RolandPM

Expressens ledarsida lägger grunden för ett resonemang:

Säg att man är en modern liberal. Säg att man självklart är för marknadsekonomi men lika självklart tveksam till giriga direktörer.

Giriga direktörer? Vad i hela friden betyder det här? Finns det någon som är för girighet? Eller är det helt enkelt direktörer man ska vara tveksam till?

Fundera över innebörden av detta tomma eller dumma citat en stund. Och förena dig sedan med mig i följande uppmaning: PM Nilsson, kom tillbaka!

Hm, det var ju lite störigt att jag missat detta:

Bob Dylan was in Austin for a few days rehearsing for his upcoming Mexico & South American tour. And, he was even seen working out at a local gym.

Jag undrar om det var ett boxningsgym han hittat. Jag hörde att Bob brukade sparra med Quinton Tarantino och retade honom med att sjunga “how does it feel” varje gång vänsterjabben gick in.

Kriminologen Jerzy Sarnecki kommenterar svenskarnas preferenser vad beträffar Palmemordet:

Man ville att det skulle vara en ondsint främmande organisation, typ CIA eller KGB.

Från någon av de diktatoriska mördarstaterna USA eller Sovjetunionen, alltså.

Ur New York Times:

William F. Buckley Jr., who marshaled polysyllabic exuberance, famously arched eyebrows and a refined, perspicacious mind to elevate conservatism to the center of American political discourse, died Wednesday at his home in Stamford, Conn.

Den tjugonde debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama hölls i går på MSNBC och … zzz-zzz-zzz … ursäkta, just det, debatten…zzz-zzz-zzzz-zzzz...

Den var tråkig. Hillary är bakbunden av Baracks likeability och debattskicklighet. Hon kan inte attackera, lika lite som en back vågar tjurrusa mot Zlatan, för då blir hon bortgjord. Barack vill inte, behöver inte attackera. Tråkig 0-0-match, idiotsäker defensiv från Obamas sida, fantasilösa anfall från Hillary.

Något oförutsett, ovanligt, konstigt måste hända nu för att rädda Clinton kvar i kampen.

Billy McCormac ringde och gjorde en intervju med mig om saker som har med valet att göra. Vi pratade om Hillarys vrede, Baracks hudfärg, dur och moll i Texas och lite annat.

Nästa vecka gör vi om det.

För åtta år sedan innebar troligen Ralph Naders kandidatur till Vita Huset att George W Bush blev president istället för Al Gore (man kan aldrig veta säkert, det är lite krångligare än addition och subtraktion att plocka bort en kandidat ur ekvationen).

Nu har Nader beslutat sig att ställa upp igen, för tjugosjunde gången, den här gången återigen som oberoende kandidat istället för som förra gången miljöpartist.

En del hävdar att detta betyder trubbel för demokraterna, eftersom Naders röster hämtas från dem som annars skulle rösta på Obama eller Clinton. Som svar på detta vill jag referera ett skämt från The Tonight Show häromkvällen:

Vad kallar man en deltagare vid ett valmöte för Ralph Nader? Svar: Ralph Nader. Han är den ende närvarande.

Nader kommer att locka försvinnande få röster den här gången. Ni kommer inte att höra talas om honom mellan i dag och november. Hans relevans för valet är noll. Demokraternas oro är, med rätta, obefintlig.

Var och en av oss bör skåda in i vårt inre; granska vårt eget beteende. Hur ofta säger vi “jag är kränkt” när vi i själva verket borde ha sagt någonting som: “Jag är lat”, “jag har fuskat”, “jag har inte gjort läxan” eller “jag är avundsjuk”?

Widar Andersson frågar a propos Maciej Zarembas artikelserie Först kränkt vinner.

Okej, jag har skådat och granskat. Mitt svar: aldrig.

