RolandPM

De senaste timmarna har jag ägnat åt att diskutera VM i fotboll med goda vänner. Mest optimistisk var Göran Bohlin på DN-sporten, som ser Sverige i semifinal. Här är mitt eget, vaga tips:

Sverige förlorar mot England, men går vidare efter vinster i de andra gruppspelsmatcherna. Beroende på lottningen åker man sedan ut i åttondelen eller kvarten. Det senare bör betraktas som succé.

Brasilien bör hållas som favorit, men är faktiskt ganska svaga bakom sin formidabla offensiv. Andra lag som kommer att slåss om segern är England, Argentina och Spanien. Jag baserar detta på att England har ett mycket gediget lag där flera nyckelspelare tycks vara bättre än på flera år. I de senaste EM- och VM-turneringarna hade man kunnat gå mycket längre. Tillfälligheter gjorde att laget åkte ur. Kan vara dags nu.

Spanien har varit favoriter inför varenda turnering de senaste femton åren, men gjort sina fans besvikna. I år räknas de knappast. Ändå är laget bra och den inhemska ligan bättre än någonsin. Kan vara dags nu. (Samma sak kan sägas om Frankrike.)

Argentina nämner jag bara för att jag hörde om stora insatser på laget. Man är alltid farliga och kan smyga ungefär som Spanien.

Tyskland och Holland? Som Gary Lineker en gång sa:

Fotboll är ett spel där matcherna varar i nittio minuter och sedan har Tyskland vunnit.

Laget i år imponerar inte, men samma sak gällde för fyra år sedan och då gick man till final. Om hemmaplan vänds till en fördel kan laget vara med länge, men jag har svårt att se dem som vinnare. Holland har gjort stora resultat, men har nyckelspelare skadade. Räcker inte till i år.

USA lär inte klara gruppspelet. Jag ser inga afrikanska lag som är tillräckligt bra i år.

Johan Norberg förklarar med ett citat varför USA är kasst på fotboll och bra på resten. Men det är faktiskt värre än så. USA är bra också på vår europeiska fotboll. Landet är rankat femma i världen på senaste FIFA-rankingen och har gjort utmärkta resultat i träningsmatcher under våren. Man har kvalificerat sig för jag vet inte hur många VM i rad och är inte ovant vid att gå vidare från gruppspelet. I år är landets mål att gå minst till kvartsfinal.

Inom damfotboll är man som bekant det bästa landet genom tiderna, med råge, och fotboll är den största sporten i det amerikanska skolsystemet om man räknar antalet utövare.

Mycket har hänt sedan New York Cosmos värvade Pelé och Kaiser Franz.

Finalen i Champions League direktsändes av ESPN II. Jag var ensam hemma med tre ungar, men lyckades distrahera dem med tågbanan tillräckligt för att kunna se matchen.

Det är för sorgligt att Henke Larsson ska flytta hem till Sverige. Inte bara för att han valt ett ängagäng som HIF, vars mest uppmärksammade insats de senaste åren varit att lura av skattbetalarna ett antal miljoner för att dölja sin egen inkompetens. Värre är, misstänker jag, att Henke ångrar sig. Han fattade beslutet i ett helt annat läge än det han befinner sig i nu - sent i höstas, innan han återhämtat sig till hundra procent efter sin skada och utan att äga den position i laget som han nu prenumererar på.

Då såg han en och en halv säsong i Katalonien på bänken - som bäst. Nu vet han att de närmaste åren skulle innebära fler matcher från start än som inhoppare. Med tanke på hans fysik och disciplin finns det ingen anledning till at Henke inte skulle hålla tre, fyra år till på samma nivå som i dag.

Och så gör han en missbedömning av läget och väljer att spela i HIF. Stackars karl.

Jag skriver i regnuppehaallet i matchen mellan Cleveland Indians och Chicago WhiteSox. Saesongens foersta match. I morgon spelar SF Giants sin premiaer, borta mot SD Padres. Och MFF moeter Haecken i sin saesongsoeppning, samma dag.

