RolandPM

Snart ska jag erbjuda direktöversättning på bloggen. Google Translate gnor på. Men är inte framme. Nedan ett tidigare inlägg översatt:

Lars Lagerbäck says Sebastian Rajalakso not is up to date for the European Championship squad. It seemed to make sense. I have not been able to see as much of målsprutan in Djurgården, but the little I have seen is not one that we have with a new Zlatan to do. I do not mean to disparage Rajalaksos effort, five goals in six matches in the headlines does not happen by chance. But in bollbehandling, touch, and so on, he seems none the less as something less than an international supertalang.

So much has Lagerbäck is right, but when he then says that “nobody in the world goes from Division 1 to the national team for five to six matches,” then he is out there and bicycles. The contrary, it is typical of the very largest talent that they passed through almost overnight, when the last poletten suddenly fall down mentally, or the end of the forehead muscles built on, and suddenly, the anonymous talent one of the world’s very best.

Take a look at the very largest in different sports. Almost all have come in a naf from nowhere.

Let me in this context, recall that the then completely unknown Bosse Larsson in his a-lagsdebut made the goal the first time he touched the ball.

Nu slutar Linda Skugge på Expressen och det är helt befogat att säga att en epok upphör. Linda S. har alltid engagerat mig och efterhand som åren gått har jag kommit att tycka allt bättre om henne. Jag har haft svårt för hennes personangrepp och pratat med människor som träffats av dessa och som faktiskt lidit. Be mig inte att förklara hur, men på något sätt har jag kunnat känna sympati för Linda och hennes måltavlor på samma gång. Intellektuellt osammanhängande, visst, men sådana är ju nu vi människor.

Alldeles tveklöst har Linda gjort något alldeles eget. Som stilist tillhör hon en handfull riktiga nydanare i svensk press under det gångna seklet.

Texten nedan publicerade jag den 16 augusti 2005.

I dagens Aftonbladet skriver Yrsa Stenius att det är inne att okväda folk. Hon härleder trenden till Linda Skugges genombrott:

Sedan Linda Skugge fick sitt genombrott som litteraturrecensent och krönikör tycker jag mig ha observerat en begynnande trend i den personligt hållna journalistiken i Sverige: Det har blivit inne att okväda folk och inte bara folk utan att okväda i största allmänhet… Sällsynta är numera de noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i de skickligt uttänkta meningarna. Desto vanligare är utbrotten av närmast talspråklig karaktär, varvid oförskämdheter antas ha ett särskilt marknadsvärde.

Det tycks mig vara att tillmäta fru Skugge något för stor betydelse att skylla en tidsanda på henne. Om Yrsa Stenius har rätt om okvädandet är väl snarare fru Skugge ett resultat av en tidsanda än upphovet till den?

Men Yrsa Stenius avmätta utbrott är symptomatiskt. För ett tag sedan fick jag ett samtal från en borgerlig politiker som halvt på skämt utbrast: Om Linda Skugge tillhör den nya högern är det frågan om jag inte ska byta block till nästa val.

Utan tvivel har fru Skugge genom åren lyckats med att provocera etablissemanget på ett alldeles oerhört framgångsrikt sätt. Stundtals också med en penna som absolut har producerat “noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i skickligt uttänkta meningar”. Sågningen av Björn Ranelid (som jag anser inte borde ha publicerats) var djävulskt välskriven. En mig närstående förläggare har en tendens att gå upp i falsett av lycka när fru Skugges prosa diskuteras. Och ilskan mot fru Skugge bevisar åtminstone en sak: hon är läst. Hade texterna varit bara dåliga hade det givetvis inte varit fallet.

Själv har jag mycket lite att säga om Linda Skugge. Jag känner henne inte. Däremot har jag en del synpunkter på “Linda Skugge”.