Jag ska inte trötta er med exempel, men vill delge en observation. Sedan Ken Starr blev tokig och for efter president Bill Clinton med blåslampa har demokratiska aktivister befunnit sig i ett så hårdvinklat partisant tillstånd att hjärnorna kopplats ur. Efter Clinton och enögd defensiv kom president George W Bush och en motsvarande enögd offensiv (exempel: Bush ljög om massförstörelsevapen. Har man hjärna påstår man inte det. Man kan påstå att han hade fel, var naiv, dum, inkompetent, men om man har hjärna tror man inte att han ljög).

Nu har vi en partiintern debatt som utspelas i offentligheten om Barack Obama och Hillary Clinton. Nästan alla demokrater vill båda väl, tycker om båda, men har tagit ställning för den ena. Man diskuterar deras förtjänster och kampanjer och visar sig kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, är kapabla att säga “å ena sidan, å andra sidan” och en massa andra saker som vi vet kännetecknar människor med hjärnor.

Det hela är mycket hoppingivande.

Revolutionären Mattias Svensson skriver på Expressens Fjärde Sidan om trängselskatten i Stockholm, hur genomförandet skötts på ett så inkompetent sätt att staten tvingas ta från andra skatteintäkter för att finansiera den här skatten.

Det är som hämtat ur Bizarro, men det är så det går till. Svensson sätter dessutom fingret på det verkliga problemet: att saken accepteras, slätas över. Granskningen från den för demokratin fullkomligt väsentliga fjärde statsmakten saknas, inga känslor upprörs.

Iakttagelsen kan generaliseras. Bortsett från ideologiska meningsskiljaktigeter beträffande skatter och skattenivåer finns det enormt slöseri inom den offentliga sektorn som vänstern och högern borde kunna göra gemensam sak emot. Men det kräver som sagt att det uppmärksammas.

(Fenomenet är inte svenskt, man ser samma sak här i USA och vad jag vet över hela världen. Möjligen skiljer sig USA och Sverige såtillvida att den fjärde statsmakten här lägger mera tid på saken.)

Det hörs ju på namnet: h ö j d-hopp

Patrik Sjöberg kommenterar varför det är bättre att, som han, ha hoppat 2,42 än, som Stefan Holm, ha hoppat över 2, 30 hundranitton gånger (mot Sjöbergs hundraarton).

Debatten här i Austin i går kväll mellan Hillary Clinton och Barack Obama vanns av Hillary Clinton, knappt, och av Barack Obama, rejält.

Innebörden av detta motstridiga påstående döljes i antagandet att allt annat än en storseger för Hillary Clinton skulle vara en seger för Obama, som just nu har råd att förlora alla staterna den 4 mars med 5-10 procentenheter utan att tappa nomineringen. Om han inte gör bort sig uppnås detta mål.

Debatten i Austin, om man ser den som en isolerad företeelse, vanns nog av Hillary, till följd av ett lysande slutanförande. Men den knappa marginalen gör att det inte finns någon anledning att tro att hon skapade avstånd mellan sig och Obama. Alltså vann han.

Den taktiska finessen man kunde se var att Clinton inte kom ut med kanonerna laddade. Tvärtom, hon var mjukare och vänligare mot Obama än i någon annan debatt, och detta en kväll när alla antog att hon skulle försöka nita honom hårdare än någonsin, därtill nödd och tvungen.

Det får väl tolkas som att Clinton har gett upp eller inte alls gett upp, förmodar jag. Att gå till stenhårt angrepp kräver den perfekta tonträffen, annars kan det gå alldeles fel. Försiktigheten antyder därmed att Clinton inte var beredd att riskera en sådan miss, inte desperat nog, då man fortfarande anser sig vara med i jakten för segerns skull. Alternativet är att man har gett upp, men det är det väl ingen som tror och det är väl heller ingen som tror att Clinton ger upp med gott humör…

… en ensam tjurs vilda rusning i ett vattenglas.

Om man mot förmodan inte blir illamående av Andreas Malms världsbild så kan man i alla fall bli lite smått sjösjuk av hans metaforer.

(Expressen i dag.)

