RolandPM

Den privata Linda skulle aldrig skriva krönikor. Jag gillar inte att vara i tidningen. Jag vill vara med mina barn. Jag har sett det som mitt jobb. Jag är superbra på det. Det är ett kul jobb.

Linda Skugge i plusintervju i Aftonbladet. And I gotta say två saker. Hela intervjun känns som en bekräftelse av min Skuggeanalys och med hänvisning till citatet ovan: jag hade kunnat säga exakt samma sak. Det är ett kul jobb, men jag hade hellre sluppit. Lite sorgligt, egentligen. Och kanske är det bara den här våren jag känner så. För mycket att göra. Man kanske skulle varva ner, bli direktör eller nåt.

Snart ska jag erbjuda direktöversättning på bloggen. Google Translate gnor på. Men är inte framme. Nedan ett tidigare inlägg översatt:

Lars Lagerbäck says Sebastian Rajalakso not is up to date for the European Championship squad. It seemed to make sense. I have not been able to see as much of målsprutan in Djurgården, but the little I have seen is not one that we have with a new Zlatan to do. I do not mean to disparage Rajalaksos effort, five goals in six matches in the headlines does not happen by chance. But in bollbehandling, touch, and so on, he seems none the less as something less than an international supertalang.

So much has Lagerbäck is right, but when he then says that “nobody in the world goes from Division 1 to the national team for five to six matches,” then he is out there and bicycles. The contrary, it is typical of the very largest talent that they passed through almost overnight, when the last poletten suddenly fall down mentally, or the end of the forehead muscles built on, and suddenly, the anonymous talent one of the world’s very best.

Take a look at the very largest in different sports. Almost all have come in a naf from nowhere.

Let me in this context, recall that the then completely unknown Bosse Larsson in his a-lagsdebut made the goal the first time he touched the ball.

Tidskriften Mana har publicerat en artikel av Anton Hultberg Hansen, som handlar om mig och min syn på den afrikanamerikanska situationen i USA. Jag ska inte gå i polemik med artikeln, av det skälet att jag inte förmår läsa hela utan att bli måttlöst irriterad. Och varför låta detta fåkunniga skräp förstöra min dag?

Dock några strövisa kommentarer till sådant jag uppfattade när jag ögnade texten, och som fick mig att förstå att artikeln inte är värd att bemöta.

För det första, Hultberg Hansen skriver att jag antagligen inte hört talas om Marcus Garvey, Haile Selassie och Leonard Howell. Det är som att säga till en genomsnittssvensk att han antagligen inte hört talas om Ikea, Björn Borg och Olof Palme. Det pinsamma är att Hultberg Hansen uppenbarligen har så snäva referensramar att han inte begriper att det finns kretsar där det han uppfattar som exklusiv information faktiskt är fullkomligt självklart. Jag tillhör i detta sammanhang dessa kretsar, och om Hultberg Hansen hade gittat gå bortom wikipediainformationen om Garvey och Howell, skulle han se att deras centrala sociala budskap handlar om mycket traditionella värderingar, riktade mot just den värdighet och det kulturella kitt som jag efterlyser i min artikel. Att kulturen och värdigheten är av unikt märke spelar ingen roll i sammanhanget. Båda dessa stora, jamaicanska ledare skulle ryta ilsket åt de gettobor som jag diskuterar i min artikel. Skulle de strykit dem medhårs? Dream on, Anton.

För den andra, pinsamheten att Hultberg Hansen skriver om afroamerikaner. Den politiskt korrekta benämningen sedan många år är afrikanamerikaner. Att skriva afroamerikaner räknas som en racial slur – som att säga neger. Att Hultberg Hansen kallar afrikanamerikanerna för negrer är såklart inte ett uttryck för rasism mellan raderna. Det är uttryck för pinsam okunnighet om en debatt som han icke desto mindre känner sig kallad att delta i — Wikipedia hade väl inget om den rätta terminologin, då är det lätt att ens ytlighet avslöjas.

Jag visste, när jag skrev artikeln om det svarta USA, att det skulle finnas sammanhang där jag mer eller mindre och mer eller mindre tydligt, skulle skyllas för rasism. Jag tröstar mig med att jag inte stämplas sålunda av afrikanamerikanerna som deltar i diskussionen, och att de svenskar som drar denna trubbiga lans så tydligt samtidigt avslöjar att de inte vet vad de pratar om.

Låt mig därtill påpeka att det givetvis är möjligt att påstå att jag har fel, utan att spela rasismkortet. Materien jag diskuterar är komplex och mina slutsatser mycket prövande.

I Expressen skriver jag om Torbjörn Tännsjös science fiction-förslag — en global regering som löser alla jordens problem.

Nu slutar Linda Skugge på Expressen och det är helt befogat att säga att en epok upphör. Linda S. har alltid engagerat mig och efterhand som åren gått har jag kommit att tycka allt bättre om henne. Jag har haft svårt för hennes personangrepp och pratat med människor som träffats av dessa och som faktiskt lidit. Be mig inte att förklara hur, men på något sätt har jag kunnat känna sympati för Linda och hennes måltavlor på samma gång. Intellektuellt osammanhängande, visst, men sådana är ju nu vi människor.

