RolandPM

Tidskriften Mana har publicerat en artikel av Anton Hultberg Hansen, som handlar om mig och min syn på den afrikanamerikanska situationen i USA. Jag ska inte gå i polemik med artikeln, av det skälet att jag inte förmår läsa hela utan att bli måttlöst irriterad. Och varför låta detta fåkunniga skräp förstöra min dag?

Dock några strövisa kommentarer till sådant jag uppfattade när jag ögnade texten, och som fick mig att förstå att artikeln inte är värd att bemöta.

För det första, Hultberg Hansen skriver att jag antagligen inte hört talas om Marcus Garvey, Haile Selassie och Leonard Howell. Det är som att säga till en genomsnittssvensk att han antagligen inte hört talas om Ikea, Björn Borg och Olof Palme. Det pinsamma är att Hultberg Hansen uppenbarligen har så snäva referensramar att han inte begriper att det finns kretsar där det han uppfattar som exklusiv information faktiskt är fullkomligt självklart. Jag tillhör i detta sammanhang dessa kretsar, och om Hultberg Hansen hade gittat gå bortom wikipediainformationen om Garvey och Howell, skulle han se att deras centrala sociala budskap handlar om mycket traditionella värderingar, riktade mot just den värdighet och det kulturella kitt som jag efterlyser i min artikel. Att kulturen och värdigheten är av unikt märke spelar ingen roll i sammanhanget. Båda dessa stora, jamaicanska ledare skulle ryta ilsket åt de gettobor som jag diskuterar i min artikel. Skulle de strykit dem medhårs? Dream on, Anton.

För den andra, pinsamheten att Hultberg Hansen skriver om afroamerikaner. Den politiskt korrekta benämningen sedan många år är afrikanamerikaner. Att skriva afroamerikaner räknas som en racial slur – som att säga neger. Att Hultberg Hansen kallar afrikanamerikanerna för negrer är såklart inte ett uttryck för rasism mellan raderna. Det är uttryck för pinsam okunnighet om en debatt som han icke desto mindre känner sig kallad att delta i — Wikipedia hade väl inget om den rätta terminologin, då är det lätt att ens ytlighet avslöjas.

Jag visste, när jag skrev artikeln om det svarta USA, att det skulle finnas sammanhang där jag mer eller mindre och mer eller mindre tydligt, skulle skyllas för rasism. Jag tröstar mig med att jag inte stämplas sålunda av afrikanamerikanerna som deltar i diskussionen, och att de svenskar som drar denna trubbiga lans så tydligt samtidigt avslöjar att de inte vet vad de pratar om.

Låt mig därtill påpeka att det givetvis är möjligt att påstå att jag har fel, utan att spela rasismkortet. Materien jag diskuterar är komplex och mina slutsatser mycket prövande.

I Expressen skriver jag om Torbjörn Tännsjös science fiction-förslag — en global regering som löser alla jordens problem.

Dick Erixon refererar ett samtal med valstrategen Kevin Lampe från Chicago:

… han framförde de mest elaka kommentarer om John McCain jag hört hittills. Han sa rakt ut att McCain är för gammal. Själv är Lampe 46 år och han har svårt att orka med de långa kampanjdagarna, hur ska en 72 åring klara det! Han antydde också att McCain är sjuk. Som vietnamveteran och krigsfånge kan han lita av posttraumatiskt stressyndrom. McCains temperament är ett bevis på det, menade Lampe.

Detta påstående, att McCain är knäpp i huvudet, spreds av konservativa gräsrötter som ville göra George W Bush en tjänst i primärvalskampanjen 2000. Och det ska ha varit ganska effektivt. Räkna med återbruk i höst.

Man ska inte överdriva läsarreaktioner. En kolumn i en tidning, några kommentarer i ett radioprogram — sådant läses eller höres ofta av hundratusentals människor. Vad är väl då femton email och en handfull bloggkommentarer? Svar: allt annat än ett representativt urval.

Samtidigt är det oundvikligt att dessa kommentarer gör ett psykologiskt intryck på skribent och publicist. Såtillvida är nog den läsare som slänger i väg ett email världens mest effektiva opinionsbildare räknat i bang for the bucks.

