RolandPM

Så här skriver Steve Kornacki i New York Observer:

When you’ve got a 42-day gap between primaries, you’ve got to fill it with something. So now we’re talking about whether Hillary Clinton should drop out.

Att så är fallet är ytterligare ett bevis för att Barack Obama är något mycket mer än en stilig retoriker. Clintonkampanjen gjorde sitt allra bästa för att dessa 42 dagar skulle komma att ägnas åt Barack Obamas själasörjare, pastor Wright, och dennes kontroversiella predikningar. Man hade alla äss på hand och en joker dessutom, i form av Michelle Obamas tidigare groda.

Så vad hände?

Det blåste över på en vecka, det var vad som hände.

Barack Obamas tal har visat sig vara en fullträff i primärvalskampanjen. Han och hans stab och alla andra förväntar sig att allt kommer att köras i repris i huvudvalet — det som funkar mot Hillary hjälper John McCain — men den dagen den sorgen. Samtidigt som McCains folk gnuggar händerna över att ha detta vapen, förmodar jag att de känner viss respekt för hur elegant och effektivt Obama vred det ur Hillarys händer.

Peggy Noonan, alltid läsvärd och genomtänkt, ofta med ett eget perspektiv, har hittat en soldats kommentar till vad som verkligen hände när Hillary Clinton landade i Bosnien för ett antal år sedan. Clinton har ju sagt att hon tvingades ducka för krypskyttar, medan tv-bilder från händelsen visar den dåvarande presidenthustrun ta emot blommor av en leende åttaåring.

Så vad är sant? Här är svaret:

Actually Mrs. Clinton was too modest. I was there and saw it all. When Mrs. Clinton got off the plane the tarmac came under mortar and machine gun fire. I was blown off my tank and exposed to enemy fire. Mrs. Clinton without regard to her own safety dragged me to safety, jumped on the tank and opened fire, killing 50 of the enemy. Soon a suicide bomber appeared, but Mrs. Clinton stopped the guards from opening fire. She talked to the man in his own language and got him [to] surrender. She found that he had suffered terribly as a result of policies of George Bush. She defused the bomb vest herself. She stopped my bleeding and saved my life. Chelsea donated the blood.

Jajamen.

Tom skickade följande från Ricardo Ferraras recension av Bob Dylans konsert i Punta del Este, Uruguay:

Dylan reached Punta the day before in the early hours, by a private plane from
Rosario, that’s what the promoter of the Rosario show said, he also said that
Dylan got off the bus in which he was traveling with his musicians, to drink
coffee, during a bus stop in a station by the road, in San Nicolas, near Rosario, and
that he let the people approach him and that he answered all their questions, and
thanked their wishes of good luck for the concert of Rosario, that he reached
Rosaio just a few hours before the show, coming directly from the Hyatt hotel of
Buenos Aires.

The public relations people from the Conrad hotel said that some
hours before the concert in Punta he disguised as a woman to take a ride in his
bike by the city, just not to be recognized by his fans or the press.

I dagens kolumn i Svenskan argumenterar jag för varför det ligger närmast till hands att högerkoalitionen libertarianer/konservativa tar fighten med sd:

När det kommer till kritan står s och sd därför i praktiken på samma sida, om än – och jag vill understryka detta; jag menar inte att Sahlin är smygrasist – med helt skilda intentioner.

Så vinner sd debatten mot vänstern, i sakfrågan, retoriskt eller på walkover.

Som man kunde förvänta sig har jag fått ganska många email från sd-sympatisörer, men jag vill påpeka att de varit nästan genomgående hyfsade i tonen. Nån vänsterblogg har också vrängt det till att jag på något sätt ger sd mitt tysta stöd, vilket var den mest förväntade reaktionen av alla. (En gång skrev jag att man måste vara blind för att inte se att Fox News är högervriden varpå nån vänstergök tolkade detta som att jag påstod att Fox News var objektiv. Sånt får man stå ut med.)

När du är vilse i Berlin och det är påsk.

Fredrik Virtanen, gränslös, kan sin Bob Dylan. Här har han smugit in en variant på en inledning till en fyrtiotre år gammal sång i dagens kolumn. Jag känner att jag behöver visa att jag tog den.

Timbro, så fort jag hör ”Timbro, den borgliga idésmedjan”, börjar jag skratta.

