RolandPM

Högerfolk har sällan eller aldrig gjort sig kända för att ha ett socialt samvete.

Den politiske filosofen Mats Olsson, också sportkrönikör för Expressen, djuplodar.

Lars Lagerbäck säger att Sebastian Rajalakso inte är aktuell för EM-truppen. Det verkat vettigt. Jag har inte kunnat se så mycket av målsprutan i Djurgården, men det lilla jag sett tyder inte på att vi har med en ny Zlatan att göra. Jag menar inte att nedvärdera Rajalaksos insats, fem mål på sex matcher i allsvenskan gör man inte av en slump. Men i bollbehandling, touch, och så vidare, framstår han icke desto mindre som något mindre än en internationell supertalang.

Så långt har Lagerbäck alltså rätt, men när han sedan säger att “ingen i världen går från division 1 till landslaget på fem-sex matcher”, då är han ute och cyklar. Det är tvärtom typiskt för de allra största talangerna att de slår igenom nästan över en natt, när den sista poletten plötsligt ramlar ner mentalt eller den sista pannan muskler byggts på, och plötsligt är den anonyme talangen en av världens allra bästa.

Ta en titt på de allra största i olika sporter. Nästan alla har kommit i ett nafs från ingenstans.

Låt mig i sammanhanget påminna om att den då helt okände Bosse Larsson i sin a-lagsdebut gjorde mål första gången han rörde bollen.

Det hörs ju på namnet: h ö j d-hopp

Patrik Sjöberg kommenterar varför det är bättre att, som han, ha hoppat 2,42 än, som Stefan Holm, ha hoppat över 2, 30 hundranitton gånger (mot Sjöbergs hundraarton).

Jag undrar om Juventus köper Olof Mellberg så att Albin Ekdal ska ha en snäll svensk att umgås med. Kanske har det viss betydelse, i alla fall.

Det har tidigare avslojats pa denna blogg att den baste pitchern genom tidern i amerikansk baseball, Walter Johnson, hade svenska foraldrar. Kul, men ingen kioskvaltare. Nu har det emellertid kommit till min kannedom att Barry Bonds forsta fru, Sun Branco, i sjalva verket heter Susann och ar fodd och uppvuxen i - Norrtalje! Svenska till pass och sprak.

Om det ar sant vill jag havda att RolandPM just scorat sitt forsta scoop. Dags att borja leta i telefonkataloger, Bjurman…

I mitten på 1980-talet led världsfotbollen svårt av nedsparkningar och tröjdragningar. Det vore fel att säga att problemet försvunnit, men helt klart har Fifa:s åtgärder förbättrat situationen avsevärt.

I dag är det filmningar som är det stora problemet och Portugal är i det avseendet en skam för fotbollen. Saknar spelarna helt självrespekt och värdighet?

Förutom att man blir tokig av att se eländet finns hela tiden risken att lag vinner avgörande fördelar på fusket. Dessutom händer det att sågningar viftas bort, då domaren är rädd att falla för en filmning.

Fifa måste vända den här trenden. Vid uppenbara filmningar ska ges gult kort, i målsituationer rött omedelbart. Ändå krävs här en viss återhållsamhet, då det vore förskräckligt om en spelare sänds av plan efter att motståndarna faktiskt har sparkat ner honom. Därför bör man använda sig av videobilder efter matchen. Syns det tydligt fusk bör man stänga av spelaren i fråga. Inte i en match eller två, utan många. Matchresultatet måste givetvis gälla ändå.

Detta skulle eliminera problemet i stora sammanhang på kort tid. Majoriteten av fotbollsmatcher spelas utan att tv-kameror är närvarande, men i de sammanhangen är filmningar inte alls lika vanliga.

Det är en viktig genre inom sportjournalistiken att tippa inför matcher och tävlingar. Träffar man rätt ska man följa upp med en skrytspalt. Inför VM tippade jag hur det skulle gå i det här inlägget. Om Sverige skrev jag följande:

Sverige förlorar mot England, men går vidare efter vinster i de andra gruppspelsmatcherna. Beroende på lottningen åker man sedan ut i åttondelen eller kvarten. Det senare bör betraktas som succé.

Brasilien baissade jag. Holland avfärdade jag. Frankrike nämnde jag som en möjlig vinnare av hela turneringen, dock mest som en eftertanke. Jag trodde mer på Spanien, England och Argentina.