Med det sagt, och alltså i medvetenhet om det lilla urvalet, måste jag säga att de reaktioner jag fått på min kolumn i går i Svenskan om grupptryck och trender, illustrerade av klimatdebatten, givit sällsynt varma och tacksamma kommentarer. Det finns åtminstone några dussin Svenskanläsare som verkligen känner sig kvävda av debatten om växthuseffekten. Finns det representativitet dold bakom läsarreaktionerna då svänger verkligen pendeln snart, åtminstone i opinionen. Men så enkelt är det såklart inte.

Därmed väcks tanken. Tänk om det finns socialpsykologiska likheter mellan hur börsen värderas och graden av politiskt stöd för teorin om den antropogena växthuseffekten? Då är Bushs omvändelse troligen det yttersta beviset på att trenden nu brett ut sig maximalt, vilket betyder att det inte är långt kvar till ett skifte.

Aldrig har det varit svårare för forskare med avvikande uppfattning att höras. Alltså är deras stund snart inne – och då är det säljläge på Pär Holmgren.

Högerfolk har sällan eller aldrig gjort sig kända för att ha ett socialt samvete.

Den politiske filosofen Mats Olsson, också sportkrönikör för Expressen, djuplodar.

I Dagens Arena skriver Per Wirtén:

I opinionsundersökningar leder nu John McCain över både Clinton och Obama. Hans utgångsläge stärks av demokraternas strid.

Personligen uppfattar jag striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama som ett problem för John McCain. De båda syns dagligen i media, medan John McCain har försvunnit, och budskapet från Obama och Clinton är åtta gånger av tio en attack på McCain.

Denna synpunkt, som följer formulär 1A i kampanjanalys, är inget jag själv grubblat ut. Jag har bara anslutit mig till den allmänna uppfattningen bland personer från båda partierna.

Sakläget kan förändras i den stund kampen mellan Clinton och Obama tippar över och blir riktigt elak — när åtta av tio uttalanden riktas mot antagonisten i det egna partiet. Det är vi inte ens nära.

Mycket görs på sina håll av attitydsmätningar som visar att si-och-så många anhängare till Obama eller Clinton inte kan tänka sig att rösta på den andra demokratiska kandidaten i ett huvudval. Jag tar inte de siffrorna på stort allvar. När saken är biff och fokus riktas mot november kommer uppslutningen bakom den demokratiska kandidaten att bli mycket stor. Dock med en brasklapp: om Clinton snor nomineringen genom politiskt trixande kommer afrikanamerikaner att rösta på henne i något mindre utsträckning än det vanliga utfallet.

Filosofen Torbjörn Tännsjö skriver i Aftonbladet om brott utförda i antikommunismens namn, och påpekar att brott uförda i kommunismens namn i princip aldrig har utförts i vårt land. Det enda han kan komma på är någon kommunistisk ungdom som hjälper en gammal tant över gatan fast det är röd gubbe, eller nåt i den stilen.

Tännsjö bekräftar min tes att ingen är mera trångsynt och brister mera i analysförmåga än en filosof som har bestämt sig.

För det första, brott i kommunismens namn utförda med statens auktoritet torde vara ganska sällsynta i Sverige, då landet aldrig varit en kommunistisk stat. Knappast ett sensationellt avslöjande.

För det andra, brott i kommunismens namn utan statens auktoritet är väl det allra vanligaste politiska brottet i Sverige sedan några decennier? De gatstenar, misshandlar, förtal, trakasserier och vandaliseringar som utförs bakom ansiktsmasker under högljudda kommunistiska slagord är vi alla väl bekanta med nuförtiden.

Det finns mycket som är falskt eller verklighetsfrämmande eller helt enkelt bara dålig propaganda i Tännsjös text, men det behöver inte jag referera. Det är bara att läsa själv.

Vem är Barack Obama? Elitist eller man av folket? Att locka fram rätt svar på den frågan har blivit Barack Obamas huvuduppgift efter den senaste tidens okarakteristiska babblande från den demokratiske presidentkandidaten.

I månadens kolumn i Sundsvalls Tidning, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning diskuterar jag den saken:

Det är tradition inom det republikanska partiet att framställa vänsterns presidentkandidat som en arrogant, elitistisk, välmanikurerad roquefortrebell utan känsla för blaskigt öl, flottiga revben och marshmallowsallad. Ärlig talat brukar det inte vara särskilt svårt. Carter, Dukakis, Gore och Kerry – var och en hemtam på vinprovningar, men ingen aning om vem som vann Daytona 500.

