedag som oundvikligen måste komma den 17 september, och där, innanför omslagspappret: befrielsen!

Att med ödmjukhet fortsätta resan mot valdagen i sällskap med en sådan attityd skulle ha motsatt effekt på maktens män och kvinnor i den övermogna regeringen och deras stödfolk. Göran Persson, Bosse Ringholm, Pär Nuder, Marita Ulvskog, Lars Ohly … är det någon som kan föreställa sig denna kvintett växa under press i en kampanj där de är hårt ansatta av Göran Hägglund, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg?

Näppeligen. För dem som tar makten för given finns det ett inbyggt fel i ett Sverige som inte röstar fram LO och vänstern till nytt regeringsinnehav. Bilder manas fram av växande irritation, bitterhet och arrogans, presidenten och alla hans män och kvinnor som med illa dold ilska anklagar väljarna för att inte förstå sitt eget bästa och bara ser en fräck olydnad hos individer som vill prova något annat. Och sålunda blåser vinden allt hårdare i ansiktet på makten, i takt med att medvinden hjälper fram Alliansen.

Detta ska vi associera till de sista fyra veckorna när Persson står i TV med en mikrofon under näsan: en man och en rörelse som tar folkets röst för given, och som anklagar män och kvinnor för svek när de ser åt andra partier som bättre på att styra Sverige. Och det vore inte spinn. Bilden tecknar en verklighet.

Håll kvar fokus på budskapen - sveket efter tsunamin, maktfullkomligheten, jobben och företagandet, friheten att välja skola och sjukvård - och var positiva. Då kan dagens momentum fortsätta att bära hela vägen och svenska folkets djupa trötthet på Perssons fögderi få rejält genomslag i valresultatet.

Som sagt: får man drömma?