Hon svär för mycket och använder för många runda ord. För detta upprörs jag – över “Linda Skugge” – men låter ingen skugga falla över Linda Skugge. Sådant är nu språket och vore det inte patetiskt att klaga över att någon använder snuskiga ord? Att klaga på talspråk i skrift?

Att låta sig irriteras över det är något helt annat och givetvis tillåtet. Om inte språket väckte känslor hos läsaren vore det ofunktionellt.

Jag tycker också som Stenius att “Linda Skugge“ hemfaller till personangrepp på ett omoraliskt sätt och här håller jag Linda Skugge till svars. Kanske är det så att Linda Skugge tror att “Linda Skugge” talar om “Kerstin Thorvall” och “Björn Ranelid”, när hon i själva verket avrättar Kerstin Thorvall och Björn Ranelid. Att det faktum att Linda Skugge skriver under pseudonymen ”Linda Skugge” har fått henne att tro att alla andra också använder sig av homonyma pseudonymer.

I sådana fall tror jag att det är ett missförstånd hon delar med sina hårdaste kritiker.

Jag har nämligen en hypotes om varför ”Linda Skugge” gör så många arga. Det beror på att hon låtsas vara privat i sina offentliga texter. Hon skriver om politiska frågor utan att visa den allra minsta respekt för teoribildning och utan att det allra minsta sträva efter att vara sammanhängande. I stället håller hon upp ”Linda Skugges” smutstvätt till allmän beskådan – som om den dolde en samhällssyn.

Smutstvätten stör etablissemanget av två skäl. För det första, och ganska givet, det viktiga och uttänkta kommer att hånas, direkt eller indirekt, som blott en annan jargong. Om man tillhör det viktiga och genomtänkta etablissemanget är det givetvis inget man vill höra.

För det andra, och troligen viktigare: det privata provocerar. ”Linda Skugges” läsare tror faktiskt att Linda Skugge skriver om Linda Skugge och inte om ”Linda Skugge”. På något sätt gör det att alla andras privata sfär också lyfts in i det offentliga rummet. Dissonanser skär genom hissmusiken. Regler, som alla kommit överens om att betrakta som naturlagar, bryts.

Just den delen av Linda Skugges skrivande uppskattar jag mycket. Det är en attityd med vilken jag känner mig starkt besläktad. Inte för att jag personligen vill vara privat i tidningsartiklar eller ens i mina böcker, men det privata anslaget är ju bara ett medel för ett mål.

Och målet?

Säg så här. Det akademiska etablissemanget, det politiska etablissemanget och det mediala etablissemanget lever i en skenvärld och har en falsk självbild. Att argumentera mot världar och bilder går inte. Man måste i stället visa motvärldar och motbilder. Det går att göra på olika sätt, men målet blir ett och detsamma, att rucka på det som tas för givet, att skaka om det som stelnat, att till sist få dem som vant sig vid scenografin att inse att fonden bara är en kuliss. Den är möjlig att byta ut.

När jag försöker sätta namn på de olika etablissemangen blir det sossar, sossar, sossar. Slutsatsen blir att det är ok att irriteras över ”Linda Skugges” språk och att fördöma hennes personangrepp. Men Linda Skugge själv är ute efter att krossa sosseetablissemanget.

Man ska inte överdriva läsarreaktioner. En kolumn i en tidning, några kommentarer i ett radioprogram — sådant läses eller höres ofta av hundratusentals människor. Vad är väl då femton email och en handfull bloggkommentarer? Svar: allt annat än ett representativt urval.

Samtidigt är det oundvikligt att dessa kommentarer gör ett psykologiskt intryck på skribent och publicist. Såtillvida är nog den läsare som slänger i väg ett email världens mest effektiva opinionsbildare räknat i bang for the bucks.

Med det sagt, och alltså i medvetenhet om det lilla urvalet, måste jag säga att de reaktioner jag fått på min kolumn i går i Svenskan om grupptryck och trender, illustrerade av klimatdebatten, givit sällsynt varma och tacksamma kommentarer. Det finns åtminstone några dussin Svenskanläsare som verkligen känner sig kvävda av debatten om växthuseffekten. Finns det representativitet dold bakom läsarreaktionerna då svänger verkligen pendeln snart, åtminstone i opinionen. Men så enkelt är det såklart inte.