Alldeles tveklöst har Linda gjort något alldeles eget. Som stilist tillhör hon en handfull riktiga nydanare i svensk press under det gångna seklet.

Texten nedan publicerade jag den 16 augusti 2005.

I dagens Aftonbladet skriver Yrsa Stenius att det är inne att okväda folk. Hon härleder trenden till Linda Skugges genombrott:

Sedan Linda Skugge fick sitt genombrott som litteraturrecensent och krönikör tycker jag mig ha observerat en begynnande trend i den personligt hållna journalistiken i Sverige: Det har blivit inne att okväda folk och inte bara folk utan att okväda i största allmänhet… Sällsynta är numera de noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i de skickligt uttänkta meningarna. Desto vanligare är utbrotten av närmast talspråklig karaktär, varvid oförskämdheter antas ha ett särskilt marknadsvärde.

Det tycks mig vara att tillmäta fru Skugge något för stor betydelse att skylla en tidsanda på henne. Om Yrsa Stenius har rätt om okvädandet är väl snarare fru Skugge ett resultat av en tidsanda än upphovet till den?

Men Yrsa Stenius avmätta utbrott är symptomatiskt. För ett tag sedan fick jag ett samtal från en borgerlig politiker som halvt på skämt utbrast: Om Linda Skugge tillhör den nya högern är det frågan om jag inte ska byta block till nästa val.

Utan tvivel har fru Skugge genom åren lyckats med att provocera etablissemanget på ett alldeles oerhört framgångsrikt sätt. Stundtals också med en penna som absolut har producerat “noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i skickligt uttänkta meningar”. Sågningen av Björn Ranelid (som jag anser inte borde ha publicerats) var djävulskt välskriven. En mig närstående förläggare har en tendens att gå upp i falsett av lycka när fru Skugges prosa diskuteras. Och ilskan mot fru Skugge bevisar åtminstone en sak: hon är läst. Hade texterna varit bara dåliga hade det givetvis inte varit fallet.

Själv har jag mycket lite att säga om Linda Skugge. Jag känner henne inte. Däremot har jag en del synpunkter på “Linda Skugge”.

Hon svär för mycket och använder för många runda ord. För detta upprörs jag – över “Linda Skugge” – men låter ingen skugga falla över Linda Skugge. Sådant är nu språket och vore det inte patetiskt att klaga över att någon använder snuskiga ord? Att klaga på talspråk i skrift?

Att låta sig irriteras över det är något helt annat och givetvis tillåtet. Om inte språket väckte känslor hos läsaren vore det ofunktionellt.

Jag tycker också som Stenius att “Linda Skugge“ hemfaller till personangrepp på ett omoraliskt sätt och här håller jag Linda Skugge till svars. Kanske är det så att Linda Skugge tror att “Linda Skugge” talar om “Kerstin Thorvall” och “Björn Ranelid”, när hon i själva verket avrättar Kerstin Thorvall och Björn Ranelid. Att det faktum att Linda Skugge skriver under pseudonymen ”Linda Skugge” har fått henne att tro att alla andra också använder sig av homonyma pseudonymer.

I sådana fall tror jag att det är ett missförstånd hon delar med sina hårdaste kritiker.

Jag har nämligen en hypotes om varför ”Linda Skugge” gör så många arga. Det beror på att hon låtsas vara privat i sina offentliga texter. Hon skriver om politiska frågor utan att visa den allra minsta respekt för teoribildning och utan att det allra minsta sträva efter att vara sammanhängande. I stället håller hon upp ”Linda Skugges” smutstvätt till allmän beskådan – som om den dolde en samhällssyn.

Smutstvätten stör etablissemanget av två skäl. För det första, och ganska givet, det viktiga och uttänkta kommer att hånas, direkt eller indirekt, som blott en annan jargong. Om man tillhör det viktiga och genomtänkta etablissemanget är det givetvis inget man vill höra.

För det andra, och troligen viktigare: det privata provocerar. ”Linda Skugges” läsare tror faktiskt att Linda Skugge skriver om Linda Skugge och inte om ”Linda Skugge”. På något sätt gör det att alla andras privata sfär också lyfts in i det offentliga rummet. Dissonanser skär genom hissmusiken. Regler, som alla kommit överens om att betrakta som naturlagar, bryts.

Just den delen av Linda Skugges skrivande uppskattar jag mycket. Det är en attityd med vilken jag känner mig starkt besläktad. Inte för att jag personligen vill vara privat i tidningsartiklar eller ens i mina böcker, men det privata anslaget är ju bara ett medel för ett mål.

Och målet?

Säg så här. Det akademiska etablissemanget, det politiska etablissemanget och det mediala etablissemanget lever i en skenvärld och har en falsk självbild. Att argumentera mot världar och bilder går inte. Man måste i stället visa motvärldar och motbilder. Det går att göra på olika sätt, men målet blir ett och detsamma, att rucka på det som tas för givet, att skaka om det som stelnat, att till sist få dem som vant sig vid scenografin att inse att fonden bara är en kuliss. Den är möjlig att byta ut.

