RolandPM

På kultursidan i Borås Tidning skriver Mikael R Karlsson om var förnuftet stod att finna på bokmässan.

Jag är sedan några dagar åter i Austin. Medan jag var i Göteborg publicerade Ny Teknik en artikel om mannen Arkimedes med anledning av min bok Arkimedes, som rekommenderas i vänliga ordalag.

I morgon åker jag hem till Sverige för en snabbvisit. Jag ska till Göteborg och bokmässan och hålla låda i olika sammanhang med anledning av Arkimedes. Dessutom deltar jag i ett seminarium tillsammans med Nils Uddenberg och en fysiker från Göteborg. Ämnet är den nya Darwinöversättningen av The Descent of Man (till Människans härkomst), som Uddenberg förtjänstfullt gjort.

I dag har Arkimedes recenserats i Svenskan. Jag nås av roade och förbryllade kommentarer från Sverige.

Efter att i två böcker rört mig allra minst i utkanten av diskussionen om religion och vetenskap - ofta i mitten av sörjan - har jag skrivit en bok som handlar om något helt annat: en matematikers tekniska och teoretiska bidrag till vetenskapen placerad i ett historiskt sammanhang.

Då drar Fredrik Sjöberg i Svenskan till med följande:

Han skriver (alltså jag…): ‘I sina mest teoretiska uttryck rör sig vetenskaperna fortfarande i gränslandet till det andliga. Skillnaden är att de flesta av dagens forskare har tappat bort kunskapen om inspirationens
ursprung.’

Slutsatsen blir att boken bör läsas med misstänksamhet, som en
försåtligt konstruerad inlaga skriven av en man vars amerikanska
skapelsetro modell ‘intelligent design’ ännu inte bär hela vägen ut ur
garderoben.

Alltså, vad i hela friden är ‘amerikansk skapelsetro’?!

En läsare mailar mig och meddelar Sjöbergs slutsats i profana ordalag och visst kan man bli förbannad. Ska det inte gå att vara något annat än sekulär liberal för att slippa misstänkliggöras som vetenskapsfientlig? Jag vet inte hur många gånger jag sjungit vetenskapens lov offentligt, i böcker, artiklar, föredrag. Vad mera krävs av mig? Att jag börjar gå i laboratorierock och klirrar med provrör i fickan?

Samtidigt måste man vara glad över en recensent som Sjöberg. Han har varit mycket positiv till annat jag skrivit, men läser framför allt mina böcker med stort allvar, vilket ju är precis vad man önskar som författare.

Är det dags att komma ur garderoben vad beträffar intelligent design? Svaret är att det inte finns någon anledning att gömma sig. Jag tror inte på ID i någon vetenskaplig mening, det är en hypotes som inte på något sätt givits tillräckligt med stöd för att stå upp mot förklaringen om en blind big bang.

Jag är katolik och går i kyrkan om söndagar. Det hade jag inte gjort om jag inte försökt, velat, och ibland lyckats med att tro att Gud skapade världen. Men tanken att den händelsen, om den är sann, ska låta sig fångas i en vetenskaplig modell framstår som alldeles fåfäng. I vilket fall kan det aldrig vara vetenskapens uppgift att placera in Gud som konstant eller variabel i sina teorier.

Kan ID bli en vetenskaplig teori? Ja, men namnet är sällsynt illa valt. Dock kan man tänka sig att det går att uppställa experiment för att studera självordnande principer i materien - faktum är att dessa redan utförs - och vissa resultat skulle kunna tolkas som att materien vet vad den gör. Ännu har dock inte några experiment levererat resultat i den riktningen. Återigen, att introducera Gud i en sådan modell vore ovetenskapligt och namnet ID illa valt.

ID och kreationism i skolorna? Ja, inte i några skolor där mina barn går i alla fall. Däremot ser jag inte att man på politisk väg kan förbjuda det. Mina argument i det avseendet är samma som om man skulle starta en skola vars främsta mål var att uppfostra goda AIK-anhängare.

Så vad menar jag med att vetenskaperna i “sina mest teoretiska uttryck” fortfarande rör sig “i gränslandet till det andliga”? Det är en poäng som jag gjort i flera olika sammanhang och syftar på att vetenskapsmän ofta alldeles uppenbart motiveras och inspireras av religiösa antaganden när det gäller världens natur - till och med när forskarna själva inte vet om detta. Att vara sålunda inspirerad är något som inte säger ett skvatt om huruvida universum är skapat eller om Gud finns, utan uttalar sig om den enskilde forskarens psykologiska och intellektuella drivkrafter.