Därmed väcks tanken. Tänk om det finns socialpsykologiska likheter mellan hur börsen värderas och graden av politiskt stöd för teorin om den antropogena växthuseffekten? Då är Bushs omvändelse troligen det yttersta beviset på att trenden nu brett ut sig maximalt, vilket betyder att det inte är långt kvar till ett skifte.

Aldrig har det varit svårare för forskare med avvikande uppfattning att höras. Alltså är deras stund snart inne – och då är det säljläge på Pär Holmgren.

Högerfolk har sällan eller aldrig gjort sig kända för att ha ett socialt samvete.

Den politiske filosofen Mats Olsson, också sportkrönikör för Expressen, djuplodar.

I Dagens Arena skriver Per Wirtén:

I opinionsundersökningar leder nu John McCain över både Clinton och Obama. Hans utgångsläge stärks av demokraternas strid.

Personligen uppfattar jag striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama som ett problem för John McCain. De båda syns dagligen i media, medan John McCain har försvunnit, och budskapet från Obama och Clinton är åtta gånger av tio en attack på McCain.

Denna synpunkt, som följer formulär 1A i kampanjanalys, är inget jag själv grubblat ut. Jag har bara anslutit mig till den allmänna uppfattningen bland personer från båda partierna.

Sakläget kan förändras i den stund kampen mellan Clinton och Obama tippar över och blir riktigt elak — när åtta av tio uttalanden riktas mot antagonisten i det egna partiet. Det är vi inte ens nära.

Mycket görs på sina håll av attitydsmätningar som visar att si-och-så många anhängare till Obama eller Clinton inte kan tänka sig att rösta på den andra demokratiska kandidaten i ett huvudval. Jag tar inte de siffrorna på stort allvar. När saken är biff och fokus riktas mot november kommer uppslutningen bakom den demokratiska kandidaten att bli mycket stor. Dock med en brasklapp: om Clinton snor nomineringen genom politiskt trixande kommer afrikanamerikaner att rösta på henne i något mindre utsträckning än det vanliga utfallet.

På Helle Kleins blogg läser jag följande:

Miljödebattören Stefan Edman har i dagarna kommit ut med en ny bok tillsammans med förre biskopen Martin Lönnebo - Jordens och själens överlevnad (Cordia). Det är en sorts fiktiv brevväxling dem emellan som utspelar sig år 2018.

År 2018 inträffar en fruktansvärd naturkatastrof, en så kallad meganiño, som förstör stora delar av jordens kuster, dödar miljontals människor och driver en halv miljard på flykt. Kring detta skräckscenario spinner sig brevväxlingen mellan författarna. … Jag bläddrar i denna spännande och filosofiska science fiction och får plötsligt se följande stycke:

“Kyrkor som länge stått övergivna, kanske färdiga att rivas, invaderas nu formligen av människor som vill gråta ut sin förtvivlan men samtidigt få hjälp att ta sig ur vanmakten och börja fungera som solidariska världsmedborgare. Helle Klein, tidigare chefredaktör för Aftonbladet, nu huvudstadens biskop, har blivit något av nationens själasörjare med en samtalstimma i teve varje kväll.”

Herrar Edman och Lönnebo har livlig fantasi, det må jag säga.

Livlig fantasi? Oddsen på att Klein någon gång ska bli biskop i svenska kyrkan är så låga att spelbolagen inte tar emot insatser. Om Klein kan lägga handen på Bibeln och svära att hon inte själv tänkt på möjligheten av en sådan framtid, ska jag tatuera in “Lenny Kravitz” i svanken.

