I höst någon gång kommer institutet att få en plats på nätet, då återkommer jag i någon form, sannolikt med regelbundenhet.

Till dess, tack för alla läsarreaktioner. Vi hörs.

Den privata Linda skulle aldrig skriva krönikor. Jag gillar inte att vara i tidningen. Jag vill vara med mina barn. Jag har sett det som mitt jobb. Jag är superbra på det. Det är ett kul jobb.

Linda Skugge i plusintervju i Aftonbladet. And I gotta say två saker. Hela intervjun känns som en bekräftelse av min Skuggeanalys och med hänvisning till citatet ovan: jag hade kunnat säga exakt samma sak. Det är ett kul jobb, men jag hade hellre sluppit. Lite sorgligt, egentligen. Och kanske är det bara den här våren jag känner så. För mycket att göra. Man kanske skulle varva ner, bli direktör eller nåt.

Lars Lagerbäck says Sebastian Rajalakso not is up to date for the European Championship squad. It seemed to make sense. I have not been able to see as much of målsprutan in Djurgården, but the little I have seen is not one that we have with a new Zlatan to do. I do not mean to disparage Rajalaksos effort, five goals in six matches in the headlines does not happen by chance. But in bollbehandling, touch, and so on, he seems none the less as something less than an international supertalang.

So much has Lagerbäck is right, but when he then says that “nobody in the world goes from Division 1 to the national team for five to six matches,” then he is out there and bicycles. The contrary, it is typical of the very largest talent that they passed through almost overnight, when the last poletten suddenly fall down mentally, or the end of the forehead muscles built on, and suddenly, the anonymous talent one of the world’s very best.

Take a look at the very largest in different sports. Almost all have come in a naf from nowhere.

Let me in this context, recall that the then completely unknown Bosse Larsson in his a-lagsdebut made the goal the first time he touched the ball.

Dock några strövisa kommentarer till sådant jag uppfattade när jag ögnade texten, och som fick mig att förstå att artikeln inte är värd att bemöta.

För det första, Hultberg Hansen skriver att jag antagligen inte hört talas om Marcus Garvey, Haile Selassie och Leonard Howell. Det är som att säga till en genomsnittssvensk att han antagligen inte hört talas om Ikea, Björn Borg och Olof Palme. Det pinsamma är att Hultberg Hansen uppenbarligen har så snäva referensramar att han inte begriper att det finns kretsar där det han uppfattar som exklusiv information faktiskt är fullkomligt självklart. Jag tillhör i detta sammanhang dessa kretsar, och om Hultberg Hansen hade gittat gå bortom wikipediainformationen om Garvey och Howell, skulle han se att deras centrala sociala budskap handlar om mycket traditionella värderingar, riktade mot just den värdighet och det kulturella kitt som jag efterlyser i min artikel. Att kulturen och värdigheten är av unikt märke spelar ingen roll i sammanhanget. Båda dessa stora, jamaicanska ledare skulle ryta ilsket åt de gettobor som jag diskuterar i min artikel. Skulle de strykit dem medhårs? Dream on, Anton.

För den andra, pinsamheten att Hultberg Hansen skriver om afroamerikaner. Den politiskt korrekta benämningen sedan många år är afrikanamerikaner. Att skriva afroamerikaner räknas som en racial slur – som att säga neger. Att Hultberg Hansen kallar afrikanamerikanerna för negrer är såklart inte ett uttryck för rasism mellan raderna. Det är uttryck för pinsam okunnighet om en debatt som han icke desto mindre känner sig kallad att delta i — Wikipedia hade väl inget om den rätta terminologin, då är det lätt att ens ytlighet avslöjas.

Jag visste, när jag skrev artikeln om det svarta USA, att det skulle finnas sammanhang där jag mer eller mindre och mer eller mindre tydligt, skulle skyllas för rasism. Jag tröstar mig med att jag inte stämplas sålunda av afrikanamerikanerna som deltar i diskussionen, och att de svenskar som drar denna trubbiga lans så tydligt samtidigt avslöjar att de inte vet vad de pratar om.