Dagens Story är en av de bästa svenska webbnyheterna under det gångna året. Men man behöver ju inte hålla med om allt. I en nyligen upplagd kolumn funderar Anders Björnsson över hur de etablerade partierna kan stoppa Sverigedemokraterna:

Okonventionella lösningar kan behöva tillgripas. Någon form av kohandel mellan parter som länge har stått långt ifrån varandra kan därför behöva aktualiseras. Sverigedemokraternas förutsebara nationella genomslag skulle, i ett sådant perspektiv, kunna bli den enskilda händelse som utlöser någon form av konstitutionellt omtänkande.

Jag begriper inte vad som här menas med konstitutionellt omtänkande. Man kan givetvis inte ändra grundlagen för att hålla partiet utanför riksdagen, det vore demokratiskt självmord. Hur ska man ändra den nästa gång, när partiet hävt sig över de nya spärrarna eller krånglat sig förbi de nya reglerna?

Möjligen syftar Björnsson på någon form av överenskommelse mellan blocken att inte ha med sd att göra, att behandla dem som luft i fyra år. Också detta tror jag vore politiskt alldeles åt skogen. Om sd kommer in i riksdagen beror det på ett genuint och på många sätt välmotiverat missnöje med den förda politiken. Att från de etablerade partierna — de som ställt till med eländet — bemöta detta underbetyg med att låtsas som om det inte finns vore förödande. Risken vore stor att sd fyra år senare skulle komma tillbaka med fördubblade siffror.

Att stoppa sd på sikt och 2010 kan bara ske genom att dels blottlägga de värderingar som ligger till grund för partiets politik, dels bedriva en kraftfull politik för att minska det utanförskap som hundratusentals flyktingar försatts i av sossarnas kontraproduktiva retorik- och symbolpolitik. Båda angreppssätten måste komma från högern, något jag utvecklat en smula i en kolumn i Svenskan.

Jag fick ett läsarmail om min kolumn om sd i Svenskan härförleden:

Tack för synnerligen bra påpekanden i din artikel om politikens roll i förhållanbde till Sd.

Jag antar att du något känner till det som fått beteckningen Rödebyfallet i Blekinge, med trakasserier som bl.a. har lett till dödsfall.

Rödeby är indelat i två valkretsar: norra och södra. I Rödeby norra finner man procentuellt sett landets största koncentration Sd-sympatisörer bland valmanskåren. Som vi vet uppmuntrar Sd bland annat negativ särbehandling av människor som på något sätt avviker från den norm som Sd anser skall gälla.

Ungdomar antar ofta samma beteende som de finner hos sina äldre förebilder. Jag tror inte att spekulationerna skulle leda alltför vilse om man antog att upprinnelsen till hela händelsekedjan står att finna i samtal kring middagsborden hemma hos de ungdomar som ansvarade för själva hetsen mot den familj som kom att stå i fokus.

Hittills har jag inte sett något om detta, vare sig i den politiska debatten eller i svenska dagsmedia.

Jag har inte kontrollerat uppgiften själv, men har ingen anledning att betvivla läsarens ord. Dessutom, som ytterligare disclaimer, det handlar ju inte om något annat än en bestickande tillfällighet.

Men det är en bestickande tillfällighet.

Så här skriver Steve Kornacki i New York Observer:

When you’ve got a 42-day gap between primaries, you’ve got to fill it with something. So now we’re talking about whether Hillary Clinton should drop out.

Att så är fallet är ytterligare ett bevis för att Barack Obama är något mycket mer än en stilig retoriker. Clintonkampanjen gjorde sitt allra bästa för att dessa 42 dagar skulle komma att ägnas åt Barack Obamas själasörjare, pastor Wright, och dennes kontroversiella predikningar. Man hade alla äss på hand och en joker dessutom, i form av Michelle Obamas tidigare groda.

Så vad hände?

Det blåste över på en vecka, det var vad som hände.