När jag försöker sätta namn på de olika etablissemangen blir det sossar, sossar, sossar. Slutsatsen blir att det är ok att irriteras över ”Linda Skugges” språk och att fördöma hennes personangrepp. Men Linda Skugge själv är ute efter att krossa sosseetablissemanget.

I min återkommande kolumn på Kristianstadsbladets kultursida, bäst i svensk landsortspress, grubblar jag över vad som skiljer elak humor från mobbning:

Elak humor är populär i Sverige idag. Ofta handlar det om att försätta eller ertappa oskyldiga människor i förödmjukande situationer. Tillsammans skrattar vi åt deras elände.

Hur skiljer det sig från mobbning?

Jag påstår bland annat att det känns fel att kalla Alex Schulman oreflekterad. Varför? Helt enkelt därför att han inte har givit mig det intrycket. Betyder det att han är en genomtänkt mobbare? Eller begriper jag mig inte på humor?

Den mystiska kvinnan, Suze Rotolo, omslagsfigur på Freewheelin’ och inspiration för Boots of Spanish Leather och Ballad in Plain D, har skrivit en bok (A Freewheelin’ Time: A Memoir Of Greenwich Village In The Sixties (Broadway Books, $25.95)) om de tidiga åren på 1960-talet. Efter att ha tigit offentligt i mer än fyrtio år ställde hon upp i filmen No Direction Home, och så nu detta. Här är Bob-citat:

“I thought he was oddly old-time looking, charming in a scraggly way. His jeans were as rumpled as his shirt and even in the hot weather he had on the black corduroy cap he always wore. He made me think of Harpo Marx, impish and approachable, but there was something about him that broadcast an intensity that was not to be taken lightly.”

“Bobby had an impish charm that older women found endearing. He had a touch of arrogance, a good dose of paranoia, and a wonderful sense of the absurd. But Bobby was also tough and focused and he had a healthy ego. The additional ingredients protected the intensive sensitivity. As an artist he had what it took to become a success.”

“Some of the tales he wove were out of sync with a previously woven one. The sad story he told of being abandoned at a young age in New Mexico and then going to live with a travelling circus didn’t jibe with his stories of growing up in Duluth.”

“Onstage he moved around a lot, removing the harmonicas from his pockets and placing them on a stool, fiddling with the capo on his guitar and the corduroy cap on his head. Then he would adjust or change the harmonica in the holder around his neck, retune his guitar and go back to organizing the harmonicas. He rarely said anything. When he finally began to play, he had the audience’s attention and he knew it.”

“Bob wanted a shearling jacket to wear for his picture on the cover of the (first) album, but there was no way he could afford a real one. We finally found a synthetic shearling in a shop in the Village that looked pretty good — almost like the real thing. Bob carefully adjusted the collar just so. He was ready for his self-titled close-up.”

“Accusations of plagiarism would always be a ball and chain on Dylan’s career as a songwriter, but especially in the early years. Now and then he acknowledged possible crossovers. One night he burst into the Kettle of Fish (club) waving a piece of paper and announcing to Sylvia Tyson: Hey you gotta listen to this song I just wrote! I just wrote it, or at least I think I wrote it, but maybe I heard it somewhere.”

“Quietly Bob said: This is the beginning of what I have always known. I am going to be big. He said it calmly and knowingly and it was true. No bragging, no Look at me, no Ain’t I grand. That was not his way. He spoke only what he knew to be true.”

“Bob always did as he saw fit. He was rarely swayed by outside demands or requests. He went where he wanted to go, even if it meant alienating his public, fans, friends and lovers. He did not make anything easy for anyone, or for himself.”

“After the Freewheelin’ Bob Dylan had been out awhile, at parties I noticed that people would approach him with reverence and tell him involved stories about their lives and then wait for him to speak. They wanted him to suggest solutions for them, to enlighten them in some way. It made him uneasy. He wanted to make music, not address a congregation.”

“Joan (Baez) was a big star in the folk music world. Bob was the new, fast-rising star. Their convergence was predictable. Baez and Dylan’s professional appearances were exciting and provoked gossip about an affair. At first it was just gossip — then, of course, it wasn’t.”

“Fame came fast and hard for Bob Dylan. He was barely twenty-one when it hit. He has to be lauded for learning how to survive fame with all its pressures and responsibilities, glory and riches aside. He managed it. That took work and work is what he does best. He kept doing what he loved to do — make music. He served that gift and he survived.”

Förra gången jag bloggade någorlunda regelbundet satt jag som limmad vid olika verktyg som mätte och analyserade besökarna. Man blir knäpp av det och det bidrog till att jag tog en lång paus. Nu, när jag återigen skriver då och då, noterar jag att jag så gott som aldrig läser av besöksstatistiken. Men nu har jag gjort det. April, 5060 unika besökare (mäts en gång/24 timmar). Jag tycker att det är ganska lite, men är inte beredd att göra vad som krävs för att tredubbla. Helst vill jag ha riktigt många besökare utan att skriva något.