Låt mig därtill påpeka att det givetvis är möjligt att påstå att jag har fel, utan att spela rasismkortet. Materien jag diskuterar är komplex och mina slutsatser mycket prövande.

Alldeles tveklöst har Linda gjort något alldeles eget. Som stilist tillhör hon en handfull riktiga nydanare i svensk press under det gångna seklet.

Texten nedan publicerade jag den 16 augusti 2005.

I dagens Aftonbladet skriver Yrsa Stenius att det är inne att okväda folk. Hon härleder trenden till Linda Skugges genombrott:

Sedan Linda Skugge fick sitt genombrott som litteraturrecensent och krönikör tycker jag mig ha observerat en begynnande trend i den personligt hållna journalistiken i Sverige: Det har blivit inne att okväda folk och inte bara folk utan att okväda i största allmänhet… Sällsynta är numera de noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i de skickligt uttänkta meningarna. Desto vanligare är utbrotten av närmast talspråklig karaktär, varvid oförskämdheter antas ha ett särskilt marknadsvärde.

Det tycks mig vara att tillmäta fru Skugge något för stor betydelse att skylla en tidsanda på henne. Om Yrsa Stenius har rätt om okvädandet är väl snarare fru Skugge ett resultat av en tidsanda än upphovet till den?

Men Yrsa Stenius avmätta utbrott är symptomatiskt. För ett tag sedan fick jag ett samtal från en borgerlig politiker som halvt på skämt utbrast: Om Linda Skugge tillhör den nya högern är det frågan om jag inte ska byta block till nästa val.

Utan tvivel har fru Skugge genom åren lyckats med att provocera etablissemanget på ett alldeles oerhört framgångsrikt sätt. Stundtals också med en penna som absolut har producerat “noggrant övervägda, giftiga formuleringarna i skickligt uttänkta meningar”. Sågningen av Björn Ranelid (som jag anser inte borde ha publicerats) var djävulskt välskriven. En mig närstående förläggare har en tendens att gå upp i falsett av lycka när fru Skugges prosa diskuteras. Och ilskan mot fru Skugge bevisar åtminstone en sak: hon är läst. Hade texterna varit bara dåliga hade det givetvis inte varit fallet.

Själv har jag mycket lite att säga om Linda Skugge. Jag känner henne inte. Däremot har jag en del synpunkter på “Linda Skugge”.

Hon svär för mycket och använder för många runda ord. För detta upprörs jag – över “Linda Skugge” – men låter ingen skugga falla över Linda Skugge. Sådant är nu språket och vore det inte patetiskt att klaga över att någon använder snuskiga ord? Att klaga på talspråk i skrift?

Att låta sig irriteras över det är något helt annat och givetvis tillåtet. Om inte språket väckte känslor hos läsaren vore det ofunktionellt.

Jag tycker också som Stenius att “Linda Skugge“ hemfaller till personangrepp på ett omoraliskt sätt och här håller jag Linda Skugge till svars. Kanske är det så att Linda Skugge tror att “Linda Skugge” talar om “Kerstin Thorvall” och “Björn Ranelid”, när hon i själva verket avrättar Kerstin Thorvall och Björn Ranelid. Att det faktum att Linda Skugge skriver under pseudonymen ”Linda Skugge” har fått henne att tro att alla andra också använder sig av homonyma pseudonymer.

I sådana fall tror jag att det är ett missförstånd hon delar med sina hårdaste kritiker.

Jag har nämligen en hypotes om varför ”Linda Skugge” gör så många arga. Det beror på att hon låtsas vara privat i sina offentliga texter. Hon skriver om politiska frågor utan att visa den allra minsta respekt för teoribildning och utan att det allra minsta sträva efter att vara sammanhängande. I stället håller hon upp ”Linda Skugges” smutstvätt till allmän beskådan – som om den dolde en samhällssyn.