Barack Obamas tal har visat sig vara en fullträff i primärvalskampanjen. Han och hans stab och alla andra förväntar sig att allt kommer att köras i repris i huvudvalet — det som funkar mot Hillary hjälper John McCain — men den dagen den sorgen. Samtidigt som McCains folk gnuggar händerna över att ha detta vapen, förmodar jag att de känner viss respekt för hur elegant och effektivt Obama vred det ur Hillarys händer.

Peggy Noonan, alltid läsvärd och genomtänkt, ofta med ett eget perspektiv, har hittat en soldats kommentar till vad som verkligen hände när Hillary Clinton landade i Bosnien för ett antal år sedan. Clinton har ju sagt att hon tvingades ducka för krypskyttar, medan tv-bilder från händelsen visar den dåvarande presidenthustrun ta emot blommor av en leende åttaåring.

Så vad är sant? Här är svaret:

Actually Mrs. Clinton was too modest. I was there and saw it all. When Mrs. Clinton got off the plane the tarmac came under mortar and machine gun fire. I was blown off my tank and exposed to enemy fire. Mrs. Clinton without regard to her own safety dragged me to safety, jumped on the tank and opened fire, killing 50 of the enemy. Soon a suicide bomber appeared, but Mrs. Clinton stopped the guards from opening fire. She talked to the man in his own language and got him [to] surrender. She found that he had suffered terribly as a result of policies of George Bush. She defused the bomb vest herself. She stopped my bleeding and saved my life. Chelsea donated the blood.

Jajamen.

I dagens kolumn i Svenskan argumenterar jag för varför det ligger närmast till hands att högerkoalitionen libertarianer/konservativa tar fighten med sd:

När det kommer till kritan står s och sd därför i praktiken på samma sida, om än – och jag vill understryka detta; jag menar inte att Sahlin är smygrasist – med helt skilda intentioner.

Så vinner sd debatten mot vänstern, i sakfrågan, retoriskt eller på walkover.

Som man kunde förvänta sig har jag fått ganska många email från sd-sympatisörer, men jag vill påpeka att de varit nästan genomgående hyfsade i tonen. Nån vänsterblogg har också vrängt det till att jag på något sätt ger sd mitt tysta stöd, vilket var den mest förväntade reaktionen av alla. (En gång skrev jag att man måste vara blind för att inte se att Fox News är högervriden varpå nån vänstergök tolkade detta som att jag påstod att Fox News var objektiv. Sånt får man stå ut med.)

I min månatliga kolumn på svensk landsortspress bästa kultursida, den i Kristianstadsbladet, hoppar jag på vänstern och högern, den förra för att den finns, den senare för att den inte skäller tillräckligt ilsket på den förra.

Jag vet inte riktigt vad det var som motiverade denna text, nån slags irritation, antar jag:

Efter att i decennier ha känt sig begränsade av den politiska högerns inskränkthet verkar det som denna pophöger slår knut på sig själv för att verka så förbannat förstående och uppskattande varenda gång en vänsterdemagog spillt lite bläck: de är så viktiga hit och så kloka tänkare dit.

Men dom hade fel på 1970-talet och de har fel idag. Och precis som då lider fortfarande miljarder människor dagligen på grund av en elitistisk vänsterelits ideologiska blindhet och makthunger.

Missförstå mig inte. Det finns viktiga och kloka vänsterskribenter. Det finns emellertid betydligt fler som vantolkar verkligheten så mycket att det bara kan kallas intellektuell oärlighet, som väljer populistisk retorik och personangrepp framför dialog och som i varje val väljer ideologi före mänsklig välfärd.

Målet måste fortfarande vara att bli av med dem.

Demokrater som stöder Hillary Clinton förklarar nu — med eftertryck — att de inte kommer att skriva inlägg på Daily Kos, eftersom tonen där (de flesta håller på Barack Obama) är så hatisk mot Hillary Clinton.

Och sen tillägger de, att “vi förstår nu att vi själva gjort oss skyldiga till hatpropaganda mot Georg W Bush, och även om vi fortfarande värjer oss mot hans åsikter, ska vi i framtiden försöka behandla våra politiska motståndare på högersidan med mer respekt”.

NOT!

Men det om strejken var sant.