Beträffande vem som ska bli demokraternas kandidat: jag har i ett par års tid hävdat att Hillary Clinton kommer att vinna nomineringen, med brasklappen att hon är extra sårbar för skandaler. Jag såg ingen etablerad motståndare som kunde hota henne och utgick från att Clintonmaskinen var alltför mäktig för att en outsider skulle kunna stå emot den.

Det var fel. Barack Obama, som slog igenom 2004, när han höll ett mycket bra och uppmärksammat atl på demokraternas konvent, visade sig ha den uppsättning egenskaper som krävdes för det omöjliga: djup, karisma, organisatorisk förmåga, hårdhet.

Och nu är han, efter många om och men, tveklöst frontrunner med Hillary faktiskt ganska långt bakom sig.

Hjärnan höll fast vid att Hillary skulle vinna långt efter att magkänslan fångat det unika med Barack Obama. Nu står det också klart för förnuftet. Hillary kan bara vinna om hon utklassar Obama den 4 mars. Och varför skulle hon göra det?

Enligt tidigare logik betyder det att vi i januari 2009 får den förste afrikanamerikanske presidenten i USA. Säga vad man vill, det är verkligen en fantastisk utveckling och vore alldeles, alldeles underbart — om man bortser från politiken för en stund.

Ibland är han rolig, ibland inte. I vilket fall som helst har Alex Schulman gått för långt den här gången. Detta är inte ens roligt, satiren är plump och övertydlig. Och den påstådde skribenten, Petter Nilsson (om han finns på riktigt), hur roligt tycker han det är att få sitt namn kidnappat på det här viset?

Det står och väger mellan Hillary Clinton och Barack Obama: vem ska få skjuts inför primärvalen i mars? Wisconsin i dag kan betyda mycket för Clinton. Om hon överpresterar där kan det bära långt. Man ska komma ihåg att hon nu är så pressad av Obama att hon inte har några marginaler för felsteg eller misslyckanden.

Kanske har Michelle Obama givit henne det momentum hon så väl behöver? Obamas hustru sade i dag om sin makes kampanj, att den fått henne att “känna stolthet för sitt land för första gången” i hennes liv.

Det är enormt korkat sagt på alla sätt och ett uttalande som kan komma att ta an sitt eget liv. En löjlig bagatell? Visst är det, men kampanjpsykologi är en alldeles egen discplin och i det sammanhanget kan saken bli mycket viktig.

En läsare mailar omedelbart och ger en möjlig förklaring till tystnaden från andra läsare gällande gårdagens kolumn:

De hade problem i tryckeriet i går. Fick aldrig tidningen. Jag ser verkligen fram emot att läsa den när jag konmmer hem.

Eftersom brevskrivaren bor i centrala Stockholm, kan det ju haft sin betydelse om blaskan inte levererats i hans trakter.

Här är månadens kolumn i ST.

Jag hade i går en kolumn i Svenskan som bröt, tror jag, mot mitt vanliga mönster (åtminstone beträffande Svenskankolumner):

Problemet i denna stund: vem delar man alla dessa bröstsprängande intryck med? Klockan är fem på morgonen i Sverige. Det går inte att ringa dom där hemma och inskärpa hur bra och viktig konsten kan vara. Folk fattar inte sådant två timmar innan väckarklockan ska ringa in en ny vardagsmorgon. De vill inte lyssna på öppningsraderna i Gunnar Ekelöfs ”Eufori”. Inte just nu.

Vet inte om det var lyckat eller ej. Läsarkommentarerna har inte givit någon vägledning: färre än någonsin, mer översvallande än någonsin.

Ja, ja. Här är den i sin helhel.

I november flyttar en demokrat in i Vita Huset. I Borås Tidning förklarar jag varför detta redan är avgjort:

Primärvalen har lärt oss en sak: USA får en demokratisk president och sedan kan det kvitta om Hillary Clinton eller Barack Obama vinner nomineringen. Bara en ny terroristattack på amerikansk mark – Gud bevare oss – kan förändra saken och det är inte givet att ens det skulle vara tillräckligt.