Smutstvätten stör etablissemanget av två skäl. För det första, och ganska givet, det viktiga och uttänkta kommer att hånas, direkt eller indirekt, som blott en annan jargong. Om man tillhör det viktiga och genomtänkta etablissemanget är det givetvis inget man vill höra.

För det andra, och troligen viktigare: det privata provocerar. ”Linda Skugges” läsare tror faktiskt att Linda Skugge skriver om Linda Skugge och inte om ”Linda Skugge”. På något sätt gör det att alla andras privata sfär också lyfts in i det offentliga rummet. Dissonanser skär genom hissmusiken. Regler, som alla kommit överens om att betrakta som naturlagar, bryts.

Just den delen av Linda Skugges skrivande uppskattar jag mycket. Det är en attityd med vilken jag känner mig starkt besläktad. Inte för att jag personligen vill vara privat i tidningsartiklar eller ens i mina böcker, men det privata anslaget är ju bara ett medel för ett mål.

Och målet?

Säg så här. Det akademiska etablissemanget, det politiska etablissemanget och det mediala etablissemanget lever i en skenvärld och har en falsk självbild. Att argumentera mot världar och bilder går inte. Man måste i stället visa motvärldar och motbilder. Det går att göra på olika sätt, men målet blir ett och detsamma, att rucka på det som tas för givet, att skaka om det som stelnat, att till sist få dem som vant sig vid scenografin att inse att fonden bara är en kuliss. Den är möjlig att byta ut.

När jag försöker sätta namn på de olika etablissemangen blir det sossar, sossar, sossar. Slutsatsen blir att det är ok att irriteras över ”Linda Skugges” språk och att fördöma hennes personangrepp. Men Linda Skugge själv är ute efter att krossa sosseetablissemanget.

Elak humor är populär i Sverige idag. Ofta handlar det om att försätta eller ertappa oskyldiga människor i förödmjukande situationer. Tillsammans skrattar vi åt deras elände.

Hur skiljer det sig från mobbning?

Jag påstår bland annat att det känns fel att kalla Alex Schulman oreflekterad. Varför? Helt enkelt därför att han inte har givit mig det intrycket. Betyder det att han är en genomtänkt mobbare? Eller begriper jag mig inte på humor?

“I thought he was oddly old-time looking, charming in a scraggly way. His jeans were as rumpled as his shirt and even in the hot weather he had on the black corduroy cap he always wore. He made me think of Harpo Marx, impish and approachable, but there was something about him that broadcast an intensity that was not to be taken lightly.”

“Bobby had an impish charm that older women found endearing. He had a touch of arrogance, a good dose of paranoia, and a wonderful sense of the absurd. But Bobby was also tough and focused and he had a healthy ego. The additional ingredients protected the intensive sensitivity. As an artist he had what it took to become a success.”

“Some of the tales he wove were out of sync with a previously woven one. The sad story he told of being abandoned at a young age in New Mexico and then going to live with a travelling circus didn’t jibe with his stories of growing up in Duluth.”

“Onstage he moved around a lot, removing the harmonicas from his pockets and placing them on a stool, fiddling with the capo on his guitar and the corduroy cap on his head. Then he would adjust or change the harmonica in the holder around his neck, retune his guitar and go back to organizing the harmonicas. He rarely said anything. When he finally began to play, he had the audience’s attention and he knew it.”

“Bob wanted a shearling jacket to wear for his picture on the cover of the (first) album, but there was no way he could afford a real one. We finally found a synthetic shearling in a shop in the Village that looked pretty good — almost like the real thing. Bob carefully adjusted the collar just so. He was ready for his self-titled close-up.”

“Accusations of plagiarism would always be a ball and chain on Dylan’s career as a songwriter, but especially in the early years. Now and then he acknowledged possible crossovers. One night he burst into the Kettle of Fish (club) waving a piece of paper and announcing to Sylvia Tyson: Hey you gotta listen to this song I just wrote! I just wrote it, or at least I think I wrote it, but maybe I heard it somewhere.”

