RolandPM

Dick Erixon refererar ett samtal med valstrategen Kevin Lampe från Chicago:

… han framförde de mest elaka kommentarer om John McCain jag hört hittills. Han sa rakt ut att McCain är för gammal. Själv är Lampe 46 år och han har svårt att orka med de långa kampanjdagarna, hur ska en 72 åring klara det! Han antydde också att McCain är sjuk. Som vietnamveteran och krigsfånge kan han lita av posttraumatiskt stressyndrom. McCains temperament är ett bevis på det, menade Lampe.

Detta påstående, att McCain är knäpp i huvudet, spreds av konservativa gräsrötter som ville göra George W Bush en tjänst i primärvalskampanjen 2000. Och det ska ha varit ganska effektivt. Räkna med återbruk i höst.

Man ska inte överdriva läsarreaktioner. En kolumn i en tidning, några kommentarer i ett radioprogram — sådant läses eller höres ofta av hundratusentals människor. Vad är väl då femton email och en handfull bloggkommentarer? Svar: allt annat än ett representativt urval.

Samtidigt är det oundvikligt att dessa kommentarer gör ett psykologiskt intryck på skribent och publicist. Såtillvida är nog den läsare som slänger i väg ett email världens mest effektiva opinionsbildare räknat i bang for the bucks.

Med det sagt, och alltså i medvetenhet om det lilla urvalet, måste jag säga att de reaktioner jag fått på min kolumn i går i Svenskan om grupptryck och trender, illustrerade av klimatdebatten, givit sällsynt varma och tacksamma kommentarer. Det finns åtminstone några dussin Svenskanläsare som verkligen känner sig kvävda av debatten om växthuseffekten. Finns det representativitet dold bakom läsarreaktionerna då svänger verkligen pendeln snart, åtminstone i opinionen. Men så enkelt är det såklart inte.

Därmed väcks tanken. Tänk om det finns socialpsykologiska likheter mellan hur börsen värderas och graden av politiskt stöd för teorin om den antropogena växthuseffekten? Då är Bushs omvändelse troligen det yttersta beviset på att trenden nu brett ut sig maximalt, vilket betyder att det inte är långt kvar till ett skifte.

Aldrig har det varit svårare för forskare med avvikande uppfattning att höras. Alltså är deras stund snart inne – och då är det säljläge på Pär Holmgren.

Högerfolk har sällan eller aldrig gjort sig kända för att ha ett socialt samvete.

Den politiske filosofen Mats Olsson, också sportkrönikör för Expressen, djuplodar.

I Dagens Arena skriver Per Wirtén:

I opinionsundersökningar leder nu John McCain över både Clinton och Obama. Hans utgångsläge stärks av demokraternas strid.

Personligen uppfattar jag striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama som ett problem för John McCain. De båda syns dagligen i media, medan John McCain har försvunnit, och budskapet från Obama och Clinton är åtta gånger av tio en attack på McCain.

Denna synpunkt, som följer formulär 1A i kampanjanalys, är inget jag själv grubblat ut. Jag har bara anslutit mig till den allmänna uppfattningen bland personer från båda partierna.

Sakläget kan förändras i den stund kampen mellan Clinton och Obama tippar över och blir riktigt elak — när åtta av tio uttalanden riktas mot antagonisten i det egna partiet. Det är vi inte ens nära.

Mycket görs på sina håll av attitydsmätningar som visar att si-och-så många anhängare till Obama eller Clinton inte kan tänka sig att rösta på den andra demokratiska kandidaten i ett huvudval. Jag tar inte de siffrorna på stort allvar. När saken är biff och fokus riktas mot november kommer uppslutningen bakom den demokratiska kandidaten att bli mycket stor. Dock med en brasklapp: om Clinton snor nomineringen genom politiskt trixande kommer afrikanamerikaner att rösta på henne i något mindre utsträckning än det vanliga utfallet.

Lars Lagerbäck säger att Sebastian Rajalakso inte är aktuell för EM-truppen. Det verkat vettigt. Jag har inte kunnat se så mycket av målsprutan i Djurgården, men det lilla jag sett tyder inte på att vi har med en ny Zlatan att göra. Jag menar inte att nedvärdera Rajalaksos insats, fem mål på sex matcher i allsvenskan gör man inte av en slump. Men i bollbehandling, touch, och så vidare, framstår han icke desto mindre som något mindre än en internationell supertalang.

Så långt har Lagerbäck alltså rätt, men när han sedan säger att “ingen i världen går från division 1 till landslaget på fem-sex matcher”, då är han ute och cyklar. Det är tvärtom typiskt för de allra största talangerna att de slår igenom nästan över en natt, när den sista poletten plötsligt ramlar ner mentalt eller den sista pannan muskler byggts på, och plötsligt är den anonyme talangen en av världens allra bästa.