Portugal och Italien nämnde jag inte alls. Om Tyskland spådde jag att de skulle vara med länge, men knappast kunna gå hela vägen.

I finalen kommer det att stå 0-0 vid full tid och 1-0 till Italien efter förlängning.

Det tröttar mig på djupet att läsa alla sportkrönikörer som nu anser att Lars Lagerbäck bör ersättas av allt från Trinidad och Tobagos förbundskapten till SVT:s expertkommentator. Okunnigt trams!

Värst av alla är Expressen Mats Olsson som dragit igång en veritabel kampanj. Med kvällstidningens muskler bakom sig kan han lyckas. Det vore tragiskt - inte så mycket för landslagets eller Lagerbäcks skull, som för det faktum att det skulle visa på ett så tydligt sätt var makten ligger.

Efter en del telefonsamtal har jag förstått att det finns en del gnäll bland spelarna över Lagerbäck. Det är väntat. Från de som startar eller får regelbunden speltid kommer varje tränare att få goda vitsord. Det omvända gäller också.

Missförstånd nummer ett från sportkrönikörerna är att Sverige som regel bör gå till minst kvartsfinal i VM. Det är väl ett utslag av provinsialism och önsketänkande förmodar jag. Man kan ju tänka sig att länder som Brasilien, Argentina, England, Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland och Holland har synpunkter på en sådan ranking… som en slump råkade det bli åtta länder. Bakom dessa tillhör Sverige en stor grupp länder som får turas om att göra framstötar. Att tro att vi bör peta ett av ovanstående lag och sälla oss till de stora är naivt.

Vad hände i VM? Vi spelade en match mot T&T, som vi kunde ha vunnit med fyra mål. Otur och marginaler gjorde att det blev mållöst. Några dagar senare visade en av turneringens favoriter - England - att det inte var helt lätt att tränga igenom T&T:s försvar. I nästa match gjorde vi en lysande insats och spelade ut ett lag som gått igenom VM:s gruppspel två turneringar i följd. Slutligen spelade vi oavgjort mot stormakten England.

I åttondelen gjorde Sverige usla första tjugo minuter. Jag instämmer i att vi inte gjort en sämre prestation i ett slutspel sedan möjligen EM i Holland/Belgien. Jag skyller det på spelarna, framför allt Fredde Ljungberg och Kim Källström som inte gjorde något rätt defensivt under inledningen. Och noterar att Lagerbäck, som en god ledare, håller sina mannar bakom ryggen.

Därefter blev Teddy Lucic utvisad. Vad som sedan hände utgör knappast rättvis bedömningsgrund för slutbetyg. Men laget höll emot ganska hyfsat och kunde kanske gjort det spännande om Henke Larssons straff gått i mål. Med en man mindre mot perenna medaljörerna Tyskland på deras hemmaplan i en utslagsmatch i ett VM-sluspel.

Slutresultatet, 2-0, är givetvis alldeles normalt.

Från journalisthåll sägs det sedan att Lagerbäck är en katastrof ur PR-hänseende. Han berättar inte för journalister om taktik och skadeläge. Nå, det är hans förbannade jobb att tiga om dessa saker. Journalistkåren, med Olsson i spetsen, tycks tro att förbundskaptenen, spelarna och journalisterna är nån slags mysgrupp som är på turné tillsammans. Så är det inte. Laget är där för att vinna matcher. Inget gör för övrigt Expressens läsare gladare. Vill man ha Bert Karlsson får man väl gå på Sommarland.

I en konstig vändning lägger sedan Olsson skulden på Lagerbäck för att Zlatan, Ljungberg och andra uppför sig som bortskämda ungar. Men deras avoghet till pressen har helt andra rötter än Lagerbäcks. Han är en norrländsk sosse som äter ostfrallor med sekreterare och vaktmästare på förbundet när det är fikarast. Han är obekväm och flyr pressen därför att han är obekväm i den rollen. Detta kan man lägga honom till last, men knappast ange som orsak till superstjärnornas divalater.

För övrigt har vi aldrig haft spelare med sådan stjärnstatus som Ibra och Ljungberg. Det är en delförklaring till att tidigare årgångar varit mer tillgängliga, förändrat klimat i hela fotbollsvärlden en annan. Och när halvstjärnor som Mellberg och Chippen sedan vänder journalister ryggen - ja, då tar de efter Zlatan och Fredde. Naturligtvis inte Lagerbäck.