Dramatenskådisen Johan Rabeus i Expressenintervju av Cecilia Hagen.

Ungefär som när jag hör skådisar prata om “stimulerande konflikter”.

I min månatliga kolumn på svensk landsortspress bästa kultursida, den i Kristianstadsbladet, hoppar jag på vänstern och högern, den förra för att den finns, den senare för att den inte skäller tillräckligt ilsket på den förra.

Jag vet inte riktigt vad det var som motiverade denna text, nån slags irritation, antar jag:

Efter att i decennier ha känt sig begränsade av den politiska högerns inskränkthet verkar det som denna pophöger slår knut på sig själv för att verka så förbannat förstående och uppskattande varenda gång en vänsterdemagog spillt lite bläck: de är så viktiga hit och så kloka tänkare dit.

Men dom hade fel på 1970-talet och de har fel idag. Och precis som då lider fortfarande miljarder människor dagligen på grund av en elitistisk vänsterelits ideologiska blindhet och makthunger.

Missförstå mig inte. Det finns viktiga och kloka vänsterskribenter. Det finns emellertid betydligt fler som vantolkar verkligheten så mycket att det bara kan kallas intellektuell oärlighet, som väljer populistisk retorik och personangrepp framför dialog och som i varje val väljer ideologi före mänsklig välfärd.

Målet måste fortfarande vara att bli av med dem.

Demokrater som stöder Hillary Clinton förklarar nu — med eftertryck — att de inte kommer att skriva inlägg på Daily Kos, eftersom tonen där (de flesta håller på Barack Obama) är så hatisk mot Hillary Clinton.

Och sen tillägger de, att “vi förstår nu att vi själva gjort oss skyldiga till hatpropaganda mot Georg W Bush, och även om vi fortfarande värjer oss mot hans åsikter, ska vi i framtiden försöka behandla våra politiska motståndare på högersidan med mer respekt”.

NOT!

Men det om strejken var sant.

Pastor Wrights approval ratings är åtta procent. Av USA:s befolkning är tolv procent afrikanamerikaner, och naturligtvis är inte varenda en som säger att pastorn är ok svart — mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa att tre av fyra av USA:s svarta känner motvilja när de hör pastorns namn och hans trams.

Åtta procent. Och den mannen väljer Barack Obama att låta sig associeras med. Det betyder att han har mycket lång väg kvar innan han slingrat sig ur den här sörjan. Och då talar vi om primärvalet. Skulle Obama vinna nomineringen — vilket inte alls är säkert längre — kommer historien tillbaka med full kraft i augusti.

Den månatliga kolumn jag skriver för Sundsvalls Tidning, Borås Tidning och Blekinge Läns Tidning handlar den här gången om rasfrågans comeback i presidentvalet:

Utan tvivel är nettot av Obamas hudfärg en plusfaktor. Men det betyder inte att det inte skulle vara hans politiska skicklighet som lagt grunden för succén. Svarta kandidater har det funnits förr, till och med i det här valet. Alltid chanslösa.

Om Obama varit en slätstruken medelmåtta hade det kvittat hur svart han varit. Precis som det hade kvittat hur mycket kvinna Hillary varit om hon inte haft sin personliga historia och fascinerande personlighet.

Det är både väl och dåligt tajmat, jag skrev nämligen just innan frågan om Obamas pastor Wright exploderat, vilket ju hällt ytterligare bensin på den elden. Samtidigt bekräftar den händelsen att rasfrågan nu gör en vända till. Skillnaden mot tidigare — vilket jag inte nämner i kolumnen — är att Obama i och med sitt tal häromdagen, valt att träda fram som representant för det svarta USA i ett delat land.

Det är en verklighetsbeskrivning som fått rättmätig kritik, inte minst från svarta i USA. Därmed får man säga att Hillary Clinton uppnått sitt syfte från Södra Carolina, då torpeden Bill försökte fästa just den imagen vid Obama.

Den demokratiske strategen James Carvilles hustru, den republikanska strategen Mary Matalin, sade på The Tonight Show nyss att Obamas tal var jättebra, men att hela historien “freaks out the super delegates”.

Bloggen sa just det nyss.

När man drar strecket och adderar upp Barack Obamas reaktion på pastor Wrights hatpredikningar får man följande:

En pastor som skriker God damn America från pulpeten.

Barack Obama som säger att denna pastor är som en familjemedlem och att hatpredikningarna måste ses i sitt sammanhang.