Ta en titt på de allra största i olika sporter. Nästan alla har kommit i ett nafs från ingenstans.

Låt mig i sammanhanget påminna om att den då helt okände Bosse Larsson i sin a-lagsdebut gjorde mål första gången han rörde bollen.

Filosofen Torbjörn Tännsjö skriver i Aftonbladet om brott utförda i antikommunismens namn, och påpekar att brott uförda i kommunismens namn i princip aldrig har utförts i vårt land. Det enda han kan komma på är någon kommunistisk ungdom som hjälper en gammal tant över gatan fast det är röd gubbe, eller nåt i den stilen.

Tännsjö bekräftar min tes att ingen är mera trångsynt och brister mera i analysförmåga än en filosof som har bestämt sig.

För det första, brott i kommunismens namn utförda med statens auktoritet torde vara ganska sällsynta i Sverige, då landet aldrig varit en kommunistisk stat. Knappast ett sensationellt avslöjande.

För det andra, brott i kommunismens namn utan statens auktoritet är väl det allra vanligaste politiska brottet i Sverige sedan några decennier? De gatstenar, misshandlar, förtal, trakasserier och vandaliseringar som utförs bakom ansiktsmasker under högljudda kommunistiska slagord är vi alla väl bekanta med nuförtiden.

Det finns mycket som är falskt eller verklighetsfrämmande eller helt enkelt bara dålig propaganda i Tännsjös text, men det behöver inte jag referera. Det är bara att läsa själv.

Vem är Barack Obama? Elitist eller man av folket? Att locka fram rätt svar på den frågan har blivit Barack Obamas huvuduppgift efter den senaste tidens okarakteristiska babblande från den demokratiske presidentkandidaten.

I månadens kolumn i Sundsvalls Tidning, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning diskuterar jag den saken:

Det är tradition inom det republikanska partiet att framställa vänsterns presidentkandidat som en arrogant, elitistisk, välmanikurerad roquefortrebell utan känsla för blaskigt öl, flottiga revben och marshmallowsallad. Ärlig talat brukar det inte vara särskilt svårt. Carter, Dukakis, Gore och Kerry – var och en hemtam på vinprovningar, men ingen aning om vem som vann Daytona 500.

Jag är inte mycket för privata initiativ, det vilar för mycket godtycklighet och slump över det …

Anja Gatu, Sydsvenskans sportkolumnist, analyserar.

Det är ju bekant att texten till Bob Marleys sång War är en återgivning av ett tal som Haile Selassie gav inför Förenta Nationernas generalförsamling 1963:

Until the philosophy which hold one race
Superior and another inferior
Is finally and permanently discredited and abandoned
Everywhere is war, me say war

That until there are no longer first class
And second class citizens of any nation
Until the colour of a man’s skin
Is of no more significance than the colour of his eyes
Me say war

Och så vidare.

Vad i varje fall inte jag kände till tidigare var följande strof ur ett tal som den jamaicanske nationalhjälten Marcus Garvey gav 1937:

We are going to emancipate ourselves from mental slavery because whilst others might free the body, none but ourselves can free the mind.

Som alltså kan jämföras med följande strof ur Redemption Song:

Emancipate yourself from mental slavery, none but ourselves can free our minds.

En textrad som jag för övrigt citerade i min artikel om det svarta Amerika i Magasinet Neo förra året, utan att då känna till dess historia längre bakåt än till Bob Marley.

I går lyssnade jag på ett program från lokala NPR. Nån amerikansk folkmusiker som inte lät så intressant (vilket bekräftades när han förklarade att han umgicks med Steve Earl) berättade en intressant sak. Han brukade då och då åka till Jamaica och jamma med lokala musiker. Han hade lärt sig att de kunde väldigt många engelska folksånger med hundratals år på nacken — utan att egentligen veta varifrån de kom, att de var ett arv från slavtiderna.

Enligt denne folksångare kunde man finna många teman och slingor i populära reaggelåtar, som härstammade från England och 1700-talet. För att understryka sin tes sjöng han sedan en gammal folksång om Maggie som jagar en kyckling. Melodin var på pricken gitarrintrot till Redemption Song.

Daa-da-da-da-daa-daa-daa-daa-daa-da-da-da-da-da-da-da-daa…

Old pirates, yes, they rob i;

Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took i
From the bottomless pit.

But my hand was made strong
By the and of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly.

Och så vidare.

Dagens Story är en av de bästa svenska webbnyheterna under det gångna året. Men man behöver ju inte hålla med om allt. I en nyligen upplagd kolumn funderar Anders Björnsson över hur de etablerade partierna kan stoppa Sverigedemokraterna:

Okonventionella lösningar kan behöva tillgripas. Någon form av kohandel mellan parter som länge har stått långt ifrån varandra kan därför behöva aktualiseras. Sverigedemokraternas förutsebara nationella genomslag skulle, i ett sådant perspektiv, kunna bli den enskilda händelse som utlöser någon form av konstitutionellt omtänkande.