Jag har stora foervantningar paa baade MFF och Giants. Kaenslomaessigt betyder Malmoe mycket mer, men baseballsaesongen aer en underbar skapelse - 162 matcher paa sex maanader och sedan en maanads slutspel. Man lever med rytmen paa ett helt annat saett aen i en fotbollssaesong. Jag lovar att se minst tio matcher i veckan.

It seems that I have more than a few baseball fans among my readers. This is good. One quotes economist Art De Vany’s study ”Steroids, Home Runs and the Law of Genius”:

The greatest home run hitters are as rare as great scientists, artists, or composers. The greatest accomplishments in these fields all follow the same universal law of genius, as I show in this paper. There is no evidence that steroid use has altered home run hitting but there is great confusion, plain ignorance, and deception (sports writers and politicians are particularly guilty) in the criticisms addressed at MLB and the great home run hitters of the present era.

The debate on whether or not power hitters benefit from steroid use is not new. I believe that they do, and for three reasons. First, a season means a grueling 162 games. Recovery is crucial to consistent performance, and steroids will help especially muscular players to recover and stay healthy. Secondly, steroids will prolong careers, and since most important records are career records it will be easier to match them will the help of steroids. It is easier to reach 700 big taters in twenty years than in seventeen.

Thirdly, Barry Bonds has put on at least twenty pounds worth of muscles since he turned thirtytree. Obviously this will transform some fly balls into home runs, say ten per season. Whether Bonds gained those muscles illegally is a separate issue, but surely they have helped him as a power hitter. And as a general rule steroids will be beneficial for building muscle mass.

Now, I want to underscore that home runs and ERA:s have varied considerably through history due to the development of the game, and I am not taking for granted that the McGuire/Sosa/Bonds-era can be explained with reference to steroids. Also, you cannot develop into a great hitter without extreme talent. Bonds would have had Hall of Fame-numbers even if he had left the game seven years ago. And note that his batting average over the last few years has improved considerably, now putting him among hitters with a +.300 career average. Surely that can’t be explained by steroid use. Batting average has not been generally improved down the decades. The last hitter with a .400-season was Ted Williams, and that’s fifty years ago.

I slutet av månaden kommer i bokform de avslöjanden som San Francisco Chronicle publicerat angående Balcoskandalen - dopinghistorien som bland annat involverat ett antal friidrottsstjärnor.

Mer än något annat handlar det dock om baseballstjärnan Barry Bonds, en av idrottshistoriens allra största, som enligt boken och varje mått av sunt förnuft nått sin karriärs höjdpunkter med hjälp av varenda olaglig drog som går att hitta.

Mycket inressant utdrag ur boken, Games of Shadows, i kommande nummer av Sports Illustrated.

Frågan är vilka legala konsekvenser det kommer att ha för Bonds, som vittnade inför en Grand Jury mot löfte att inte åtalas för någonting - utom mened. Enligt boken ljög han som en … (fyll i själva…).

Vinkeln på San Franciscos sportnyheter ikväll: hur i gudars skymning kan Detroit Red Wings tillåta sina svenskar att fira ett löjligt OS-guld istället för att vara på isen mot San Jose Sharks?

Bakfulla svenskar missade matchen som Sharks sensationellt vann med 5-1.

Aftonbladet skriver att Barry Bonds lovat lägga av efter 2006 - vilket sammanfattar ungefär en tiondel av den diskussionen. Själv är jag övertygad om att han spelar också 2007 - om inte skador stoppar honom.

Hur stor är Bonds?

SF Giants har samlats till spring training i Scottsdale. Hela laget är på plats utom Bonds som tar hand om personliga åtaganden (vårdnadstvist). Så vad toppar SF Chronicle med?

En bild på plastkonen som reserverar Bonds parkeringsplats tills han dyker upp…

Hasse Mattisson, slitvarg i MFF, bloggar.

Så här skrev jag i går:

Däremot vet jag att Seahawks vinner.

Nä, jag har aldrig varit mycket av en tippare. Stones i pausen var inte heller mycket att ha. God dip, dock.

På söndag smäller det mellan Pittsburgh Steelers och Seattle Seahawks - i Detroit till den soltörstande amerikanska journalistkårens missnöje.