I min månatliga kolumn på svensk landsortspress bästa kultursida, den i Kristianstadsbladet, hoppar jag på vänstern och högern, den förra för att den finns, den senare för att den inte skäller tillräckligt ilsket på den förra.

Jag vet inte riktigt vad det var som motiverade denna text, nån slags irritation, antar jag:

Efter att i decennier ha känt sig begränsade av den politiska högerns inskränkthet verkar det som denna pophöger slår knut på sig själv för att verka så förbannat förstående och uppskattande varenda gång en vänsterdemagog spillt lite bläck: de är så viktiga hit och så kloka tänkare dit.

Men dom hade fel på 1970-talet och de har fel idag. Och precis som då lider fortfarande miljarder människor dagligen på grund av en elitistisk vänsterelits ideologiska blindhet och makthunger.

Missförstå mig inte. Det finns viktiga och kloka vänsterskribenter. Det finns emellertid betydligt fler som vantolkar verkligheten så mycket att det bara kan kallas intellektuell oärlighet, som väljer populistisk retorik och personangrepp framför dialog och som i varje val väljer ideologi före mänsklig välfärd.

Målet måste fortfarande vara att bli av med dem.

Värmlands Folkblad lät bröderna Schulman blogga på deras webbplats. Efter ett tag ångrade tidningen sig. Så här skriver chefredaktören Peter Franke:

Jag, och även VF:s styrelse, trodde att det skulle gå att hålla isär den trovärdiga och seriösa morgontidningen från en fräck och rolig humorsajt på vår hemsida. … Det går naturligtvis inte att hålla isär de två produkterna på det sätt vi trodde.

Ja, det blev väl särskilt svårt efter att VF valt att tapetsera halva länet med jätteaffischer på bröderna tillsammans med VF:s logga…

Då och då säger PJ Anders Linder ifrån om Allians för Sveriges bedrövliga nätnärvaro. Han tycks vara den ende som vågar förvänta sig mer än pryoelevsstandard — och han har naturligtvis alldeles rätt i sin kritik.

Jag skrev en artikel i Svenskan efter valet om den allmänt usla standarden på partiernas nätkampanjer. Inte mycket har förbättrats, vilket innebär att det är spel mot ett mål, straffspark, öppet mål, och så vidare, för den som sätter fart först. Det är fullkomligt obegripligt att Alliansen inte lägger en årlig halv miljon på saken.

Och det är fullkomligt obegripligt att ingen tycks fatta vad saken gäller: trafik.

Nyss släppte NY Times den politiska bomben att det demokratiska partiets framtidsman, den rene riddaren på den vite springaren, New Yorks guvernör Eliot Spitzer är länkad till en prostitutionsring. Mer nyheter är på väg och “länkad” kan betyda en hel del. Dock,”prostitutionsring” kan aldrig vara bra. Förväntningarna är att Spitzer måste avgå efter att ha haft med prostituerade att göra på ett olämpligt sätt (i motsats till att ha undersökt verksamheten i egenskap av politiker). Det kommer som en blixt från klar himmel, det passar inte ihop med Spitzers image, historia eller politiska profil.

Vad säger kommentatoerna, nu när de rings upp av TV- och radiokanaler? Jo, att det är en personlig tragedi för Spitzer. Och det är ju sant, men den hade varit ganska lätt för honom att undvika. Värre för hans fru och tre barn för att inte tala om kvinnorna som mot betalning säljer sina kroppar.

Någon som kan tänka sig att en republikansk politiker hade fått samma milda behandling: stackars honom.

BREAKING NEWS: Nu säger källor att Spitzer kommer att avgå.

PM Nilsson och Leo Lagercrantz meddelar att de bloggar. Ibland bloggade PM för länge sedan. Och ibland bloggade Leo. Den senare skrev en del inlägg som tidigt röstades in i den svenska bloggvärldens Hall of Fame. PM var också läsvärd, men mer ordentlig. Nu får vi se hur det går.