Sjöberg skriver att min bild av Arkimedes säger lika mycket om mig som om den gamle greken. Nå, låt mig ge igen: hans recension säger mer om honom än om mig och min bok. Låt oss hoppas att läsare av min bok, förvirrade efter att ha läst Svenskans text om amerikanska skapelsemyter, uppskattar och förstår att Arkimedes är precis vad den utger sig för att vara: en populär biografi om antikens störste vetenskapsman.

I morgon börjar framtiden. Det kommer att gå bra. Men inom Alliansen döljs ideologiska meningsskiljaktigheter som inte kan undertryckas hur länge som helst. Också för detta krävs det beredskap.

Går de fyra till val som en Allians om fyra år? Vill vi att de ska göra det?

Nåja, den dagen den sorgen (?).

Fredrik Reinfeldt!

Många var tveksamma till de nya moderaternas strategi. Däribland jag. Vi tyckte att Reinfeldt gick för långt i sitt närmande till mitten. Vi undrade vad han skulle ta sig till vid en opinionsmässig kris i slutet av valrörelsen. Och vi undrade varför alla mittenbenägna svenskar skulle rösta på kopian till originalet.

Men Fredrik Reinfeldt hade rätt. Inte ganska rätt. Han hade så mycket rätt det överhuvudtaget går att ha.

Med gårdagens valresultat framstår moderatledaren inte bara som valets vinnare, utan som en av de stora vinnarna i den svenska politiska historien - kanske den störste. Mot bakgrund av läget borde det moderaterna har gjort varit omöjligt. Reinfeldt har läst av folkdjupet och med självförtroende ställt sig alldeles rätt. Vi kan ha sett inledningen på en stor politisk karriär.

Vad har Alliansen för mandat? Man brukar svara på frågan med hänvisning antingen till tendenser i valmanskåren eller till den absoluta röstfördelningen.

Om man ser till tendensen är mandatet överväldigande. Den blivande statsministerns parti gör sitt starkaste val på trekvarts sekel. Vänsterkartellen tappar stort. Alliansen vinner stort. Utan tvekan har svenska folket rört sig kraftigt bort från sossarna.

Men om man tittar på den absoluta röstfördelningen är läget ett annat. Alliansen vann med ett par procentenheter. Samtidigt fick “övriga partier” mer än 5 procent av rösterna, och där återfinns troligen en fördelning som vänsterkartellen hade tjänat på om alla dessa röster hade gått till andraalternativet.

Det betyder att tålamodet hos folket med den nya regeringen kanske inte är så stort vid svåra tider och inför problem. Slutsats? Att ödmjukhet är av stor vikt och att man ska minnas att man nu ska regera hela folket - inte bara det egna valunderlaget. Det är en inställning som den avgående regeringen för länge sedan tappat.

Svenska folket såg sysselsättningen som den viktigaste valfrågan. Göran Persson slog fast att det inte skulle bli ett sysselsättningsval. Det var en missbedömning av galaktiska mått. Om Persson hade satt sysselsättningen i fokus från början kan det vara att vi haft en annan segerherre i dag. Sossarnas förtroendekapital är som bekant gediget i frågan. Nu slarvade man bort det genom att avsäga sig sin trumf. Om SAP hade agerat annaorlunda hade Alliansen tvingats vinna på bortaplan mot en fanatisk hemmapublik.

Göran Persson har i ökande grad, med varje år, valt makten framför landets väl. Han har valt partiet före Sverige och sig själv före partiet.

I går belönades han med det sämsta socialdemokratiska resultatet någonsin. Det är mycket tillfredsställande och ett memento åt alla svenska politiker vid makten.

Samtidigt ska man minnas att Göran Persson inte är det socialdemokratiska partiet. Också i rosornas parti kan man andas lättare från och med i dag.

Den enda djärva gissningen i min valspekulation - att kd skulle rusa - visade sig slå fel. Jag hade trott att moderaterna skulle få 3-4 procentenheter mindre och att dessa skulle hamna hos Hägglund. Inte så.

Det var väl önsketänkande. För övrigt gissade jag ganska hyfsat. Men det krävdes knappast någon kärnfysiker för det.