Jag begriper inte vad som här menas med konstitutionellt omtänkande. Man kan givetvis inte ändra grundlagen för att hålla partiet utanför riksdagen, det vore demokratiskt självmord. Hur ska man ändra den nästa gång, när partiet hävt sig över de nya spärrarna eller krånglat sig förbi de nya reglerna?

Möjligen syftar Björnsson på någon form av överenskommelse mellan blocken att inte ha med sd att göra, att behandla dem som luft i fyra år. Också detta tror jag vore politiskt alldeles åt skogen. Om sd kommer in i riksdagen beror det på ett genuint och på många sätt välmotiverat missnöje med den förda politiken. Att från de etablerade partierna — de som ställt till med eländet — bemöta detta underbetyg med att låtsas som om det inte finns vore förödande. Risken vore stor att sd fyra år senare skulle komma tillbaka med fördubblade siffror.

Att stoppa sd på sikt och 2010 kan bara ske genom att dels blottlägga de värderingar som ligger till grund för partiets politik, dels bedriva en kraftfull politik för att minska det utanförskap som hundratusentals flyktingar försatts i av sossarnas kontraproduktiva retorik- och symbolpolitik. Båda angreppssätten måste komma från högern, något jag utvecklat en smula i en kolumn i Svenskan.

Jag fick ett läsarmail om min kolumn om sd i Svenskan härförleden:

Tack för synnerligen bra påpekanden i din artikel om politikens roll i förhållanbde till Sd.

Jag antar att du något känner till det som fått beteckningen Rödebyfallet i Blekinge, med trakasserier som bl.a. har lett till dödsfall.

Rödeby är indelat i två valkretsar: norra och södra. I Rödeby norra finner man procentuellt sett landets största koncentration Sd-sympatisörer bland valmanskåren. Som vi vet uppmuntrar Sd bland annat negativ särbehandling av människor som på något sätt avviker från den norm som Sd anser skall gälla.

Ungdomar antar ofta samma beteende som de finner hos sina äldre förebilder. Jag tror inte att spekulationerna skulle leda alltför vilse om man antog att upprinnelsen till hela händelsekedjan står att finna i samtal kring middagsborden hemma hos de ungdomar som ansvarade för själva hetsen mot den familj som kom att stå i fokus.

Hittills har jag inte sett något om detta, vare sig i den politiska debatten eller i svenska dagsmedia.

Jag har inte kontrollerat uppgiften själv, men har ingen anledning att betvivla läsarens ord. Dessutom, som ytterligare disclaimer, det handlar ju inte om något annat än en bestickande tillfällighet.

Men det är en bestickande tillfällighet.

På Helle Kleins blogg läser jag följande:

Miljödebattören Stefan Edman har i dagarna kommit ut med en ny bok tillsammans med förre biskopen Martin Lönnebo - Jordens och själens överlevnad (Cordia). Det är en sorts fiktiv brevväxling dem emellan som utspelar sig år 2018.

År 2018 inträffar en fruktansvärd naturkatastrof, en så kallad meganiño, som förstör stora delar av jordens kuster, dödar miljontals människor och driver en halv miljard på flykt. Kring detta skräckscenario spinner sig brevväxlingen mellan författarna. … Jag bläddrar i denna spännande och filosofiska science fiction och får plötsligt se följande stycke:

“Kyrkor som länge stått övergivna, kanske färdiga att rivas, invaderas nu formligen av människor som vill gråta ut sin förtvivlan men samtidigt få hjälp att ta sig ur vanmakten och börja fungera som solidariska världsmedborgare. Helle Klein, tidigare chefredaktör för Aftonbladet, nu huvudstadens biskop, har blivit något av nationens själasörjare med en samtalstimma i teve varje kväll.”

Herrar Edman och Lönnebo har livlig fantasi, det må jag säga.

Livlig fantasi? Oddsen på att Klein någon gång ska bli biskop i svenska kyrkan är så låga att spelbolagen inte tar emot insatser. Om Klein kan lägga handen på Bibeln och svära att hon inte själv tänkt på möjligheten av en sådan framtid, ska jag tatuera in “Lenny Kravitz” i svanken.

Jag håller på att översätta en mycket läsvärd Einsteinbiografi till svenska. Här är ett smakprov på den lille mannens vishet:

I och med berömmelsen blir jag bara dummare och dummare, vilket såklart är ett mycket vanligt fenomen.

Detta slår mig som en alldeles riktig iakttagelse.

Bob Dylan har fått Pulitzerpriset.