En av världens smartaste politiska kampanjmakare, Karl Rove, ifrågasätter sanningen att det är dåligt för det demokratiska partiet att nomineringen inte är utdelad, i ett läge där John McCain kan ägna sig helhjärtat åt att slipa sitt budskap för huvudvalet och ena partiet.

Rove påpekar att McCain inte kommer att synas i media förrän demokraterna har enats, vilket kan betyda att han kommer bort ända fram till augusti. Från medieskuggan kan han bara se på medan Barack Obama och Hillary Clinton cementeras i folks medvetanden som kandidater inför november.

Jag ser att Maria Abrahamsson, Svenskans dynamiska ledarskribent, funnit en ny Mona Sahlin, att bönan från Nacka nu framställer sig lite som en gumma.

I sådana fall ett viktigt och rätt beslut av Sahlin. Jag har suttit och gnuggat händerna över hur gammal och löjlig denna dam på väg mot de sextio skulle te sig i nästa valrörelse, när hon försöker tala ungdomens språk — “… men snälla lilla Fredde, nu får du väl för böveln öppna korpgluggarna…” — och sen dansar i väg i TV-korridoren med The River i sin Walkman (kassettband).

Genom att utge sig för sin ålder kommer hon att te sig betydligt yngre och mindre tramsig.

Center for Media and Public Affairs vid George Mason University är ett medieinstitut värt att följa. I dag presenterar de en sammanställning av hur de olika presidentkandidaterna behandlas av olika TV-kanalers valbevakning:

Hillary Clinton is getting the worst press and Barack Obama the best press of any major presidential candidate, and Bill Clinton is also getting negative reviews, while the gap in good press between John McCain and Mitt Romney is narrowing, according to a new study of TV news election coverage by the Center for Media and Public Affairs. The study also finds that FOX evening news show had the most coverage of policy issues and the least coverage of the campaign horse race.

Läs mer här.

Jag lär återkomma i frågan om George W Bushs eftermäle som president. Just nu påminner mycket av det som sägs om honom i Sverige om hur växthusdebatten kommit att se ut i Sverige: utan att något har förändrats i forskningsläget har plötsligt alla fått religion, och då kan man kasta allt kritiskt tänkande överbord.

På samma sätt har uppenbarligen alla nu blivit överens om att W är den sämsta presidenten någonsin och då kvittar fakta. Sverige vet som vanligt bäst.

I dagens Expressen skriver man på ledarplats att bara 32 procent av amerikanerna anser att Bush gör ett bra jobb, på Aftonbladets ledarsida är det 29 procent. Vilket stämmer? Svar: inget. Just nu får Bush omkring 35 procent i approval ratings. Expressen kallar de 32 procenten för rekordlåga siffror. Sanningen är att de är tio procent från att vara rekordlåga och att rekordet inte hålls av Bush — som däremot är den president som haft högst approval ratings av alla presidenter. Det är det enda rekordet han håller i den sporten.

I USA har vänsterhistoriker och högerhistoriker och statsvetare från alla politiska håll frågats om Bushs plats i historien. Man placerade honom — enligt genomsnittet — på 22:a plats av 43. Andra opinionsmätningar bland folk som har den här sortens bedömningar som sitt yrke har givit ungefär samma resultat. Det är en rimlig bedömning som kommer att förändras i takt med att hans Mellanösternpolitik ger resultat. I vilken riktning vet ingen i dag.

I P1-morgon i går sa Stefan Jonsson att Bush låter sin politik bestämmas av vad Gud säger honom och i SVT:s morgonsoffa sa Niklas Nordström samma sak. Kanske har de rätt, men i sådana fall har de sina egna röster som talar till dem för Bush har aldrig påstått något sådant. Däremot har han vid upprepade tillfällen förklarat att hans tro inte har en sådan funktion för honom, att den snarare ger honom en grundläggande trygghet i livets alla situationer.