Det är särskilt glädjande att centerpartiets Alliansinriktade reformarbete till sist gav utslag i opinionen - när det verkligen räknas. Under många månader tycktes det som om Maud Olofssons ställning skulle stärkas i tre borgerliga partier, men inte i det egna. Den farhågan kom på skam. Det är ett gott betyg till den borgerliga väljarkåren. Troligen har den märkliga situationen infunnit sig där centern vunnit många röster i urbana, högerintellektuella kretsar.

Jag vaknar till beskedet att Sten Andersson dött, dagen före valdagen. Hans egen reaktion? Den hade varit ilska över att missa valvakan och ett snabbt överslag hur händelsen möjligen kunde påverka valresultatet - båda reflektionerna levererade med en humoristisk skruv. På ett personligt plan var Sten Andersson förödande charmig och underhållande.

Vi åt middag en gång i slutet på 1980-talet och det var nära att jag lämnade bordet med partibok. Men under den vänliga och finurliga ytan fanns en kyligt kalkylerande realpolitiker, som under sina bästa år ägde den socialdemokratiska rörelsen. Och naturligtvis kunde han vara hård som flinta.

Att värdera hans politiska gärning bör anstå till en annan dag. Givetvis var han under många år en stor tillgång för sitt parti.

I elfte timmen har Kulturrevolution.se frågat ett antal opinionsbildare varför de vill byta statsminister. Mitt svar tillhör sorgligt nog inte de mest originella. Faktum är att i princip alla ger varianter på något av två teman: att demokratin är i gungning eller att svensken håller på att få sin ryggrad bortopererad genom politisk kirurgi.

Så här formulerade jag mig:

Människor tänker, känner och uppför sig i resonans med maktutövarnas tolkning av verkligheten. Efter decennier av svensk socialdemokratis berättelse om svenskens outsinliga behov av hjälp och stöd agerar folket därefter. Med Göran Persson fortsatt vid makten kommer ytterligare styrka, självförtroende och ansvar att dräneras ur folkhemmet.

Och här är ett svar som döljer en djup och viktig sanning.

Lars F Eklund:

Jag vill ha en regering som ser gränserna för sin egen makt. Inte en regering som egentligen vill ha makt över allting, men ännu inte lyckats med att skaffa det, utan en regering som själv förstår sina gränser.

Varför är Expressens Fjärde Sidan landets bästa debattsida? Därför att Leo Lagercrantz har hjärtat på rätta stället:

Numera befinner jag mig i en position där jag dagligen träffar mallgrodor som tror att de alltid vet vad andra ska tycka. Det är så att det börjar koka i skallen (…)

Upp flyga orden, tanken stilla står,
Ord utan tanke aldrig himlen når.

Inte Tegnér - utan C. A. Hagbergs översättning av Hamlet.

SSU och LO delar ut serietidning som framställer Fredrik Reinfeldt som blodtörstig seriemördare.

De fattar helt enkelt inte vad de gör för fel. Över västvärlden sveper sedan några år ett alldeles nytt fenomen och det är mycket intressant: vänstern har tappat känslan i opinionsbildningen. Efter att i decennier utklassat högern i grenen missar man nu målet i land efter land, i kampanj efter kampanj, i slogan efter slogan.

Människor lockas inte av bitterhet, ilska, elakheter, cynism och elitism. Väljare accepterar inte halvlögner.

Hur kan man göra så fel? Anledningen kan vara att man strävar mera efter att locka fram gapflabb från varandra, de redan frälsta, de urbana, kaffeshops-slängda-i-käften, istället för att påverka opinionen, väljarna. Men att vinna val handlar inte om att vara coolast på skolgården.

En djupare analys kan möjligen landa i att vänstern inte längre utgår från en effektiv verklighetsbeskrivning, vilket visar sig när den ska formuleras. Respekten för samtalet, sanningen, rationaliteten (honnörsord inom den framväxande vänstern i början av 1900-talet, när de borgerliga myterna skulle avslöjas) saknas. Vi såg ett exempel på det häromdagen när mitt påstående att “bara en blind kan undgå att Fox News är starkt högervinklad” omtolkades till “SvD påstår att Fox News är opartisk”. Som om man inte ens bryr sig om att försöka.

Tegnér var det väl:

Upp flyga orden, tanken stilla står…

Det var han som började.

Min son Luke, snart fem, försvarar sig efter att blivit anklagad för att ha förstört Sams tågbana.