Jag är förtjust i Seahawks coach, Mike Holmgren, men också väldigt svag för Steelers järnkaminattityd, personifierad av kvartsbacken Ben Roethlisberger. Så jag vet inte riktigt vilket lag jag håller på.

Däremot vet jag att Seahawks vinner.

I pausen uppträder Rolling Stones. Att denna paus också skulle innebära en kris för vattentrycket i USA:s största städer på grund av att så många går på toaletten samtidigt är en myt. Likaså är det en myt att helgen är rena julafton för avokadobranschen (guacamole för tortillachipsen).

Svensk idrott är på väg dit där amerikansk redan befinner sig, med så tunga sponsorkontrakt och förebildstänk att intervjuer numera är en uppvisning i konsten att säga så lite som möjligt.

Linna Johansson i Expressen kan omöjligt ha sett amerikanska idrottare intervjuas. Om svenska idrottare är Tomas Ledin är deras amerikanska motsvarigheter Bob Dylan. Att komma hit och se baseballs, footballs och basketballs stjärnor i olika talkshows är en chock för den som är van vid Fotbollskvälls intervjuer.

Anledningen är såklart just de tunga sponsorkontrakt som Linna J. beskyller för att ge motsatt effekt. Tråkiga idrottsstjärnor säljer inte.

Zlatan är de tunga sponsorkontraktens ansikte. Gårdagens svenska fotbollshjältar, Tomas Brolin, Kennet Andersson, var mycket tristare.

President George W Bush gjorde sin förmögenhet genom att köpa in sig i Texas Rangers för en blygsam summa och sälja för ett antal miljoner mer efter några år. Det var inte bara ekonomisk spekulation - Bush är en passionerad baseballfan.

I mars spelas för första gången World Baseball Classic, som samlar världens sexton bästa länder. Men ett tag såg det ut som om turneringen skulle omintetgöras av USA:s handelsembargo mot Cuba.

Nu har Bush gripit in och fixat ett undantag. Cuba får spela mot löfte att inte ta emot några prispengar.

I går en av de största sporthändelserna på åratal: Rose Bowl mellan Trojans från USC och Longhorns från Houston. Alltså amerikansk college football.

Inför 94 000 åskådare i Pasadena vann överraskande Longhorns, George W Bushs favoritlag, efter en galaktisk uppvisning av quarter back Vince Young som förde tankarna till Diego Armando Maradona och Bosse Larsson.

Young avgjorde med en egen touch down med nitton sekunder kvar.

Matchen var enormt hypad. För USC spelade kvartsbacken Matt Leinart, som avböjde fyrtio miljoner USD förra året för att gå kvar sista året på college, och Reggie Bush, hyllad som den störste running back-talangen sedan 1970-talet. För Longhorns alltså Vince Young, som dominerade nationella mästerskapen redan i fjor, trots att han fortfarande är junior och alltså har ett år kvar i college.

Journalister här kallar det den match som levt upp till förhandssnacket mer än någon annan sedan Ali sänkte Foreman i åttonde ronden i Kinshasa 1974 efter sju ronders rope-a-dope.

San Jose Sharks hade nio raka förluster när man bytte till sig superstjärnan Joe Thornton. Sedan dess har laget spelat hem fem raka segrar.

Igår bjöd coach Ron Wilson in sonen till sin barndomsidol att se matchen. Barndomsidolen hette Scott Young och var expert i kanadensiska hockeyprogrammet Hockey Night In Canada. Efter sin död blev han invald i Hall of Fame.

Sonen, som glatt minglade i Sharks omklädningsrum efter matchen? Rock ‘n roller Neil Young.

Bara på RolandPM.

Det kommer att kallas för drömlottning. Men England är bättre än på fyrtio år och även om vi har bra statistik mot dem förblir det en motståndare som räknas som favorit mot Sverige. Paraguay är mycket bättre än Costa Rica anno 1990. Benknäckargäng som tagit sig till slutspel i hårdaste möjliga miljö.