“Quietly Bob said: This is the beginning of what I have always known. I am going to be big. He said it calmly and knowingly and it was true. No bragging, no Look at me, no Ain’t I grand. That was not his way. He spoke only what he knew to be true.”

“Bob always did as he saw fit. He was rarely swayed by outside demands or requests. He went where he wanted to go, even if it meant alienating his public, fans, friends and lovers. He did not make anything easy for anyone, or for himself.”

“After the Freewheelin’ Bob Dylan had been out awhile, at parties I noticed that people would approach him with reverence and tell him involved stories about their lives and then wait for him to speak. They wanted him to suggest solutions for them, to enlighten them in some way. It made him uneasy. He wanted to make music, not address a congregation.”

“Joan (Baez) was a big star in the folk music world. Bob was the new, fast-rising star. Their convergence was predictable. Baez and Dylan’s professional appearances were exciting and provoked gossip about an affair. At first it was just gossip — then, of course, it wasn’t.”

“Fame came fast and hard for Bob Dylan. He was barely twenty-one when it hit. He has to be lauded for learning how to survive fame with all its pressures and responsibilities, glory and riches aside. He managed it. That took work and work is what he does best. He kept doing what he loved to do — make music. He served that gift and he survived.”

… han framförde de mest elaka kommentarer om John McCain jag hört hittills. Han sa rakt ut att McCain är för gammal. Själv är Lampe 46 år och han har svårt att orka med de långa kampanjdagarna, hur ska en 72 åring klara det! Han antydde också att McCain är sjuk. Som vietnamveteran och krigsfånge kan han lita av posttraumatiskt stressyndrom. McCains temperament är ett bevis på det, menade Lampe.

Detta påstående, att McCain är knäpp i huvudet, spreds av konservativa gräsrötter som ville göra George W Bush en tjänst i primärvalskampanjen 2000. Och det ska ha varit ganska effektivt. Räkna med återbruk i höst.

Samtidigt är det oundvikligt att dessa kommentarer gör ett psykologiskt intryck på skribent och publicist. Såtillvida är nog den läsare som slänger i väg ett email världens mest effektiva opinionsbildare räknat i bang for the bucks.

Med det sagt, och alltså i medvetenhet om det lilla urvalet, måste jag säga att de reaktioner jag fått på min kolumn i går i Svenskan om grupptryck och trender, illustrerade av klimatdebatten, givit sällsynt varma och tacksamma kommentarer. Det finns åtminstone några dussin Svenskanläsare som verkligen känner sig kvävda av debatten om växthuseffekten. Finns det representativitet dold bakom läsarreaktionerna då svänger verkligen pendeln snart, åtminstone i opinionen. Men så enkelt är det såklart inte.

Därmed väcks tanken. Tänk om det finns socialpsykologiska likheter mellan hur börsen värderas och graden av politiskt stöd för teorin om den antropogena växthuseffekten? Då är Bushs omvändelse troligen det yttersta beviset på att trenden nu brett ut sig maximalt, vilket betyder att det inte är långt kvar till ett skifte.

Aldrig har det varit svårare för forskare med avvikande uppfattning att höras. Alltså är deras stund snart inne – och då är det säljläge på Pär Holmgren.

Högerfolk har sällan eller aldrig gjort sig kända för att ha ett socialt samvete.

Den politiske filosofen Mats Olsson, också sportkrönikör för Expressen, djuplodar.

I opinionsundersökningar leder nu John McCain över både Clinton och Obama. Hans utgångsläge stärks av demokraternas strid.

Personligen uppfattar jag striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama som ett problem för John McCain. De båda syns dagligen i media, medan John McCain har försvunnit, och budskapet från Obama och Clinton är åtta gånger av tio en attack på McCain.