Några skyller publiktappet bland TV-tittarna på Lagerbäck och då har man vad mig anbelangar lämnat planeten Jorden.

Andra säger att Lagerbäcks strategi inte fungerar i slutspel. Well, vi var en straffsparksläggning från att slå ut Holland i EM-kvarten, ett stolpskott från kvartsfinal i förra VM, med därefter gynnsam lottning, och millimetrar från seger mot T&T den här gången och därefter Equador i åttondelen.

Sätt Bert Karlsson bakom podiet på nästa presskonferens och skriv roliga krönikor nästa dag. Se sedan hur roligt det är när Sverige inte går till slutspel. Det har vi gjort fyra gånger i rad under Lagerbäcks ledning. Inget ger bättre PR och högre tittarsiffror.

För övrigt anser jag att det är rimligt att diskutera Lagerbäcks fortsättning, men bara av denna enda anledning: när någon suttit så länge på posten måste man alltid akta sig för att passera bäst-före-datum. Om han skulle lämna sin tjänst vill jag se Jonas Thern som efterträdare.

Antalet spelare som MFF-dödarna FC Thun hade med i Schweiz framgångsrika - en straffsparksläggning från kvarten - VM-trupp.

Olika sporter sänder olika signaler, i Sverige som i USA. Den unge svensk som ägnar sin fritid åt brottning eller bandy fångas in av ett annat nät förutfattade meningar än golfaren eller windsurfaren.

I USA förknippas basket med innerstäder, rapmusik och
tatueringar, baseball med äppelpaj och den amerikanska drömmen, football är sportfånar och fotboll är villaförorter och liberala mammor. Utövarna är typiskt kvinnor och barn.

Därför är det inte konstigt att det konservativa magasinet Weekly Standard, som jag för övrigt läser och uppskattar, hamrar på fotbolls-VM med nedsättande artiklar. I en ganska rolig artikel menar Frank Cannon och Richard Lessner att fotboll bäst spelas utan boll, medan Jonathan Last på annan plats förklarar varför fotboll aldrig kommer att bli populärt i USA. Anledningen är alla irriterande filmningar och i detta har han onekligen en poäng.

Men sist jag träffade Last stod han på skeppsdäck och spelade shuffle board, vilket säger en del om i vilken riktning hans egen idrottserfarenhet sträcker sig. Tydligare uttryckt: trots den slumpmässigt korrekta iakttagelsen är han fel man att uttala sig om fotbollens fördelar.

Det är synd att Bosse Nilsson lämnar Malmö FF. Han tycks ha ett gjort ett bra jobb som lagledare. Trevlig prick, dessutom.

Den goda nyheten är att han lämnar Malmö för att ta över som tränare i Helsingborg. Troligen handlar det om säsongen ut, men man vet ju aldrig, och om det går som tänkt ska han fortsätta i klubben också från 2007, då som sportchef.

Det är en god nyhet, eftersom Bosse Nilsson inte är en vinnare som huvudansvarig i klubbsammanhang. När han tog upp HIF i allsvenskan var det från en svag serie och med ett lag som hade vunnit också med Bert Karlsson som tränare.

Det är ett tag sedan Nilsson styrde en skuta på egen hand och saker kan förändras, men om vi kan lära oss något av historien så har HIF just lagt en tyngd i den ena vågskålen, där värvningen av Henke Larsson hamnade i den andra.

(Nyheten att Nilsson går från MFF till HIF kommer från Expressen. Nilsson betonar att inget är klart.)

Han var helt omöjlig att plocka bort.

Rolf Zetterlund, som sett mer svensk fotboll än de flesta, utnämner den bäste av dem alla - Bosse Larsson.

På Motjorden är Lex Luthor hjälte, Stålmannen är ond och tappar superkrafter under en gul sol. Där är Svensson, Svensson en rolig TV-serie, Göran Persson ideologiskt motiverad och Vägverket slösar inte pengar i slutet av budgetåret.

Och där är det helt rimligt att spela Marcus Allbäck mot Tyskland även om Zlatan är frisk från sin skada.

