RolandPM

Nu slutar Linda Skugge på Expressen och det är helt befogat att säga att en epok upphör. Linda S. har alltid engagerat mig och efterhand som åren gått har jag kommit att tycka allt bättre om henne. Jag har haft svårt för hennes personangrepp och pratat med människor som träffats av dessa och som faktiskt lidit. Be mig inte att förklara hur, men på något sätt har jag kunnat känna sympati för Linda och hennes måltavlor på samma gång. Intellektuellt osammanhängande, visst, men sådana är ju nu vi människor.

Alldeles tveklöst har Linda gjort något alldeles eget. Som stilist tillhör hon en handfull riktiga nydanare i svensk press under det gångna seklet.

Texten nedan publicerade jag den 16 augusti 2005.

I dagens Aftonbladet skriver Yrsa Stenius att det är inne att okväda folk. Hon härleder trenden till Linda Skugges genombrott:

Sedan Linda Skugge fick sitt genombrott som litteraturrecensent och krönikör tycker jag mig ha observerat en begynnande trend i den personligt hållna journalistiken i Sverige: Det har blivit inne att okväda folk och inte bara folk utan att okväda i största allmänhet… Sällsynta är numera de noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i de skickligt uttänkta meningarna. Desto vanligare är utbrotten av närmast talspråklig karaktär, varvid oförskämdheter antas ha ett särskilt marknadsvärde.

Det tycks mig vara att tillmäta fru Skugge något för stor betydelse att skylla en tidsanda på henne. Om Yrsa Stenius har rätt om okvädandet är väl snarare fru Skugge ett resultat av en tidsanda än upphovet till den?

Men Yrsa Stenius avmätta utbrott är symptomatiskt. För ett tag sedan fick jag ett samtal från en borgerlig politiker som halvt på skämt utbrast: Om Linda Skugge tillhör den nya högern är det frågan om jag inte ska byta block till nästa val.

Utan tvivel har fru Skugge genom åren lyckats med att provocera etablissemanget på ett alldeles oerhört framgångsrikt sätt. Stundtals också med en penna som absolut har producerat “noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i skickligt uttänkta meningar”. Sågningen av Björn Ranelid (som jag anser inte borde ha publicerats) var djävulskt välskriven. En mig närstående förläggare har en tendens att gå upp i falsett av lycka när fru Skugges prosa diskuteras. Och ilskan mot fru Skugge bevisar åtminstone en sak: hon är läst. Hade texterna varit bara dåliga hade det givetvis inte varit fallet.

Själv har jag mycket lite att säga om Linda Skugge. Jag känner henne inte. Däremot har jag en del synpunkter på “Linda Skugge”.

Hon svär för mycket och använder för många runda ord. För detta upprörs jag – över “Linda Skugge” – men låter ingen skugga falla över Linda Skugge. Sådant är nu språket och vore det inte patetiskt att klaga över att någon använder snuskiga ord? Att klaga på talspråk i skrift?

Att låta sig irriteras över det är något helt annat och givetvis tillåtet. Om inte språket väckte känslor hos läsaren vore det ofunktionellt.

Jag tycker också som Stenius att “Linda Skugge“ hemfaller till personangrepp på ett omoraliskt sätt och här håller jag Linda Skugge till svars. Kanske är det så att Linda Skugge tror att “Linda Skugge” talar om “Kerstin Thorvall” och “Björn Ranelid”, när hon i själva verket avrättar Kerstin Thorvall och Björn Ranelid. Att det faktum att Linda Skugge skriver under pseudonymen ”Linda Skugge” har fått henne att tro att alla andra också använder sig av homonyma pseudonymer.

I sådana fall tror jag att det är ett missförstånd hon delar med sina hårdaste kritiker.

Jag har nämligen en hypotes om varför ”Linda Skugge” gör så många arga. Det beror på att hon låtsas vara privat i sina offentliga texter. Hon skriver om politiska frågor utan att visa den allra minsta respekt för teoribildning och utan att det allra minsta sträva efter att vara sammanhängande. I stället håller hon upp ”Linda Skugges” smutstvätt till allmän beskådan – som om den dolde en samhällssyn.

Smutstvätten stör etablissemanget av två skäl. För det första, och ganska givet, det viktiga och uttänkta kommer att hånas, direkt eller indirekt, som blott en annan jargong. Om man tillhör det viktiga och genomtänkta etablissemanget är det givetvis inget man vill höra.

För det andra, och troligen viktigare: det privata provocerar. ”Linda Skugges” läsare tror faktiskt att Linda Skugge skriver om Linda Skugge och inte om ”Linda Skugge”. På något sätt gör det att alla andras privata sfär också lyfts in i det offentliga rummet. Dissonanser skär genom hissmusiken. Regler, som alla kommit överens om att betrakta som naturlagar, bryts.

Just den delen av Linda Skugges skrivande uppskattar jag mycket. Det är en attityd med vilken jag känner mig starkt besläktad. Inte för att jag personligen vill vara privat i tidningsartiklar eller ens i mina böcker, men det privata anslaget är ju bara ett medel för ett mål.

Och målet?

Säg så här. Det akademiska etablissemanget, det politiska etablissemanget och det mediala etablissemanget lever i en skenvärld och har en falsk självbild. Att argumentera mot världar och bilder går inte. Man måste i stället visa motvärldar och motbilder. Det går att göra på olika sätt, men målet blir ett och detsamma, att rucka på det som tas för givet, att skaka om det som stelnat, att till sist få dem som vant sig vid scenografin att inse att fonden bara är en kuliss. Den är möjlig att byta ut.

När jag försöker sätta namn på de olika etablissemangen blir det sossar, sossar, sossar. Slutsatsen blir att det är ok att irriteras över ”Linda Skugges” språk och att fördöma hennes personangrepp. Men Linda Skugge själv är ute efter att krossa sosseetablissemanget.