Denna synpunkt, som följer formulär 1A i kampanjanalys, är inget jag själv grubblat ut. Jag har bara anslutit mig till den allmänna uppfattningen bland personer från båda partierna.

Sakläget kan förändras i den stund kampen mellan Clinton och Obama tippar över och blir riktigt elak — när åtta av tio uttalanden riktas mot antagonisten i det egna partiet. Det är vi inte ens nära.

Mycket görs på sina håll av attitydsmätningar som visar att si-och-så många anhängare till Obama eller Clinton inte kan tänka sig att rösta på den andra demokratiska kandidaten i ett huvudval. Jag tar inte de siffrorna på stort allvar. När saken är biff och fokus riktas mot november kommer uppslutningen bakom den demokratiska kandidaten att bli mycket stor. Dock med en brasklapp: om Clinton snor nomineringen genom politiskt trixande kommer afrikanamerikaner att rösta på henne i något mindre utsträckning än det vanliga utfallet.

Så långt har Lagerbäck alltså rätt, men när han sedan säger att “ingen i världen går från division 1 till landslaget på fem-sex matcher”, då är han ute och cyklar. Det är tvärtom typiskt för de allra största talangerna att de slår igenom nästan över en natt, när den sista poletten plötsligt ramlar ner mentalt eller den sista pannan muskler byggts på, och plötsligt är den anonyme talangen en av världens allra bästa.

Ta en titt på de allra största i olika sporter. Nästan alla har kommit i ett nafs från ingenstans.

Låt mig i sammanhanget påminna om att den då helt okände Bosse Larsson i sin a-lagsdebut gjorde mål första gången han rörde bollen.

Tännsjö bekräftar min tes att ingen är mera trångsynt och brister mera i analysförmåga än en filosof som har bestämt sig.

För det första, brott i kommunismens namn utförda med statens auktoritet torde vara ganska sällsynta i Sverige, då landet aldrig varit en kommunistisk stat. Knappast ett sensationellt avslöjande.

För det andra, brott i kommunismens namn utan statens auktoritet är väl det allra vanligaste politiska brottet i Sverige sedan några decennier? De gatstenar, misshandlar, förtal, trakasserier och vandaliseringar som utförs bakom ansiktsmasker under högljudda kommunistiska slagord är vi alla väl bekanta med nuförtiden.

Det finns mycket som är falskt eller verklighetsfrämmande eller helt enkelt bara dålig propaganda i Tännsjös text, men det behöver inte jag referera. Det är bara att läsa själv.

I månadens kolumn i Sundsvalls Tidning, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning diskuterar jag den saken:

Det är tradition inom det republikanska partiet att framställa vänsterns presidentkandidat som en arrogant, elitistisk, välmanikurerad roquefortrebell utan känsla för blaskigt öl, flottiga revben och marshmallowsallad. Ärlig talat brukar det inte vara särskilt svårt. Carter, Dukakis, Gore och Kerry – var och en hemtam på vinprovningar, men ingen aning om vem som vann Daytona 500.

Jag är inte mycket för privata initiativ, det vilar för mycket godtycklighet och slump över det …

Anja Gatu, Sydsvenskans sportkolumnist, analyserar.

Until the philosophy which hold one race
Superior and another inferior
Is finally and permanently discredited and abandoned
Everywhere is war, me say war

That until there are no longer first class
And second class citizens of any nation
Until the colour of a man’s skin
Is of no more significance than the colour of his eyes
Me say war

Och så vidare.

Vad i varje fall inte jag kände till tidigare var följande strof ur ett tal som den jamaicanske nationalhjälten Marcus Garvey gav 1937:

We are going to emancipate ourselves from mental slavery because whilst others might free the body, none but ourselves can free the mind.

Som alltså kan jämföras med följande strof ur Redemption Song:

Emancipate yourself from mental slavery, none but ourselves can free our minds.

En textrad som jag för övrigt citerade i min artikel om det svarta Amerika i Magasinet Neo förra året, utan att då känna till dess historia längre bakåt än till Bob Marley.