De svenska kommentatorer som menar att en av världens mest fruktade anfallare bör petas till förmån för en duglig fotbollsarbetare som Allbäck vet inte vad de pratar om. Förutom att Zlatan är den enda spelare vi har som på egen hand kan avgöra en match drar han på sig mer bevakning än Mattias Johnsson, Johan Elmander och Marcus Allbäck tillsammans. Hans närvaro gör motståndarnas försvarare stirriga och i bästa fall rädda. Och det öppnar för Fredrik Ljungberg och Henke Larsson på ett helt annat sätt än om Allbäck spelar. Också när Allbäck är mycket bra och Zlatan är mycket dålig är Zorro från Malmö FF bättre för laget.

Också en påminnelse. Här är (Väst-)Tysklands VM- och EM-framgångar sedan 1966:

1966, VM-silver

1970, VM-brons

1972, EM-guld

1974, VM-guld

1976, EM-silver

1980, EM-guld

1982, VM-silver

1986, VM-silver

1988, EM-semifinal

1990, VM-guld

1992, EM-silver

1996, EM-guld

2002, VM-silver

Nu möter vi detta Tyskland på deras hemmaplan i en turnering där laget imponerat stort och svenska tidningar talar om mardrömslottning - för att vi får Argentina i kvarten.

Alltså, jag menar att vi har ett spännande underdog-läge i åttondelsfinalen, men nån måtta får det väl vara. I det läge vi befinner oss är turneringen rimligen över för Sverige nio gånger av tio.

Expressens “sportkrönikör” Mats Olsson uttalar sig om matchen:

- Herregud! Jag var helt övertygad om ett nytt 0-0-fiasko.

Men tre minuter senare har analysen förändrats något:

Helt fantastiskt! Det är fem getingar!

Vägen från fiskao till fem getingar är kort ibland.

Med några minuter kvar stod det klart att Sverige gjort en mycket bra match, förtjänade segern, men hade marginalerna mot sig i avslutningarna. Fredrik Ljungbergs segermål var den logiska följden av 88 minuters dominans mot ett mycket bra motståndarlag.

Jag tycker att det kommit bort något att Paraguay alltid håller sig väl framme i hård konkurrens. I Sydamerika befinner man sig just bakom de två stora. I VM-slutspel har man gått vidare från gruppspelet både i Frankrike och i Japan/Sydkorea. Att möta dem kan jämföras med att spela mot Portugal eller Rumänien. Och Sverige var klart bäst. Mot bakgrund av Trinidad & Tobagos insats mot England framstår nu Sveriges oförmåga att göra mål i den matchen i något annan dager.

Att spela Kim Källström istället för Anders Svensson fungerade väl, även om jag nog tror att det berodde lika mycket på vad resten av laget gav den offensive mittfältaren, som tvärtom. Med Svensson på plan hade det mycket väl kunnat ha gått lika bra. Dock, Källström gjorde sin bästa landskamp från start när det behövdes som bäst.

Johan Elmanders korta inhopp var bra. Jag tycker inte om hans attityd, men kan leva med det så länge han sköter sig på planen.

Henke Larsson (det är fantastiskt vad han är bra på huvudet, trots sina 1,77) var bättre än i premiären, men fortfarande saknar jag hans diagonallöpningar som brukar vara så effektiva. Erik Edman lyckas inte i sina offensiva ansatser. Bortsett från det fungerade Sveriges spel mycket tillfredsställande.

Zlatan? Jag tror och hoppas att han plockades ut med tanke på att det var viktigare i det läget att Sverige inte förlorade än att man vann. Med tanke på det ville man i sådana fall inte riskera Zlatans ljumskar, då han hade behövts i en måste-match mot England.

Kanske kommer en del krönikörer att klaga över bristande effektivitet i avsluten. Men vad kvällspressen än säger så är det viktigaste att man skapar chanser - då kommer målen. Man kan inte träna de sista millimetrarna. Sverige har flera bra målskyttar och gjorde trettio mål på tio matcher i kvalspelet. Att gnälla över dåliga avslut efter en eller två matcher är att dra slutsatsen att krona är vanligare än klave efter tre singlingar, där krona kommit upp två gånger.

Huruvida det är bra eller dåligt att slå England beror nu på vad som händer i Tysklandsgruppen. Equador är en motståndare som vi slår ut fler gånger än tvärtom. Tyskland på hemmaplan i en åttondelsfinal i VM? Där åker vi ut nio gånger av tio.