Pastor Wrights approval ratings är åtta procent. Av USA:s befolkning är tolv procent afrikanamerikaner, och naturligtvis är inte varenda en som säger att pastorn är ok svart — mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa att tre av fyra av USA:s svarta känner motvilja när de hör pastorns namn och hans trams.

Åtta procent. Och den mannen väljer Barack Obama att låta sig associeras med. Det betyder att han har mycket lång väg kvar innan han slingrat sig ur den här sörjan. Och då talar vi om primärvalet. Skulle Obama vinna nomineringen — vilket inte alls är säkert längre — kommer historien tillbaka med full kraft i augusti.

Den månatliga kolumn jag skriver för Sundsvalls Tidning, Borås Tidning och Blekinge Läns Tidning handlar den här gången om rasfrågans comeback i presidentvalet:

Utan tvivel är nettot av Obamas hudfärg en plusfaktor. Men det betyder inte att det inte skulle vara hans politiska skicklighet som lagt grunden för succén. Svarta kandidater har det funnits förr, till och med i det här valet. Alltid chanslösa.

Om Obama varit en slätstruken medelmåtta hade det kvittat hur svart han varit. Precis som det hade kvittat hur mycket kvinna Hillary varit om hon inte haft sin personliga historia och fascinerande personlighet.

Det är både väl och dåligt tajmat, jag skrev nämligen just innan frågan om Obamas pastor Wright exploderat, vilket ju hällt ytterligare bensin på den elden. Samtidigt bekräftar den händelsen att rasfrågan nu gör en vända till. Skillnaden mot tidigare — vilket jag inte nämner i kolumnen — är att Obama i och med sitt tal häromdagen, valt att träda fram som representant för det svarta USA i ett delat land.

Det är en verklighetsbeskrivning som fått rättmätig kritik, inte minst från svarta i USA. Därmed får man säga att Hillary Clinton uppnått sitt syfte från Södra Carolina, då torpeden Bill försökte fästa just den imagen vid Obama.

Den demokratiske strategen James Carvilles hustru, den republikanska strategen Mary Matalin, sade på The Tonight Show nyss att Obamas tal var jättebra, men att hela historien “freaks out the super delegates”.

Bloggen sa just det nyss.

När man drar strecket och adderar upp Barack Obamas reaktion på pastor Wrights hatpredikningar får man följande:

En pastor som skriker God damn America från pulpeten.

Barack Obama som säger att denna pastor är som en familjemedlem och att hatpredikningarna måste ses i sitt sammanhang.

Gissa hur väljarna kommer att uppfatta det i huvudvalet mot John McCain. Gissa hur högern kommer att använda detta.

Släng in i ekvationen Michelle Obamas uttalande om att hon aldrig före Obamas kandidatur haft skäl att vara stolt över sitt land, och klartänkta demokrater (superdelegater) måste fundera rejält på om Obama kan vinna valet i höst. Samtidigt sitter Bill Clinton just nu och ringer runt till dem och hamrar in just det budskapet.

Hillary ser plötsligt mycket bättre ut för segerhungriga demokrater.

Alldeles nyss höll Barack Obama ett tal i Philadelphia för att förklara och lägga bakom sig kontroversen om pastor Wrights predikningar om det vita USA:s ondska.

Han lyckades antagligen tillfredsställa många demokratiska väljare, men av två skäl kan problemet leva kvar.

För det första, Obama valde att karakterisera USA som ett land som fortfarande består av svarta och vita: du kommer inte undan din hudfärg. Det är en förklaringsmodell som bejakas av de vänsterväljare som avgör vem som ska bli det demokratiska partiets kandidat, men som avfärdas av majoriteten amerikaner. Därmed har Obama minskat sin electability i huvudvalet något. Han syns nu tydligare som en svart kandidat på vänsterkanten och suddigare som en brobyggare och bärare av förändring.

För det andra, affären med pastor Wright kommer att återvända med full kraft om/när Obama ställs mot John McCain i huvudvalet. Och då kommer Obama inte undan lika lätt. Därmed har Wrightaffären också på detta sätt minskat Obamas electability.

Och det är möjligen detta som är Hillary Clintons hopp: att superdelegater, som är mera politiskt savvy än den genomsnittlige väljaren och som också sätter electability högre än de mer idealistiska gräsrötterna, nu tänker om när det gäller vem de ska stödja i Philadelphia i augusti.