Gissa hur väljarna kommer att uppfatta det i huvudvalet mot John McCain. Gissa hur högern kommer att använda detta.

Släng in i ekvationen Michelle Obamas uttalande om att hon aldrig före Obamas kandidatur haft skäl att vara stolt över sitt land, och klartänkta demokrater (superdelegater) måste fundera rejält på om Obama kan vinna valet i höst. Samtidigt sitter Bill Clinton just nu och ringer runt till dem och hamrar in just det budskapet.

Hillary ser plötsligt mycket bättre ut för segerhungriga demokrater.

Alldeles nyss höll Barack Obama ett tal i Philadelphia för att förklara och lägga bakom sig kontroversen om pastor Wrights predikningar om det vita USA:s ondska.

Han lyckades antagligen tillfredsställa många demokratiska väljare, men av två skäl kan problemet leva kvar.

För det första, Obama valde att karakterisera USA som ett land som fortfarande består av svarta och vita: du kommer inte undan din hudfärg. Det är en förklaringsmodell som bejakas av de vänsterväljare som avgör vem som ska bli det demokratiska partiets kandidat, men som avfärdas av majoriteten amerikaner. Därmed har Obama minskat sin electability i huvudvalet något. Han syns nu tydligare som en svart kandidat på vänsterkanten och suddigare som en brobyggare och bärare av förändring.

För det andra, affären med pastor Wright kommer att återvända med full kraft om/när Obama ställs mot John McCain i huvudvalet. Och då kommer Obama inte undan lika lätt. Därmed har Wrightaffären också på detta sätt minskat Obamas electability.

Och det är möjligen detta som är Hillary Clintons hopp: att superdelegater, som är mera politiskt savvy än den genomsnittlige väljaren och som också sätter electability högre än de mer idealistiska gräsrötterna, nu tänker om när det gäller vem de ska stödja i Philadelphia i augusti.

Värmlands Folkblad lät bröderna Schulman blogga på deras webbplats. Efter ett tag ångrade tidningen sig. Så här skriver chefredaktören Peter Franke:

Jag, och även VF:s styrelse, trodde att det skulle gå att hålla isär den trovärdiga och seriösa morgontidningen från en fräck och rolig humorsajt på vår hemsida. … Det går naturligtvis inte att hålla isär de två produkterna på det sätt vi trodde.

Ja, det blev väl särskilt svårt efter att VF valt att tapetsera halva länet med jätteaffischer på bröderna tillsammans med VF:s logga…

Enligt den numera ständigt kontroversiella Geraldine Ferraro beror framgångarna för Irlands leprechauns på att de är gröna. Vita = ingen spänning, inte nyhetens behag.

(Jay Leno var den som ställde frågan, för fem minuter sedan, på The Tonight Show.)

Billy McCormack och jag pratar om rasism, könschauvinism och annat i presidentvalet

Då och då säger PJ Anders Linder ifrån om Allians för Sveriges bedrövliga nätnärvaro. Han tycks vara den ende som vågar förvänta sig mer än pryoelevsstandard — och han har naturligtvis alldeles rätt i sin kritik.

Jag skrev en artikel i Svenskan efter valet om den allmänt usla standarden på partiernas nätkampanjer. Inte mycket har förbättrats, vilket innebär att det är spel mot ett mål, straffspark, öppet mål, och så vidare, för den som sätter fart först. Det är fullkomligt obegripligt att Alliansen inte lägger en årlig halv miljon på saken.

Och det är fullkomligt obegripligt att ingen tycks fatta vad saken gäller: trafik.

Varje vecka får jag hundratals email från läsare som vill veta vad som snurrar i min iPod när jag är ute och springer. Så här kommer nu, till signaturerna “Molle i Lomma”, “Heptone”, “PG” och alla andra som kört fast i sitt lyssnande, det som just nu finns på min Shuffle:

I Do, I Do, I Do, I Do, I Do ABBA

The First Cut Is the Deepest Cat Stevens

Somebody to Love Jefferson Airplane

The Best Years of Our Lives Steve Harley & Cockney Rebel

Waterfalls TLC

Universal Soldier Buffy Sainte-Marie

Roll Away the Stone Mott The Hoople

Fulla För Kärlekens Skull Eldkvarn

Little Red Corvette Prince

Billie Jean Michael Jackson

I Just Called To Say I Love You Stevie Wonder

Still the One Orleans

Highway Star Deep Purple

You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ Righteous Brothers

Reach Out I’ll Be There Four Tops

Jag Saknar Dej Ulf Lundell

Rehab Amy Winehouse

Jag kysste henne våldsamt Anders F Rönnblom

The Blinding Babyshambles

Skuggor I Skymningen Dan Hylander & Raj Montana Band

Bennie and the Jets Elton John

Vill Ha Dig Freestyle

Keops Pyramid Hoola Bandoola Band

Hallelujah Jeff Buckley

The Opposite of Hallelujah Jens Lekman

Walk On the Wild Side Lou Reed

Paradise By the Dashboard Light Meat Loaf

Hymn to Her The Pretenders

Bitter Sweet Symphony The Verve

Mutineer Warren Zevon

Teenage Lament ‘74 Alice Cooper

Picture This Blondie

The Groom’s Still Waiting At the Altar Bob Dylan

God Knows Bob Dylan

Open The Door, Homer Bob Dylan & The Band

Satisfy My Soul Bob Marley & The Wailers

Further On (Up The Road) Bruce Springsteen

Last Boat To America David Gray

The End Of The Innocence Don Henley

Livin’ Thing Electric Light Orchestra

(What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love, and Understanding Elvis Costello

In the Ghetto Elvis Presley

The Angels Rejoiced Last Night The Flying Burrito Brothers / Gram Parsons

Not Fade Away Grateful Dead

The Man Comes Around Johnny Cash

Stand By Your Man Lori Anderson

Try A Little Tenderness Otis Redding

Barely Human Robbie Fulks

Seems Like A Long Time Rod Stewart

Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker) The Rolling Stones

Cecilia Simon & Garfunkel

Stepchild Solomon Burke

Teenage Rampage The Sweet

Once In A Lifetime Talking Heads

Mona Sahlin klagar på att Sverige blivit hårt och kallt. Pressen fylls av artiklar om stackars människor som måste jobba när de borde slippa. Stämmer den bilden?

Kanske, och i sådana fall är det sossarnas fel.

Det finns en socialingenjörsdröm som går ut på att det finns nivåer på välfärdssystem som är rätta och sanna. Så fungerar dock inte människor. Bidrag som ligger på en rimlig nivå enligt antagandet att uttaget alltid sker enligt reglerna kommer att överutnyttjas. Man kommer då till en punkt där nivån måste läggas under det som egentligen är önskvärt. En sådan åtgärd styr om människors beteende och möjliggör efter en period en reglering åt andra hållet. Alla system måste andas på det viset.

Det finns en sosseinvändning mot ett sådant resonemang: att det är värt att betala för en liten del fuskare, så att alla behövande kan känna sig trygga.

Om det hade fungerat i praktiken skulle jag varit all for it, men tyvärr: en sådan politik kommer att leda till att fuskarna blir allt fler, att tolkningarna blir allt generösare.

Om det stämmer att skruvarna nu dragits åt något för hårt, så är det en åtgärd framtvingad av den politik som fördes innan den borgerliga regeringen kom till makten. Det kommer snart nog att finnas utrymme för ett varmare Sverige.

Nyss släppte NY Times den politiska bomben att det demokratiska partiets framtidsman, den rene riddaren på den vite springaren, New Yorks guvernör Eliot Spitzer är länkad till en prostitutionsring. Mer nyheter är på väg och “länkad” kan betyda en hel del. Dock,”prostitutionsring” kan aldrig vara bra. Förväntningarna är att Spitzer måste avgå efter att ha haft med prostituerade att göra på ett olämpligt sätt (i motsats till att ha undersökt verksamheten i egenskap av politiker). Det kommer som en blixt från klar himmel, det passar inte ihop med Spitzers image, historia eller politiska profil.

Vad säger kommentatoerna, nu när de rings upp av TV- och radiokanaler? Jo, att det är en personlig tragedi för Spitzer. Och det är ju sant, men den hade varit ganska lätt för honom att undvika. Värre för hans fru och tre barn för att inte tala om kvinnorna som mot betalning säljer sina kroppar.

Någon som kan tänka sig att en republikansk politiker hade fått samma milda behandling: stackars honom.

BREAKING NEWS: Nu säger källor att Spitzer kommer att avgå.