I går lyssnade jag på ett program från lokala NPR. Nån amerikansk folkmusiker som inte lät så intressant (vilket bekräftades när han förklarade att han umgicks med Steve Earl) berättade en intressant sak. Han brukade då och då åka till Jamaica och jamma med lokala musiker. Han hade lärt sig att de kunde väldigt många engelska folksånger med hundratals år på nacken — utan att egentligen veta varifrån de kom, att de var ett arv från slavtiderna.

Enligt denne folksångare kunde man finna många teman och slingor i populära reaggelåtar, som härstammade från England och 1700-talet. För att understryka sin tes sjöng han sedan en gammal folksång om Maggie som jagar en kyckling. Melodin var på pricken gitarrintrot till Redemption Song.

Daa-da-da-da-daa-daa-daa-daa-daa-da-da-da-da-da-da-da-daa…

Old pirates, yes, they rob i;

Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took i
From the bottomless pit.

But my hand was made strong
By the and of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly.

Och så vidare.

Okonventionella lösningar kan behöva tillgripas. Någon form av kohandel mellan parter som länge har stått långt ifrån varandra kan därför behöva aktualiseras. Sverigedemokraternas förutsebara nationella genomslag skulle, i ett sådant perspektiv, kunna bli den enskilda händelse som utlöser någon form av konstitutionellt omtänkande.

Jag begriper inte vad som här menas med konstitutionellt omtänkande. Man kan givetvis inte ändra grundlagen för att hålla partiet utanför riksdagen, det vore demokratiskt självmord. Hur ska man ändra den nästa gång, när partiet hävt sig över de nya spärrarna eller krånglat sig förbi de nya reglerna?

Möjligen syftar Björnsson på någon form av överenskommelse mellan blocken att inte ha med sd att göra, att behandla dem som luft i fyra år. Också detta tror jag vore politiskt alldeles åt skogen. Om sd kommer in i riksdagen beror det på ett genuint och på många sätt välmotiverat missnöje med den förda politiken. Att från de etablerade partierna — de som ställt till med eländet — bemöta detta underbetyg med att låtsas som om det inte finns vore förödande. Risken vore stor att sd fyra år senare skulle komma tillbaka med fördubblade siffror.

Att stoppa sd på sikt och 2010 kan bara ske genom att dels blottlägga de värderingar som ligger till grund för partiets politik, dels bedriva en kraftfull politik för att minska det utanförskap som hundratusentals flyktingar försatts i av sossarnas kontraproduktiva retorik- och symbolpolitik. Båda angreppssätten måste komma från högern, något jag utvecklat en smula i en kolumn i Svenskan.

Tack för synnerligen bra påpekanden i din artikel om politikens roll i förhållanbde till Sd.

Jag antar att du något känner till det som fått beteckningen Rödebyfallet i Blekinge, med trakasserier som bl.a. har lett till dödsfall.

Rödeby är indelat i två valkretsar: norra och södra. I Rödeby norra finner man procentuellt sett landets största koncentration Sd-sympatisörer bland valmanskåren. Som vi vet uppmuntrar Sd bland annat negativ särbehandling av människor som på något sätt avviker från den norm som Sd anser skall gälla.

Ungdomar antar ofta samma beteende som de finner hos sina äldre förebilder. Jag tror inte att spekulationerna skulle leda alltför vilse om man antog att upprinnelsen till hela händelsekedjan står att finna i samtal kring middagsborden hemma hos de ungdomar som ansvarade för själva hetsen mot den familj som kom att stå i fokus.

Hittills har jag inte sett något om detta, vare sig i den politiska debatten eller i svenska dagsmedia.

Jag har inte kontrollerat uppgiften själv, men har ingen anledning att betvivla läsarens ord. Dessutom, som ytterligare disclaimer, det handlar ju inte om något annat än en bestickande tillfällighet.

Men det är en bestickande tillfällighet.