Jag har påstått att ras knappast spelar någon roll i valet mellan Barack Obama och Hillary Clinton. Några få övervintrare kan låta bli att rösta på Barack på grund av hans hudfärg, men de är så få att de inte ger något inflytande på resultatet. Om färgen har någon betydelse, är det därför att svarta röstar på Barack på grund av lojalitet med medborgarrättsrörelsens historia. Jag skulle aldrig kalla det för en “rasistisk” röst, utan mer en fullt begriplig känslohandling.

Hudfärgen klibbar dock fast i mediebevakningen, som inget hellre vill än att göra en fråga av saken, av flera, olika skäl (kommersiella, ideologiska, dramaturgiska, psykologiska), och i South Carolina tycks det som om man fått vatten på sin kvarn. Inte bara tänker en stor majoritet svarta rösta för Barack, en stor majoritet vita väljer att rösta på Clinton (och i viss utsträckning Edwards).

Men det finns andra, goda förklaringar till detta. Edwards har kommit hem, vilket har viss betydelse (minns Romney i Michigan). Dessutom är demokraterna i South Carolina just den typen av demokrater som skulle rösta på Clinton i stora antal: partitrogna och Bill-älskande.

Om Barack varit vit hade Clinton vunnit den här delstaten i ett jordskred, nu får Barack svarta röster (som utgör hälften av väljarna) som motväger detta.

Jag vill se betydligt mer evidens än vinklingar i pressen och resultatet i SC innan jag överger mitt påstående att ytterst få vita demokrater röstar på Hillary därför att Barack är svart. Däremot går jag gärna med på att färre svarta röstar på Clinton än vad jag hade trott. Paret Clintons starka band med afrikanamerikaner var inte starkt nog för att uppväga att en brother finns bland de riktiga kandidaterna. Inget ont i det, som sagt.

Här och var klagas det över att svenska medier uppvisar sin inneboende vänstervridning genom att ägna Barack Obama och Hillary Clinton betydligt mer spaltutrymme än de republikanska kandidaterna.

Alla vi som jobbat på kvällstidning vet dock vad som ligger bakom den nyhetsvärderingen: det oemotståndliga dramat.

I mötet mellan Hillary och Barack finns så många konflikter att det är svårt att sortera dem: svart mot vit, man mot kvinna, ung mot gammal, etablissemang mot utanförskap, poesi mot prosa, ond mot god, och så vidare. Varför ska man då skriva om en bunke tradiga gubbar? Jag ser inget politiskt i detta.

Vi har under de senaste valen, från 2000 och framåt, sett en uppåtgående trend beträffande valdeltagande i USA. Primärvalen hittills (ett klent urval, det erkännes) har utmärkts mer än något annat av det höga valdeltagandet. I Iowa gick mellan tummen och pekfingret femtio procent fler att rösta än väntat, hittills ser trenden i New Hampshire likadan ut, även om det snarare handlar om tjugofem procent. Siffrorna är i båda fallen fullkomligt sensationella.

En annan iakttagelse är internets växande betydelse i de politiska opinionsbildande processerna, en utveckling som USA leder med hästlängder. Faktum är att man kan se en tydlig korrelation mellan dessa båda fenomen; höjt valdeltagande och internets betydelse för den demokratiska processen; vilket såklart väcker frågan om internetprofeterna håller på att se den första kvantifierbara bekräftelsen på sina förutsägelser.

Det var ett kort besök i Sverige, men jag hann åtminstone med en hel del privatliv, ganska många businessmöten och ett framträdande i Nyhetsmorgon på TV 4.

Om tekniken är med mig diskuterar jag demokraternas senaste debatt om nomineringen till presidentskapet här, efter nyheterna.

Captus tidning fyller hundra nummer och firar med en extra gedigen utgåva. Jag finns med i form av en från engelskan översatt artikel.

Tankesmedjan Captus, där jag finns med på ett hörn genom att vara medlem i organisationens advisory board, är verkligen ett gott tillskott till den svenska, politiska debatten.