Trinidad and Tobago är däremot ett lag som vi ska vinna över bekvämt. Dessutom har Peo O. bott där. Vad gjorde det med deras moral? Den frågan måste ställas.

Vi går vidare efter förlust mot England och segrar mot de andra.

Sidan 4 i Expressen i går, en AIK:are pratar stolt om priset på tio miljoner för klubben i hans hjärta. Det verkar vara en rimlig prislapp med tanke på att IMG i dagarna hostat upp dryga kvartsmiljarden för en del av Malmö FF.

I dag fick jag ett mail från en läsare som bifogade en artikel ur brittiska The Guardian signerad James Richardson. Den kräver en större publik:

For the moment, Juventus sit serenely five points clear at the top having come up with yet another display of shock and awe in last Saturday’s clash with Roma, a game which saw yet more genius from Zlatan Ibrahimovic. Roma v Juve is one of the most bitter fixtures in the Serie A calendar, almost as important in the capital as the derby - as last year’s decade-high 72 fouls testified - but while this year Roma’s players muttered pre-game about “not shaking hands” and “definitely winning”, Zlatan observed to the press that for him, playing Roma was just another game: “a bit like playing Ascoli”.

He followed that up with a flash of pure magic. Juve had spent the first-half sitting and waiting in their usual fashion as Roma poured forward, then suddenly snatched the lead then through a Pavel Nedved header on the stroke of half time. Out came the Romans for the second half more fired up than ever, only for Emerson to fire the ball at Zlatan on the halfway line. The Swede, with his back to goal and marked by Sami Kuffour, did the obvious thing: volleyed the ball with his heel back up into the air and over the unfortunate defender, then raced round to collect it, sprinted towards the Roma goal and fired a cool strike past the keeper.

It was a moment of magnificence by the man described as “part ballerina, part gangster,” by one Italian paper, and a fine response for Serie A to Ronaldinho’s much touted brace at Real (a brace for Ronaldinho, now there’s a thought). What’s more, two minutes later Zlatan was back up at the Roma end setting Trezeguet up for the first of his two goals, before Juve eventually ran out 4-1 winners.

“What can you do? Juve can fire off any kind of ball at Ibrahimovic, because they know he’ll just kill it anyway. That’s why they move so fast,” whimpered Roma manager Luciano Spalletti after the final whistle mercifully blew.

Matchen mellan Philadelphia Flyers och New York Rangers - Peter Forsbergs debut för sin nya klubb - drog 268 464 tv-tittare (mindre än var 1000:e människa i USA). För NHL:s nya samarbetspartner, tv-bolaget OLN, är det direkt katastrofala siffror. Hockeyn är och förblir en mikrosport i USA.

Själv slår jag alltid, när jag är i USA under säsongen, upp sidan 14 i San Fransisco Chronicles sportbilaga och läser notisen längst ner till vänster för att se om Foppa gjort mål. Jag är intresserad och en stor beundrare av Foppas konst. Men den svenska haussen av NHL saknar helt och hållet täckning i verkligheten.

Visst är Phillie en av de städer i USA där hockeyn är som störst, men till och med där förhåller den sig fortfarande till basket (76ers), football (Eagles) och baseball (Phillies) som handbollen förhåller sig till fotbollen i Malmö

.

Under säsongens första ungefär 140 matcher vann San Francisco Giants drygt fyra matcher av tio utan Barry Bonds. För en dryg vecka sedan kom superstjärnan tillbaka från sin knäskada. Och det är fascinerande hur somliga alltid levererar. Ringrost? Hård yttre press? Lappri.

Sålunda har man vunnit sju av åtta matcher med Bonds i startuppställningen. Bonds har hamrat in fem homeruns och spelar med ett batting average på .366, vilket hade varit bäst i ligan om han hållit det över en säsong.

Bonds är nu bara en handfull homeruns från att passera Babe Ruth på listan över flest homeruns under karriären och det finns en liten chans att han går om tjugo- och trettiotalens stora stjärna redan i år (ungefär tio matcher kvar). I sådana fall har han bara Hank Aaron framför sig att jaga nästa år. Det dramat ska jag följa på plats från SBC Parks läktare.