En sak till. Lade ni märke till hur effektivt Sverige dödade de sista fem minuterna? För tio-femton år sedan hade risken varit stor att laget istället trott att det var meningen att det skulle fortsätta spela också efter 1-0-målet. Välkommen realism.

En uppmärksam läsare påpekar att jag placerade Milan på andra planhalvan mot Barcelona i senaste CL-finalen. Att inte fler mailat om den saken säger möjligen något om hur stort intresse mina inlägg om idrott röner.

Barcelona mötte givetvis Arsenal.

Efter en stark vår har förhoppningarna varit stora på USA. Utrymmet på sportsidorna för VM är större än någonsin förr - med reservation för 1994, då jag inte var här.

Efter Tjeckiens klara 3-0-vinst kan man dock undra om USA faktiskt är så långt bakom världstoppen som den allmänna uppfattningen gör gällande. Laget var en munsbit för andrarankade Tjeckien.

Möjligen kan man undra hur matchen hade sett ut om Tjeckien inte gjort 1-0 så tidigt, men det amerikanska lagets styrka har historiskt sett varit energi och kampvilja. Att lägga sig och dö efter ett tidigt mål i nacken är okarakteristiskt. Lättare då att förklara haveriet med oförmåga.

En annan brasklapp är motståndarna. Tjeckerna var mycket bra. Säkra bakåt och metodiska framåt, men glimtvisa inslag av briljans.

Nästa match för USA är Ghana, som nu måste besegras. För Tjeckien ser framtiden ljus ut.

Med marginalerna på sin sida hade Sverige kunnat vinna den här matchen med tre, fyra mål. Ändå är det inte en tillfällighet att resultatet blev fiaskobetonade 0-0.

Enligt min mening underskattade Sverige motståndaren. Inte såtillvida att spelarna inte slet och försökte, men man gick in på plan med den omedelbara målsättningen att göra först ett mål och sedan ett till och sedan ett till. Resultatet blev att varenda passning på motståndarnas planhalva var ett försök till en avgörande stickare. Varje anfall stressades istället för att byggas upp bakifrån och tillåtas börja om när öppningar saknades.

Som bäst är också den här relativt offensiva upplagan av Sverige ett försiktigt och tålmodigt lag. Dessa dygder saknades mot Trinidad and Tobago, därav det nedslående resultatet.

Utan att vara dålig förmådde inte Henke Larsson spela den roll som hade krävts för att luckra upp den köttmur som Trinidad and Tobago ställde upp framför eget straffområda. Matchbilden var inte helt olik den Barcelona ställdes inför i Champions League-finalen mot Milan. Då hittade just Henke nyckeln.

Peo ringde och berömde Kim Källström. Det är välförtjänt beröm, men Källström har kommit in som en frisk fläkt ett antal gånger tidigare. Det följer inte att han ska starta nästa gång. Hittills har han varje gång misslyckats med att omsätta form och finess från goda inhopp till kvalitetsstarter.

Man noterar också att Sverige har ont om ledarfigurer på plan när det krävs mental styrka. År 1994 fanns Roger Ljung, Patrik Andersson, Roland Nilsson, Stefan Schwarz, Jonas Thern och Klas Ingesson med ungefär samma ledaregenskaper som bara Henke Larsson visar upp i årets upplaga. I en match som dagens spelar det stor roll.

England imponerade inte, men ursäktas av att det tidiga ledningsmålet skapade en svårhanterlig matchbild. Man ska också bära i minnet att det dröjer två veckor innan åttondelsfinalen spelas. Svennis har inte vilat laget till att vara på topp mot Paraguay och Trinidad and Tobago. När favorittippade lag inleder en VM-turnering med att vinna med många mål och glänsa kan man oftast utgå från att de har passerat formtoppen när turneringen avgörs.

Paraguay visade, som väntat, att man kommer att bli svåra för Sverige att besegra.

Efter mitt vaga VM-tips har jag drabbats av en läsarstorm (två mail) som undrar varför jag inte tippar Italien som möjlig vinnare. Skälet är enkelt. Jag glömde laget.

Vilket väl säger något om hur jag taxerar gli azzurris möjligheter att få lyfta vm-bucklan.