Det var han som började.

Sveriges statsminister Göran Persson försvarar sig efter att ha blivit anklagad för mobbing av Lars Leijonborg i samband med gårdagens tv-debatt.

Norrköpings Tidningar har recenserat Arkimedes. Ett utdrag:

Kvar blir förstås också Arkimedes vetenskapliga gärning, och det är i skildringen av den som författaren verkligen visar framfötterna. Någon helt enkel match har det förstås inte varit att skriva populärt och samtidigt meningsfullt om verk med titlar som Parabolens kvadratur och Om plana ytors jämvikt.

Rappt, lärt och med sinne för åskådliga exempel beskriver Poirier Martinsson en tänkare som frångick den aristoteliska fysikens teoretiska spekulationer för ett förutsättningslöst mätande och vägande och tog det första steget mot infinitesimalkalkylen - en forskare med sannolikt ena benet kvar i den uråldriga pythagorismen och det andra definitivt på väg mot den naturvetenskapliga revolution som skulle inträffa drygt ettusenåttahundra år efter hans död.

Med sin perspektivrika Arkimedesbok har Poirier Martinsson öppnat ett fönster på glänt som vanligtvis varit tillbommat för humanister.

Man kan tala i vaga termer och därmed aldrig riskera att ha alldeles fel. Men det är roligare att våga konkreta spådomar. Här är sålunda söndagens valresultat, några dagar i förväg.

Socialdemokraterna 34,8

Miljöpartiet 4,9

Vänsterpartiet 7,1

Moderaterna 23,8

Folkpartiet 8,8

Centerpartiet 6,1

Kristdemokraterna 11,1

Övriga 3,4

Med andra ord samlar Alliansen ihop 49,8 procent av rösterna medan sossarna och stödpartierna får nöja sig med 46,9 procent. I riksdagen betyder det ungefär 182-167 i borgerlig favör

Jag tror inte på särskilt stor rörlighet de sista dagarna, med ett undandtag: kristdemokraterna har momentum och det brukar bära längre än vad man tror. Vänsterpartiet har fått ganska mycket uppmärksamhet, medan miljöpartiet har gjort en dålig valrörelse och kommit bort. Jag skulle inte heller bli förvånad om sossarna gör ett ännu sämre val än vad jag spår ovan.

Rent allmänt kan man säga att det inte borde gå att slå sossarna i det här valet. Ekonomin går så bra att en sittande regering inte kan förlora. Ändå gick det alltså på det viset. Jag ser sex anledningar till detta, rankade enligt nedan:

1. Alliansen. De borgerliga partiernas formaliserade enighet har erbjudit ett regeringsalternativ med en alldeles speciell stadga. (Hur hade det sett ut på den här fronten utan Svenskans opinionsbildande arbete de senaste åren?)

2. De nya moderaterna. Jag var skeptisk till moderaternas valstrategi, men det Reinfeldt gjort saknar motstycke i svensk politisk historia. Fortfarande känner jag mig inte ideologiskt med på båten, men valstrategiskt är det bara att lyfta på hatten.

3. Göran Hägglund. Kristdemokraterna intar med sin speciella profil en nyckelposition i Alliansen. I år vinner man många röster åt de borgerliga och jag tillskriver Hägglund personligen den största äran. Kd går alltid en balansakt i den svenska opinion och är känsligare än andra partier för dissonanser i tonträffen: det hade kunnat se ut på ett helt annat sätt. Dessutom misstänker jag att Hägglund är en viktig figur i arbetet bakom kulisserna, när det gäller att få de fyra att dra åt samma håll. Slutligen, det var kd:s fokus på fastighetsskatten som fick fart på det hela i somras.

4. Maud Olofsson. Centerpartiet tjänar inte på Mauds ideologiska omprövning, men utan den hade Alliansen inte funnits. Hon är oerhört värdefull för Alliansen och bör belönas utöver valresultatet när regeringen ska formas.

5. Sossarnas trötthet. Regeringen är utregerad. Det märks.

6. Stödpartierna. Folket vill inte ha kommunister i regeringen. dessutom finns det en stor misstänksamhet mot miljöpartiets utopism.

Så blev det alltså. Man kan tycka att punkterna 5 och 6 borde komma högre upp, men utan 1-4 hade sossarna vunnit i vilket fall. Själv röstade jag på Göran Hägglund, hands down.